Idag började det om. Klockan ringde halv sex imorse, och där jag låg tittade jag förvirrat ut genom fönstret, såg en ljusgrå himmel undrade: Vem är jag? Var är jag? Vad gör jag här? Vad är klockan? Varför är klockan? Det tog en bra stund och förhållandevis hårt tankearbete att komma fram till att jag hade ställt klockan på fem och tretti för att gå upp, duscha, äta frukost, cykla till busstorget och ta bussen till det där stället där jag tror jag var en hel del i våras. Juust, såå vaar det, jag går ju en utbildning, jag hade ju tänkt att bli logoped om några år.

Väl framme i Umeå, och när klasskamraterna dök upp en efter en kändes det hela märkligt och förvirrande, nästan störande vardagligt. Kakafonin var i full gång, allt var sig likt, bara några nya hår- och hudfärger. Och första kursen lär vara ohyggligt intressant och rolig – Fonetisk och fonologisk transkription – hur kul som helst!

Onsdagen den 5 september 2007

149 stycken bilder från Norgeresan ligger härmed uppe att beskåda i fotoalbumet. Gå genast dit och dröm dig bort…

När jag gick på stan idag undrade jag: varför tittar alla på mig? Varenda blick jag mötte, på gågatan, på ICA, på CK, höll fast i mig. När jag är ute och går så är jag inte den som viker av med blicken och undviker att möta folks ögon, utan jag tittar gärna. Många människor tycker ju om att "titta på folk". Jag med. Ett vackert ansikte här, en berättande nuna där. De flesta har något att säga, om vem de är, var de kommer ifrån och kanske var de är på väg. Men idag var det som om alla jag mötte stirrade tillbaka, deras blickar dröjde sig kvar. Människorna kändes nästan på vippen till att hälsa, eller prata, eller skälla på mig, eller kanske säga åt mig att sluta glo. I alla fall så pass mycket att jag lade märke till det, just idag. Kanske var det för att de undrade varför jag med min intensiva blick stirrade på dem, eller var det för att jag omedvetet hade en snorkråka hängande på skägget? Jag hittade ingen. Den måste ha flugit av under cykelturen hem.

Fredagen den 7 september 2007

Blått: Länder som avskaffat dödsstraffet helt och hållet i sin lagstiftning.
Grönt: Länder som bara avrättar i krigstider.
Orange: Länder som inte avrättat på länge.
Rött: Länder som organiserat har ihjäl folk som en laglig åtgärd för vissa brott som de har begått.

Det första landet i världen som avskaffade dödsstraffet i sin lagstiftning: Venezuela (1863).
Det senaste landet i världen som avskaffat dödstraffet i sin lagstiftning: Rwanda.

Söndagen den 9 september 2007

Här är ett yttrande skrivet med det fonetiska alfabetet SAMPA:

[atr\a~skI"ber\aEga~sk"k_h}_+:lmE4@t_hASnhIm:la"t_hi_Hd]

Någon som vill ge sig på en översättning, inklusive prosodiska egenskaper?

Tisdagen den 11 september 2007

En översättning av ovanstående transkription lyder: "Att transkribera är ganska kul men det tar sån himla TID!"

Jag har ägnat åtskilliga timmar åt att lyssna på dels en kille, och dels en tjej som berättar om olika saker, lite spontant sådär, och försöka plita ned ljudfenomen efter ljudfenomen. Hundratals fonetiska tecken på rad. Och ibland fastnar man. Man kan sitta i flera minuter och försöka tolka en tiondels sekund i vilka den mumlande tjejen har lyckats klämma in tre-fyra ord – allt i en enda vokal. "Det var ju en rätt rolig lek…" kan till exempel låta som "Deaunrtroliek…" Det är ganska fantastiskt att man förstår vad hon säger. Men det är inte helt självklart hur man ska uttrycka det fonetiskt.

Jag märker själv att jag är duktig på att ägna mig åt elisioner och assimilationer. Jag är en sludderapa – utan sprit. Se bara i exemplet ovan (att transkribera…) – jag tyckte jag var ganska tydlig när jag spelade in mig själv för att sedan tolka vad jag just sagt, men ändå har en massa saker hänt:

• r i transkribera har försvunnit
• andra a i ganska har försvunnit
• å i sån har försvunnit
• första a i ganska har blivit nasalt och n:et därefter har försvunnit
• a i transkribera har blivit nasalt och n:et därefter har försvunnit
• d i det har förslappats och har blivit en så kallad flapp
• e i det har också förslappats och gått mot ö-hållet (@)

Plus lite annat. Är det inte ohyggligt intressant så säg?

Fredagen den 14 september 2007

En lagom grå och trist fredagkväll kan bara bli bättre om man sätter tänderna i denna:

Katastrofala omslag.

Man blir alldeles varm i hjärtat.

Tisdagen den 18 september 2007

Ja, jag vet att det är ganska så många bilder, men vad ska man göra när man är nöjd med så många och tycker det är kul att visa upp dem? Och det är klart man på nåt sätt vill dela med sig av sina upplevelser, även om jag inte är riktigt säker på vem som tar del…

Nåväl, 146 bilder från min tur till Dublin, Nordirland och London finns nu uppe att beskåda här. Färdigpanoramade, autolevlade, animerade, beskurna eller helt enkel publicerade enligt min kameras automatiska godtycke. Ta en paus, ta en toy, ta tid på dig att titta.

Och så måste jag tillägga att den fonetiska transkriptionen [g’nat_h:] (såsom jag uttalar det) har den ortografiska utskriften "gonatt" och ingenting annat. Det ska nog mycket till innan jag tycker någon är gnatig. ("Gnat" såsom jag kanske skulle uttala det kan transkriberas [g’nA:t_h]. Det är jättestor skillnad.)

Fredagen den 21 september 2007

Min räddning när det gäller att pendla totalt 26 mil Umeå-Skellefteå tur och retur är att jag kan sitta och titta på film. Så fort jag klivit ombord, så fort jag bänkat mig i en stol, oroat mig lite om ifall passageraren framför mig ska luta sig tillbaka till max eller inte, för jag får då mycket lite spelrum kvar för mina alldeles för långa ben, samt dragit för en, om tillgänglig, gardin, för att utestