Nu måste jag diskutera med mig själv en stund. En mörk och trist vardag?
Mörk? Ja, för sedan omställningen till vintertid förra helgen blir det ju mörkt ännu tidigare på dygnet. Jag tror jag föredrar mörka morgnar framför mörka eftermiddagar.
Trist? Ja, då den där konstiga idén om de där lapparna kläcktes som följd av en för tillfälligt ovanligt trist vardag, nämligen den som gärna uppstår de närmsta dagarna innan en tenta skall skrivas. Då är det så oändligt lätt att låta tankarna driva iväg, bort från the korvstoppning at hand.
(Nu är korvstoppningen över, och vardagen ter sig plötsligt inte lika trist längre. Fortfarande lika mörk, och värre blir det, men hej, det är ju bara solen som gömmer sig lite. Går att kompensera med värmeljus.)
Konsert imorgon. Anderstorpssalen, klockan femton eller nitton. Kom dit och lyssna, eller kom inte.
Söndagen den 2 november 2008
Dagens konserter kändes ovanligt lyckade, båda två. Och jag hoppas publiken värmdes av tonerna – vi som stod och sjöng gjorde det (värmdes alltså) onekligen. Ungdomskammarkören Espri (vars korister är 16 till 20 år gamla) lät väldigt fräsch och ren, även om man märker en viss spänning i början av sjungningen. Men jag inbillar mig under konserten att de ibland låter bättre än gamla kammarkören. Hoppas vissa av dem lockas över till oss när de känner sig övermogna… Vi behöver basen.
I morgon börjar fyra veckors praktikperiod på logopedmottagningen på Skellefteå Lasarett. Och återigen är jag en aningens nervös över det faktum att jag inte är nervös inför praktiken.
Torsdagen den 6 november 2008
Om jag inte gör som spaggl säger så blir spaggl sur:
Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Nummer ett:
Varje gång jag ser ett nytt nummer av tidningen Larson! i butiken, så köper jag ett ex. Jag har gjort så sedan hösten 1989. Den är lika bra nu som då. (Köpte ett nummer idag.)
Nummer två:
Jag är en sucker för nätradiostationen Radio Paradise. Den heter så för att de som ligger bakom den, Bill och Rebecca Goldsmith, har sin lilla studio i en kalifornisk håla vid namn Paradise. Jag har varit en trogen lyssnare sedan 2000. Det som är grejen med RP är att låtlistorna är mycket omsorgsfullt och kärleksfullt ihopsnickrade, de har oerhört god musiksmak (Coldplay, R.E.M., Death Cab for Cutie, Radiohead, Goldfrapp, Sigur Rós, Kent, Cardigans, Anna Ternheim, KT Tunstall, Snow Patrol, Jose Gonzales, Gotye, Beatles, Bach, Beethoven, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Pink Floyd, Johnny Cash, The Doors, Sarah McLachlan, Louis Armstrong, Ray Charles, Moby, Tori Amos, Imogen Heap och Porcupine Tree för att bara nämna några – släng i en massa ganska okända artister samt en del elektroniskt och etno – jag har "hittat" massor av superba artister genom att lyssna på RP), och de vägrar att finansiera verksamheten med reklam och litar på att lyssnarna kollektivt bidrar ekonomiskt, vilket verkligen verkar fungera. (Se allra längst ned på sidan om du vill veta vad de spelar just nu.)
Nummer tre:
Jag har tolv smurfer som vakar över mig varje natt.
Nummer fyra:
Musikinstrument jag äger: En kazoo, ett munspel, ett dragspel, en gitarr, en trumpet och ett antal klaviaturer. Jag är ungefär lika oskicklig på alla av dem.
Nummer fem:
Mitt datorbord snickrades ihop för 128 år sedan.
Nummer sex:
Jag är inte den som svär över andra i trafiken. Men jag är alltid uppmärksam på om mina medtrafikanter använder sina körriktningsviare eller inte. Det är faktiskt lag på att göra så om man byter någon form av körfält. Det kan tänkas fånigt att haka upp sig på det. Men att jag gör det kan bero på att jag för två och ett halvt år sedan, i samband med att jag läste upp matten inför logopedutbildningen, försökte göra en seriös statistisk undersökning över hur många som använder blinkers när de ska lämna en rondell. Läs rapporten här (doc). Rätt underhållande – jag har inte vågat göra den tillgänglig för allmänheten förrän nu…
Nummer sju:
Jag kan tycka det är mysigt att stå under viktoriabrons brofäste och lyssna på när bilarna passerar. Det låter så häftigt. Måste upplevas.
Efter att ha krystat ut dessa saker så är jag så trött att jag skiter i att utmana andra. Förlåt och godnatt.
Måndagen den 10 november 2008
Jag jagar ljuset. Min nya hobby, den där med skärmen, kräver ljus, dagsljus. När arbetsdagen är över klockan två har det redan börjat skymma. Så jag slänger på mig ytterkläderna, säger hej svejs till mina medpraktikanter och de andra logopederna på mottagningen, rusar hem, byter om, och springer ner till bilen med min hemmagjorda väska innehållande en skärmflygarskärm i famnen. När jag kommer fram till fältet i Innervik är den en uns mörkare, men jag har ändå tid att strutta fram och tillbaka på fältet några gånger, med en sele som ser ut som en grå ryggsäck som är så illa spänd att den hänger nere i knävecken, och en stor röd platt ballong sju meter ovanför huvudet. Det kallas för att träna markhantering eller balansering. Ungefär som att flyga en drake, fast den här draken är 30 kvadratmeter stor, har en fast höjd på sju meter upp i luften och sitter fast i mig med ett otal färggranna linor. Ju mer jag ägnar mig åt den här träningen, desto säkrare blir jag på starterna då jag verkligen ska upp. Typ som att lära sig cykla. Ju flera automatiserade moment man slipper tänka på när man väl springer där med gasen i höger hand, desto bättre.
Eftersom gräset i Innervik är fuktigt och skärmen också blir det och materialet som den består av inte mår så bra av att vara blött alltför länge, så blir det till att bre ut den i lägenheten så fort jag kommer hem. Och som sagt, 30 kvadrat… Tur att den torkar ohyggligt snabbt.
Fredagen den 14 november 2008
I ett svagt och förvirrat tillstånd av narcisismgooglar jag på min egen domän, saeys.se, och finner ett intressant fenomen. Tre av träffarna leder till ett diskussionsforum (här, och framförallt här och här) där de diskuterar spöken fångade på film, och där har de bland annat länkat till en sida på min sajt som innehåller nedanstående film. Den är inspelad under en utflykt till ödeshemmanet Vithatten i närheten av Glommersträsk en ljus och vacker sommarnatt i slutet av juni 2002. Det intressanta är att följa de diskussionerna kring filmen. Fejk eller inte? Det som nästan känns smickrande är att filmen verkar engagera och väcka känslor, vare sig det handlar om ifall det är fejk eller inte, eller över att folk blir skraja av att ha sett den. Vad tror ni? Och framförallt – från vilken film kommer musiken?
Och nu när jag lagt upp filmen på YouTube förväntar jag mig att hajpen ska komma igång på allvar…
Söndagen den 16 november 2008
Hemtentamen eller salstentamen – det är frågan. Salstenta innebär en ångest koncentrerad till några få dagar då man ägnar den mesta av sin vakna tid åt att oroa sig över allt man inte lyckats fylla sig hjärna. En hemtenta, som man får flera veckor på sig att skriva, innebär samma ångest, men ångesten är utspridd över flera veckors tid. Den är inte koncentrerad, utan utgörs av ett subilt dåligt samvete över att tiden går och jag skulle ha läst all dennadära kurslitteraturen som virr-Karin så himla finurligt har utformat sina frågor kring. Man kan inte riktigt slappna av.
Det är just en hemtentamen jag skriver. Och bristen på avslappnande blir dubbel – på dagarna fylls jag av uppladdad positiv stress inför alla patienter med afasi jag får träffa på praktiken. Alla nya intryck kräver mycket energi, och jag är helt slut när dagen är över. Ovanpå det ligger alltså hemtentan som ett ok som måste jobbas bort. Uff.
Men jag måste ändå medge att det är rätt coola saker vi ägnar oss åt. Smaka på orden som vi bland annat rör oss med:
Asomatognosi, anosognosi och perseverationer (säg dem i snabb följ om och om igen)
Dispositiva representationer
Velofarynxfunktion
Praxis
När jag blir gammal och kutryggig ska jag minnas coolheten i alla dessa ord (och fler) och stolt sträcka på mig. Just nu tycker jag att ordet cortex är ballast och ligger riktigt, riktigt bra i mun. Känn på det:
Cortex. Kååårtex… Mmmmm.
Man förstår att uppfinnarna av Gore-Tex® valde just det namnet på sin produkt.
Onsdagen den 19 november 2008
Min tillvaro som hemtentamenssvarsförfattare är fylld av pauser. Pannkaksbak. Facebooktitt. Annan fikonsurfning. Blomvattning. Toabesök. Diskning. Plock. Pauser som sällan annars känns så självklara som nu. Så lämpligt att en man jag känt i tjugo år fyller år idag. Ah. Jag ringer och grattar. Ännu en högst motiverad paus.
Fredagen den 21 november 2008
För en tid sedan föreslog en vän till mig (som för övrigt är läkare) att jag skulle testa att fasta i ett par månader. Han hade gjort det en gång, bara levt på vatten under en tid, och därigenom liksom resettat kroppen, rensat den på alla slaggprodukter och skit som vi samlar på oss under tidens gång. Förberedde den på att starta om på ny kula. Han påstår att det gjorde honom gott. Jag betvivlar inte att han verkligen kände så, och jag kan delvis förstå poängen med det hela. Men som min mamma sade när hon hade opererat bort magsäcken som var full av cancer: Det skulle vara en stor sorg (vilket det var, för henne) att inte kunna njuta av all världens smaker, att inte kunna fylla munnen med intryck av salt, sött, friskt, surt, beskt, starkt, kallt, varmt. Utan det skulle man leva en rätt torftig tillvaro. Nej tack.
Idag tänkte jag, delvis i något slag konstigt experimentellt syfte, späka mig själv genom att avstå från en annan njutning. Idag, 21 november, är det nämligen No Music Day. Det är ett påhitt av den brittiske musikern Bill Drummond, som var frontfigur i det gamla popbandet KLF, och som ägnade sig åt en hel del underligheter när det begav sig, som att till exempel skjuta med lösa skott mot publiken under BRIT-awards-galan 1992, eller bränna upp en miljon pund i ett båthus två år senare (vilket han nu ångrar att han gjorde). Dagen bygger på det faktum att det nuförtiden är svårare att inte utsätta sig för musik än att göra det. Överallt vi rör oss hör vi musik – från mobiltelefonen, i affären, på cafét och restaurangen, på bussen, i teve och radio, på internet… Man kan ha olika skäl till att uppmärksamma dagen, till exempel som en protest mot att det överallt ska spelas musik och att det faktiskt är värt att få känna tystnad när man själv vill. Tystnad är hemskt underskattat. Ett annat exempel kan vara att man frivilligt avstår från musik en tid för att sedan kunna njuta extra av den när den kommer. Det var Drummonds grundidé – han var på väg att flytta ut i en stuga i skogen och leva där i ett år för att sedan traska rakt in i en kyrka i stan för att lyssna på ljuvlig körsång. Praktiska omständigheter gjorde att han var tvungen att minska den musikfria perioden till en månad, sen en vecka och till sist en dag.
Min musikfria dag bygger delvis på disciplin. Jag skriver på en hemtenta och jag vill undvika bli distraherad av något intressant som kommer ur högtalarna vid datorn. Dessutom vill jag känna efter hur det känns efter en hel dag då jag med vilje avstått från musik. Kommer jag känna mig tom? Renad? Kommer jag känna mig som en idiot som går på ett sånt här "jippo"? Och hur kommer det kännas att lyssna på någonting fint imorgon bitti? Sen tycker jag faktisk det skulle vara skönt att kunna gå omkring i en affär utan att tvingas lyssna på Rix FM, Lugna Favoriter eller för den delen P3. En tyst affär. Mmm. Så mysigt det skulle vara.
Problemet är ju att detta experiment innebär komplikationer ifall någon till exempel skulle vilja träffas på stan och fika. Jag blir ju tvungen att tacka nej då. Och jag får ju inte heller sätta mig ner och jobba på någon egenkomponerad musik. Å andra sidan kommer denna underliga idé om självspäkning väl till pass just idag, eftersom jag som sagt måste koncentrera mig på hemtentamensskrivning. Nu.
Söndagen den 23 november 2008
När fredagen började sig närma sin ände och jag hade levt så isolerat jag bara kunnat så började det kännas en aning olidligt. Och lite märkligt. Det var lite för tyst omkring mig. Jag fick ju förvisso saker och ting gjorda under dagen, men jag hade nog inte klarat av att av ren disciplin låtit bli att spela musik en dag till. När jag låg i sängen och väntade på sömnen tyckte jag det var ganska skönt att dagen var över. Morgonen därpå var jag väldigt snabb att dra igång en skiva. Njutningen efter fredagens tystnad var paradoxalt nog inte större än normalt, vilket i och för sig inte betyder att den är att ringa. Hm.
Så nog kände jag mig som en liten galen människa som genomfört ett sånt här "experiment". Jag lär nog inte göra det igen.
Njutningen att åter få höra toner förstärktes under lördagen genom att det äntligen var väder att åka upp till Piteå och ta mig en flygtur, under Carlsson på takets goda överinseende. Upp och ner och upp och ner… Fem gånger. Det var ganska lågt i tak – mulet med en molnbas på knappt 200 meter, men det var ändå underbart roligt. Som en bergochdalbana man styr helt själv. Tjohoooo!
Onsdagen den 26 november 2008
K hoppade upp och ner på logopedmottagningen och konstaterade entusiastiskt att nu är det mindre än en månad kvar till julafton. Och thothomomasos™ såg en hel månad framför sig med två tentor, ett antal vörtsjungningar med kören på Scandic plus en traditionell julkonsert i S:t Olovskyrkan, måttligt julpyntande i mitt i övrigt "personligt" inredda lilla hem, samt ångest över hur sällan jag skriver inlägg i det här blåa nuförtiden. Dessutom har jag ett behov av att vara en riktig man och sy nya gardiner och måla om sovrummet och resterande köksluckor. Mycket att stå i.
Ska jag ge mig på lite lussebullsbakning också? I så fall behöver jag någon eller några som hjälper mig att skölja ner dem med glögg. Kanske läge för en glöggkväll, för att upprepa förra årets "succé"?
Torsdagen den 27 november 2008
Apropå glögg. Redan idag har jag bälgat i mig ett par koppar. Det var sista dagen på praktiken idag och självklart köpte vi ett anteckningsblock som är scrapbookat med några studentnyllen och ger till handledaren. (Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med scrapbooking.) Julkaffe, julte, pepparkakor, lussebullar och glögg fick resten av personalen på logopedmottagningen på Skellefteå lasarett vräka i sig om de ville. Vilket de inte gjorde eftersom de redan första veckan signalerade att de är ganska "små" på fikat, det vill säga att de inte äter så mycket. (Men nog åt de lite idag i alla fall.) Då, för tre veckor sedan, bjöd vi studenter nämligen också på fika i form av gigantiska muffins och kanelbullar, för att fira att vi just hade haft våra första patienter. Där och då myntade personalen begreppet Fjäskfika, och det var ju naturligtvis precis vad det var det. Jag är halvt övertygad om att det just är Fjäskfikat som är anledningen till jag idag fick meddelandet att jag är Godkänd som neurologopedpraktikant.
På biblioteket på Skeria (som numera har det något mer själlösa namnet Campus Skellefteå) finns en kikare med ganska stor förstoringsgrad, med vilken man kan zooma in på människor och ting som finns runt älven mellan Viktoriabron och Parkbron, och beyond. Man kan spionera på lunchätare på brinkenrestaurangen, man kan kolla om jag glömt stänga min balkongdörr till mitt penthouse på Getberget, man kan studera den fina grafittikonsten under Viktoriabron, man kan, utan att skämmas, se om man känner igen någon av de som promenerar längs älven eller Strandgatan. Man kan till och med kolla in om det pågår något suspekt i något av Scandics hotellrum som vetter mot älven.
Om det nu är av intresse för den som kikar. Vilket det egentligen inte borde vara. Men möjligheten att man kan göra det gör det till en annan sak. Eller också rör det sig mest om en välbehövlig pausaktivitet under upploppet inför tentan imorgon.
Lördagen den 3 november 2007
Det slog mig just – jag undrar om det är integritetsmässigt korrekt att sätta upp en sån där kikare på biblioteket? För om jag själv gick där, längs älvens norra strand, skulle det kännas lite konstigt om jag visste att någon glodde på mig med kikare, en kikare med hyggligt stor förstoringsgrad dessutom, genom vilken man kan urskilja ganska många detaljer, på flera hundra meters avstånd. Det gäller alltså att undvika att peta sig i näsan eller klia sig på vissa ställen på kroppen. Inte för att jag har något att dölja, och det man inte vet mår man kanske inte dåligt av. Men ändå. Det finns ju regler om att man av integritetsskäl inte får sätta upp kameror på allmän plats hur som helst. Varför skulle det vara annorlunda med en sån där kikare? Hm.
Idag kom första snön. När jag vaknade upp imorse, efter att ha sovit bort det överraskande ruset av ett enda litet glas vin på Kåffein igår kväll (jag blev störande yr i bollen), var världen utanför vit, och jag blev med ens ännu nöjdare med tillvaron. Som om vädret bjöd på ljusterapi som boostade till stämningen lite extra. För jag har, de senaste veckorna, känt en stabil förnöjsamhet med mig själv, utan att någonting speciellt och särskilt egentligen har hänt, vad jag vet. Bara en sinnesstämning som generellt har stigit till en behaglig nivå och stannat där (peppar, peppar). Så där utan vidare. Kanske har jag omedvetet upptäckt att det går att njuta av och uppskatta de små tingen och företeelserna (+) och inte låta eventuella negativa omständigheter (-) tynga ner mig. Go with the flow.
Som med snön. Även om det inte går att åka skidor på den och trots faktumet att den förmodligen kommer att slaska bort väldigt snart (-) så konstaterade jag att den var väldigt vacker (+). Vit och ny och ren och skinande och visuellt njutbar.
Tisdagen den 6 november 2007
Hemkomst efter en heldag i Ume. Slår på datorn, kör igång webbläsaren, som genast och direkt kloggar igen min gamla dator (jo, den börjar bli till åren, nämligen två…) i sökandet efter nya mejl i inboxen. Och den finner inga. Inga nya mejl till mig idag. Inte ens ett litet spam. Ingenting.
Och jag överraskas av hur skönt jag tycker att det är.
Torsdagen den 8 november 2007
Jisses. Utifrån förgårdagens inlägg kan man ju tro att jag är världens introverta människa, som inte vill ha något att göra med någon annan. Hör inte av er, ring inte, sms:a inte, skriv inga mejl.
Men den rätta bilden får man om man utgår från dess rätta kontext, som kanske inte var så tydlig. Ibland är man bara så trött att det enda man vill är att krypa in under soffkuddarna och stanna där och sköta om sitt eget primära liv. Med så få krav utifrån som möjligt, engagera sig så lite som möjligt i sånt som måste göras. I tisdags, när jag kom hem, hade jag en halvtimma på mig att trycka i mig någon slags middag innan kraven (eller engagemanget) hopade sig igen, i form av möten som på ett eller annat sätt hade med kören att göra (och dessa möten handlade inte i första hand om att sjunga).
Så i det sammanhanget hoppas jag att det är lätt att förstå att jag tyckte det var skönt att inte bli mejl-pokad för en gångs skull, ty dessa skulle most likely innebära mer krav.
Men poka mig gärna på andra sätt.
Fredagen den 9 november 2007
Det var en nätt märklig känsla att komma till Pinkerton ikväll och konstatera att jag var yngst i lokalen. Det är inte varje dag det händer.
Men icke desto mindre satt jag där och gungade lite försiktigt till Robert Normarks saxofon som ringlade sig runt trummornas, basens och gitarrens virvlar. Vi pratar inte jobbig struljazz här, även om jag inser att begreppet kan vara nog så objektivt. Jazz går inte hem hos alla. Och jag är ingen van lyssnare heller, men det har var lätt att ta in och njuta av. Jag satt där och trivdes.
Kvällen nådde inte sin ände med själva konsertens slut, utan fortsatte i sällskapets lägenhet på Älvsbacka med mer behaglig och kanske än mer lättsmält musik (nu med skönsång) (fast på skiva), vin och ost. Där satt man och blev varm och gosig av vinet, och musiken. Visst slog det mig att jag hellre ser något mer mänskligt än vin göra mig varm och gosig, men det fick väl duga för tillfället. Sällskapet var nog så trevligt. För att inte tala om avsnittet av den klassiska barnserien Tårtan, innan det var dags att trampa uppför Getberget, upp till mitt eget penthouse.
Och inte har jag jazzat klart nu heller. På lördagseftermiddagarna är det tydligen jazzkafé med lajvmusik i Johanna i parken. Perfekt att varva ned med en lunch där efter att ha vevat med ett badmintonracket i ett par timmar innan.
För ett halvår sedan var jag bombsäker över att jag låg långt under godkänt-gränsen på utvecklingspsykologi-I-tentan, och skulle få göra omtenta. Och jag hade gjort en korrekt bedömning av hur många poäng jag rimligtvis kunde få – några veckor senare satt jag där, i östra paviljongen, och gjorde omtenta i ett ämne som faktiskt var ganska intressant.
Den här gången – utvecklingspsykologi II mot social och emotionell utveckling – var jag inte lika säker, men det var mer för att min "korrekta" bedömning gav mig ett resultat som låg precis på gränsen. Vad betyder det då att jag fick 37,5 procent fler poäng än de förväntade? Dåligt självförtroende?
Pustar ut.
Onsdagen den 14 november 2007
En till. Fjortisenkät. Att bita i. Fast det var faktiskt inte så hemskt mycket fjortis med den här:
Senaste impulsköp: En bok: "Ju – ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige", akademibokhandeln, när jag inte hittade kurslitteratur jag letade efter. Det var kanske lite dumt, för jag har egentligen inte inte råd. Men den är rolig att läsa.
Bästa fikat: En stor och dyr chailatte med en söt, saftig bulle. Och en god vän, gärna lika söt och saftig som bullen.
Färg jag hatar: Finns inte. Finns bara färgkombinationer som man kanske kan tycka lite illa om.
Någon som gör mig förbannad: Alla de som tror sig har makt att stå över människor och naturresurser och göra som de vill utifrån sina egna egoistiska behov.
Så får jag motion: Springa lite, veva med badmintonracket, staka sig fram på skidor (snart!). Cykla till och från busstation.
Om jag var en blomma: Vore jag en ros som aldrig vissnar så länge du andas på mig.
Det dyraste jag äger: Det torde vara min lägenhet. Inte ens banken äger den.
Tidigaste barndomsminnet: Morgonsamling, gröna avdelningen på Svalans dagis i Skogås. Vi ramsar dagens datum: Fjortonde september nittonhundrasjuttisex! Eventuellt kan man bestrida det genom att åberopa infantile amnesiaoch att det där inte är ett specifikt minne från ett specifikt tillfälle, då det var rutin att ramsa dagens datum på morgonsamlingarna. I så fall säger jag att jag minns att jag grät efter att ha sett sista avsnittet av Tårtan, då de dumma myndigheterna kom och stängde butiken på grund av hygieniska skäl.
Första frågan jag ställer till ny bekantskap: Hej. Trevligt. Jaha. Mmmm. Joråsatteee… Men en fråga? Vad jobbar du med? Var kommer du ifrån?
Samlar på: Damm då och då. Samlade på instrumental filmmusik förr.
Underskattad grönsak: Morot. Finns det nåt bättre än att gnaga på en riktigt söt liten orange rotsak?
En bil är en: Praktisk grej som man använder för mycket.
Pryl jag inte kan vara utan: Föga surprising: min DATA.
Mitt livs aha-upplevelse: När de spelade på fryshuset för några år sedan. Inte bara åttitalshits.
Lyx är: Mörk choklad och tid över.
Tidningar jag prenumererar på: Inga, förutom de jag får hem för att jag är medlem i något – Amnesty Press, Kår-Puss, Logopednytt, DIK Forum, Öppet hus, Körsång.
Jag gör med 100 upphittade kronor: Stoppar i plånboken och glömmer bort att göra något speciellt med just den hundralappen.
Nån jag saknar: Mamma. När grät du senast: För inte så länge sedan skrattade jag så att tårarna sprutade. Smaskigare än så är det inte.
Jag tycker det är gubbvarning: Att fundera på vad som är gubbvarning.
När jag är gammal: Är jag visare än idag.
Fredagen den 16 november 2007
Det är nåt visst med älvsvattnet så här års. Krusningarna är nästan borta. Som om vinden inte rår på ytan. Den är mer utjämnad än någonsin. Och rörelsen är liksom odefinierbar – man ser den förflytta sig nedåt i stadig mak, men ändå, på samma gång, ligger den där, orörlig, stilla. Redo att ta sig an en blank ishinna, förvandlas till en fast kropp som inte flyr. Äntligen har den ljusa, stilla vintern förskjutit den mörka, hårda hösten.
Peppar, peppar.
Lördagen den 17 november 2007
Nedanstående bild är saxad ut den genialiska Avigsidan som i sin tur saxat den ur en av våra kvällstidningar. "Expressen har bilden klar för sig. Enda skälet till att inte ragga varje helg är för att man är upptagen:"
Jag är inte upptagen. Och jag tycker om att röra mig bland människor. Men eftersom de talar om en verksamhet jag inte ägnar mig så värst mycket åt (jag trivs rätt bra ändå, och dessutom tror jag inte på raggning som den ultimata lösningen på människors ensamhet), så vet jag inte riktigt var jag ska klicka någonstans. Hjälp mig.
Måndagen den 19 november 2007
Jag lyfter på locket. Lyfter på duken som skyddar. Lyfter upp instrumentet ur väskan. Det är tungt och åbäkigt, men jag lyckas dra på mig den. Skinnremmarna över axlarna. Som en stor och klumpig ryggsäck, fast den här har man på magen istället. Min vänstra hand glider under basremmen, och där sitter den fast. Det är någonting som skramlar inuti, när jag vickar på hela paketet. Men det är inte skramlet som ger anledning till panik, för när jag drar ut basdelen med min vänsterhand samtidigt som min fingrar spelar över de halvt obegripligt organiserade knapparna på diskantdelen på min vänstra sida, oroar jag mig över vad grannarna ska tycka. För det låter högt, och det är sent, och det låter lite illa, men det är för att jag inte kan improvisera lika bra på ett knappdragspelsdiskantklaviatur som på ett vanligt piano.
Jag kränger av mig instrumentet, lägger tillbaka det i lådan och hoppas att jag en vacker dag ska få tid över att lära mig mer.
Torsdagen den 22 november 2007
Jennie, nio veckor, sitter i sin babysitter. Pappa kommer hem. Pappa: Hej Jennie, heej Jennie: aaaah Pappa: aaaah. Jennie: aachuuu Pappa: achuuu. Ja, så fint du pratar!
Läs ovanstående dialog några gånger till. Jag blir bara gladare och gladare för varje gång jag läser den. Detta, en del av kurslitteraturen.
Fredagen den 23 november 2007
I går kväll höll jag på att sätta ärtsoppan i halsen när jag insåg att Håkansson och hennes forskarkollegor i Lund faktiskt förser oss logopedstudenter med poesi. För visst låter detta nästan som en dikt:
Mamma:
Där är ugglan
Martin:
Flyga
Mamma:
som kan FLYGA
Martin:
Ja
Mamma:
Ja
Martin:
Kan nä det
Mamma:
Kan du flyga
Martin:
Nä
Lördagen den 24 november 2007
Rent spontant tänker man väl att det enda Mupparna har gemensamt med Johnny Cash är att de båda verkar (eller verkade) i underhållningsbranschen. Mupparna har sin otroligt sköna humor – Johnny Cashs kvalitet är inte direkt sin humor. Han har sin röst, den bär allt. Och mupparna är å andra sidan inte direkt kända för sin skönsång. Det kanske är därför jag blir så glad i knoppen när jag ser den här:
Och varför visar inte svensk teve mupparna i repris? I min naivitet är jag alldeles övertygad om att de skulle klå Idols tittarsiffror med hästlängder.
Måndagen den 26 november 2007
Jag måste delge ännu ett uppiggande inslag från kurslitteraturen. Den här gången handlar det inte om någon charmig dialog mellan pappa och spädbarn eller poesi – nu gäller det lite mer direkt humor. Konrad har lite svårt med grammatiken, och logopeden försöker förstå när han berättar om… ja… vad det nu är… inte ens logopeden förstår, utan hon avslutar tappert dialogen med en klockren kommentar:
Konrad:
Du!
Var hemma jag.
Logoped:
Mm.
Konrad:
(Öh öh) en hund springde (öh öh öh öh) min gård då.
Försökte fånga den jag då.
Logoped:
Försökte du fånga den?
Konrad:
Ja.
Bosse lämna den Bosse.
Logoped:
Vad sa du lämna?
Konrad:
Bosse den.
Logoped:
Pussa den?
Konrad:
Bossa.
Logoped:
Bosse jaha.
Var de han som hade hunden?
Konrad:
Nä. Lämna den.
Logoped:
Lämna han den?
Eller hämta han den?
Konrad:
Hämta den.
Sen lämna den.
Logoped:
Ja.
De e kul med djur.
(Ur Ulrika Nettelbladt & Eva-Kristina Salameh: Språkutveckling coh språkstörningar hos barn 2007, Studentlitteratur, kap 6)
Onsdagen den 28 november 2007
Mitt i julstöket (ja, jag vet att det är tidigt, och jag vet inte ens om det är värt att kalla det för julstök, men jag måste ju fixa och dona lite inför fredag kväll då jag tänkte baka lussebullar och bjuda på glögg – se detta som en något underligt subtil men helt öppen och seriös inbjudan – väl kommen och välkommen!) dimper det ner ett mejl från flygbolaget Sterling. Först ser jag det som spam, men innan jag hinner ta bort det noterar jag att de faktiskt har skrivit dit mitt bokningsnummer för flygturen arlanda-malmö den 23:e december, då jag ska ner till min bror, så jag läser vidare. Det står att avgången är inställd. Say what? Hur kan de ställa in turer under en av de värsta resedagarna på året? Det står också att jag bör kontakta Sterling för att lösa problemet. Så jag ringer.
En tjej som pratar danska svarar. Och eftersom jag förstår ungefär hälften av vad hon säger så byter vi snabbt över till engelska. Hon vet inte varför flighten är inställd. Hon erbjuder mig pengarna tillbaka eller ombokning till en tre timmar tidigare avgång. Vilket blir svårt för mig eftersom jag kommer med ett sasplan från Skellefteå en timma tidigare. Hon frågar om jag skulle kunna leta efter ett annat flyg med sas. Jag säger att det ju inte är säkert att det finns plats någon annanstans, för det gäller ju faktiskt dagen före julafton, och frågar om de betalar ombokningsavgiften ifall jag hittar en passande avgång hos sas. Hon försvinner för en stund för att fråga någon och kommer tillbaka med beskedet att de ska göra jobbet åt mig – leta efter en ledig flygstol ungefär samma tid som då jag skulle ha åkt från början. Jag tvekar och frågar om de verkligen tror att de kan hitta någon ledig plats någonstans. Ja, det kommer de att göra, säger hon. Kan hon garantera det, frågar jag. Ja, det gör hon. De kommer att höra av sig när de hittat en annan flight. Senast två veckor före avgång.
Vem skulle inte känna sig lite obekväm i det här fallet?
Jag hoppas detta inte blir någon följetong. För jag ser verkligen fram emot att åka. Känner förväntansfullhet inför julen för första gången på fyra år. De senaste tre jularna har varit fulla av omständigheter som ingen vill uppleva en sån helg. Och det här året är läget ett helt annat. Mitt sinne är någon helt annanstans. Och det känns hur bra som helst.
Torsdagen den 29 november 2007
Nu har älven stannat. Nu kan man sitta på Skeribi och beundra en fast yta som ändå förändras, alltmedan töväder och kalldagar byter av varandra. Åtminstone tills snön lagt sig ordentligt.
För då förändras bara älvsvidden av de galningar som åker skoter på den. Vroom. Fort ska det gå.
Nu måste jag diskutera med mig själv en stund. En mörk och trist vardag?
Mörk? Ja, för sedan omställningen till vintertid förra helgen blir det ju mörkt ännu tidigare på dygnet. Jag tror jag föredrar mörka morgnar framför mörka eftermiddagar.
Trist? Ja, då den där konstiga idén om de där lapparna kläcktes som följd av en för tillfälligt ovanligt trist vardag, nämligen den som gärna uppstår de närmsta dagarna innan en tenta skall skrivas. Då är det så oändligt lätt att låta tankarna driva iväg, bort från the korvstoppning at hand.
(Nu är korvstoppningen över, och vardagen ter sig plötsligt inte lika trist längre. Fortfarande lika mörk, och värre blir det, men hej, det är ju bara solen som gömmer sig lite. Går att kompensera med värmeljus.)
Konsert imorgon. Anderstorpssalen, klockan femton eller nitton. Kom dit och lyssna, eller kom inte.
Söndagen den 2 november 2008
Dagens konserter kändes ovanligt lyckade, båda två. Och jag hoppas publiken värmdes av tonerna – vi som stod och sjöng gjorde det (värmdes alltså) onekligen. Ungdomskammarkören Espri (vars korister är 16 till 20 år gamla) lät väldigt fräsch och ren, även om man märker en viss spänning i början av sjungningen. Men jag inbillar mig under konserten att de ibland låter bättre än gamla kammarkören. Hoppas vissa av dem lockas över till oss när de känner sig övermogna… Vi behöver basen.
I morgon börjar fyra veckors praktikperiod på logopedmottagningen på Skellefteå Lasarett. Och återigen är jag en aningens nervös över det faktum att jag inte är nervös inför praktiken.
Torsdagen den 6 november 2008
Om jag inte gör som spaggl säger så blir spaggl sur:
Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Nummer ett:
Varje gång jag ser ett nytt nummer av tidningen Larson! i butiken, så köper jag ett ex. Jag har gjort så sedan hösten 1989. Den är lika bra nu som då. (Köpte ett nummer idag.)
Nummer två:
Jag är en sucker för nätradiostationen Radio Paradise. Den heter så för att de som ligger bakom den, Bill och Rebecca Goldsmith, har sin lilla studio i en kalifornisk håla vid namn Paradise. Jag har varit en trogen lyssnare sedan 2000. Det som är grejen med RP är att låtlistorna är mycket omsorgsfullt och kärleksfullt ihopsnickrade, de har oerhört god musiksmak (Coldplay, R.E.M., Death Cab for Cutie, Radiohead, Goldfrapp, Sigur Rós, Kent, Cardigans, Anna Ternheim, KT Tunstall, Snow Patrol, Jose Gonzales, Gotye, Beatles, Bach, Beethoven, Jimi Hendrix, Led Zeppelin, Pink Floyd, Johnny Cash, The Doors, Sarah McLachlan, Louis Armstrong, Ray Charles, Moby, Tori Amos, Imogen Heap och Porcupine Tree för att bara nämna några – släng i en massa ganska okända artister samt en del elektroniskt och etno – jag har "hittat" massor av superba artister genom att lyssna på RP), och de vägrar att finansiera verksamheten med reklam och litar på att lyssnarna kollektivt bidrar ekonomiskt, vilket verkligen verkar fungera. (Se allra längst ned på sidan om du vill veta vad de spelar just nu.)
Nummer tre:
Jag har tolv smurfer som vakar över mig varje natt.
Nummer fyra:
Musikinstrument jag äger: En kazoo, ett munspel, ett dragspel, en gitarr, en trumpet och ett antal klaviaturer. Jag är ungefär lika oskicklig på alla av dem.
Nummer fem:
Mitt datorbord snickrades ihop för 128 år sedan.
Nummer sex:
Jag är inte den som svär över andra i trafiken. Men jag är alltid uppmärksam på om mina medtrafikanter använder sina körriktningsviare eller inte. Det är faktiskt lag på att göra så om man byter någon form av körfält. Det kan tänkas fånigt att haka upp sig på det. Men att jag gör det kan bero på att jag för två och ett halvt år sedan, i samband med att jag läste upp matten inför logopedutbildningen, försökte göra en seriös statistisk undersökning över hur många som använder blinkers när de ska lämna en rondell. Läs rapporten här (doc). Rätt underhållande – jag har inte vågat göra den tillgänglig för allmänheten förrän nu…
Nummer sju:
Jag kan tycka det är mysigt att stå under viktoriabrons brofäste och lyssna på när bilarna passerar. Det låter så häftigt. Måste upplevas.
Efter att ha krystat ut dessa saker så är jag så trött att jag skiter i att utmana andra. Förlåt och godnatt.
Måndagen den 10 november 2008
Jag jagar ljuset. Min nya hobby, den där med skärmen, kräver ljus, dagsljus. När arbetsdagen är över klockan två har det redan börjat skymma. Så jag slänger på mig ytterkläderna, säger hej svejs till mina medpraktikanter och de andra logopederna på mottagningen, rusar hem, byter om, och springer ner till bilen med min hemmagjorda väska innehållande en skärmflygarskärm i famnen. När jag kommer fram till fältet i Innervik är den en uns mörkare, men jag har ändå tid att strutta fram och tillbaka på fältet några gånger, med en sele som ser ut som en grå ryggsäck som är så illa spänd att den hänger nere i knävecken, och en stor röd platt ballong sju meter ovanför huvudet. Det kallas för att träna markhantering eller balansering. Ungefär som att flyga en drake, fast den här draken är 30 kvadratmeter stor, har en fast höjd på sju meter upp i luften och sitter fast i mig med ett otal färggranna linor. Ju mer jag ägnar mig åt den här träningen, desto säkrare blir jag på starterna då jag verkligen ska upp. Typ som att lära sig cykla. Ju flera automatiserade moment man slipper tänka på när man väl springer där med gasen i höger hand, desto bättre.
Eftersom gräset i Innervik är fuktigt och skärmen också blir det och materialet som den består av inte mår så bra av att vara blött alltför länge, så blir det till att bre ut den i lägenheten så fort jag kommer hem. Och som sagt, 30 kvadrat… Tur att den torkar ohyggligt snabbt.
Fredagen den 14 november 2008
I ett svagt och förvirrat tillstånd av narcisismgooglar jag på min egen domän, saeys.se, och finner ett intressant fenomen. Tre av träffarna leder till ett diskussionsforum (här, och framförallt här och här) där de diskuterar spöken fångade på film, och där har de bland annat länkat till en sida på min sajt som innehåller nedanstående film. Den är inspelad under en utflykt till ödeshemmanet Vithatten i närheten av Glommersträsk en ljus och vacker sommarnatt i slutet av juni 2002. Det intressanta är att följa de diskussionerna kring filmen. Fejk eller inte? Det som nästan känns smickrande är att filmen verkar engagera och väcka känslor, vare sig det handlar om ifall det är fejk eller inte, eller över att folk blir skraja av att ha sett den. Vad tror ni? Och framförallt – från vilken film kommer musiken?
Och nu när jag lagt upp filmen på YouTube förväntar jag mig att hajpen ska komma igång på allvar…
Söndagen den 16 november 2008
Hemtentamen eller salstentamen – det är frågan. Salstenta innebär en ångest koncentrerad till några få dagar då man ägnar den mesta av sin vakna tid åt att oroa sig över allt man inte lyckats fylla sig hjärna. En hemtenta, som man får flera veckor på sig att skriva, innebär samma ångest, men ångesten är utspridd över flera veckors tid. Den är inte koncentrerad, utan utgörs av ett subilt dåligt samvete över att tiden går och jag skulle ha läst all dennadära kurslitteraturen som virr-Karin så himla finurligt har utformat sina frågor kring. Man kan inte riktigt slappna av.
Det är just en hemtentamen jag skriver. Och bristen på avslappnande blir dubbel – på dagarna fylls jag av uppladdad positiv stress inför alla patienter med afasi jag får träffa på praktiken. Alla nya intryck kräver mycket energi, och jag är helt slut när dagen är över. Ovanpå det ligger alltså hemtentan som ett ok som måste jobbas bort. Uff.
Men jag måste ändå medge att det är rätt coola saker vi ägnar oss åt. Smaka på orden som vi bland annat rör oss med:
Asomatognosi, anosognosi och perseverationer (säg dem i snabb följ om och om igen)
Dispositiva representationer
Velofarynxfunktion
Praxis
När jag blir gammal och kutryggig ska jag minnas coolheten i alla dessa ord (och fler) och stolt sträcka på mig. Just nu tycker jag att ordet cortex är ballast och ligger riktigt, riktigt bra i mun. Känn på det:
Cortex. Kååårtex… Mmmmm.
Man förstår att uppfinnarna av Gore-Tex® valde just det namnet på sin produkt.
Onsdagen den 19 november 2008
Min tillvaro som hemtentamenssvarsförfattare är fylld av pauser. Pannkaksbak. Facebooktitt. Annan fikonsurfning. Blomvattning. Toabesök. Diskning. Plock. Pauser som sällan annars känns så självklara som nu. Så lämpligt att en man jag känt i tjugo år fyller år idag. Ah. Jag ringer och grattar. Ännu en högst motiverad paus.
Fredagen den 21 november 2008
För en tid sedan föreslog en vän till mig (som för övrigt är läkare) att jag skulle testa att fasta i ett par månader. Han hade gjort det en gång, bara levt på vatten under en tid, och därigenom liksom resettat kroppen, rensat den på alla slaggprodukter och skit som vi samlar på oss under tidens gång. Förberedde den på att starta om på ny kula. Han påstår att det gjorde honom gott. Jag betvivlar inte att han verkligen kände så, och jag kan delvis förstå poängen med det hela. Men som min mamma sade när hon hade opererat bort magsäcken som var full av cancer: Det skulle vara en stor sorg (vilket det var, för henne) att inte kunna njuta av all världens smaker, att inte kunna fylla munnen med intryck av salt, sött, friskt, surt, beskt, starkt, kallt, varmt. Utan det skulle man leva en rätt torftig tillvaro. Nej tack.
Idag tänkte jag, delvis i något slag konstigt experimentellt syfte, späka mig själv genom att avstå från en annan njutning. Idag, 21 november, är det nämligen No Music Day. Det är ett påhitt av den brittiske musikern Bill Drummond, som var frontfigur i det gamla popbandet KLF, och som ägnade sig åt en hel del underligheter när det begav sig, som att till exempel skjuta med lösa skott mot publiken under BRIT-awards-galan 1992, eller bränna upp en miljon pund i ett båthus två år senare (vilket han nu ångrar att han gjorde). Dagen bygger på det faktum att det nuförtiden är svårare att inte utsätta sig för musik än att göra det. Överallt vi rör oss hör vi musik – från mobiltelefonen, i affären, på cafét och restaurangen, på bussen, i teve och radio, på internet… Man kan ha olika skäl till att uppmärksamma dagen, till exempel som en protest mot att det överallt ska spelas musik och att det faktiskt är värt att få känna tystnad när man själv vill. Tystnad är hemskt underskattat. Ett annat exempel kan vara att man frivilligt avstår från musik en tid för att sedan kunna njuta extra av den när den kommer. Det var Drummonds grundidé – han var på väg att flytta ut i en stuga i skogen och leva där i ett år för att sedan traska rakt in i en kyrka i stan för att lyssna på ljuvlig körsång. Praktiska omständigheter gjorde att han var tvungen att minska den musikfria perioden till en månad, sen en vecka och till sist en dag.
Min musikfria dag bygger delvis på disciplin. Jag skriver på en hemtenta och jag vill undvika bli distraherad av något intressant som kommer ur högtalarna vid datorn. Dessutom vill jag känna efter hur det känns efter en hel dag då jag med vilje avstått från musik. Kommer jag känna mig tom? Renad? Kommer jag känna mig som en idiot som går på ett sånt här "jippo"? Och hur kommer det kännas att lyssna på någonting fint imorgon bitti? Sen tycker jag faktisk det skulle vara skönt att kunna gå omkring i en affär utan att tvingas lyssna på Rix FM, Lugna Favoriter eller för den delen P3. En tyst affär. Mmm. Så mysigt det skulle vara.
Problemet är ju att detta experiment innebär komplikationer ifall någon till exempel skulle vilja träffas på stan och fika. Jag blir ju tvungen att tacka nej då. Och jag får ju inte heller sätta mig ner och jobba på någon egenkomponerad musik. Å andra sidan kommer denna underliga idé om självspäkning väl till pass just idag, eftersom jag som sagt måste koncentrera mig på hemtentamensskrivning. Nu.
Söndagen den 23 november 2008
När fredagen började sig närma sin ände och jag hade levt så isolerat jag bara kunnat så började det kännas en aning olidligt. Och lite märkligt. Det var lite för tyst omkring mig. Jag fick ju förvisso saker och ting gjorda under dagen, men jag hade nog inte klarat av att av ren disciplin låtit bli att spela musik en dag till. När jag låg i sängen och väntade på sömnen tyckte jag det var ganska skönt att dagen var över. Morgonen därpå var jag väldigt snabb att dra igång en skiva. Njutningen efter fredagens tystnad var paradoxalt nog inte större än normalt, vilket i och för sig inte betyder att den är att ringa. Hm.
Så nog kände jag mig som en liten galen människa som genomfört ett sånt här "experiment". Jag lär nog inte göra det igen.
Njutningen att åter få höra toner förstärktes under lördagen genom att det äntligen var väder att åka upp till Piteå och ta mig en flygtur, under Carlsson på takets goda överinseende. Upp och ner och upp och ner… Fem gånger. Det var ganska lågt i tak – mulet med en molnbas på knappt 200 meter, men det var ändå underbart roligt. Som en bergochdalbana man styr helt själv. Tjohoooo!
Onsdagen den 26 november 2008
K hoppade upp och ner på logopedmottagningen och konstaterade entusiastiskt att nu är det mindre än en månad kvar till julafton. Och thothomomasos™ såg en hel månad framför sig med två tentor, ett antal vörtsjungningar med kören på Scandic plus en traditionell julkonsert i S:t Olovskyrkan, måttligt julpyntande i mitt i övrigt "personligt" inredda lilla hem, samt ångest över hur sällan jag skriver inlägg i det här blåa nuförtiden. Dessutom har jag ett behov av att vara en riktig man och sy nya gardiner och måla om sovrummet och resterande köksluckor. Mycket att stå i.
Ska jag ge mig på lite lussebullsbakning också? I så fall behöver jag någon eller några som hjälper mig att skölja ner dem med glögg. Kanske läge för en glöggkväll, för att upprepa förra årets "succé"?
Torsdagen den 27 november 2008
Apropå glögg. Redan idag har jag bälgat i mig ett par koppar. Det var sista dagen på praktiken idag och självklart köpte vi ett anteckningsblock som är scrapbookat med några studentnyllen och ger till handledaren. (Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med scrapbooking.) Julkaffe, julte, pepparkakor, lussebullar och glögg fick resten av personalen på logopedmottagningen på Skellefteå lasarett vräka i sig om de ville. Vilket de inte gjorde eftersom de redan första veckan signalerade att de är ganska "små" på fikat, det vill säga att de inte äter så mycket. (Men nog åt de lite idag i alla fall.) Då, för tre veckor sedan, bjöd vi studenter nämligen också på fika i form av gigantiska muffins och kanelbullar, för att fira att vi just hade haft våra första patienter. Där och då myntade personalen begreppet Fjäskfika, och det var ju naturligtvis precis vad det var det. Jag är halvt övertygad om att det just är Fjäskfikat som är anledningen till jag idag fick meddelandet att jag är Godkänd som neurologopedpraktikant.
Senaste impulsköp: En bok: "
Hem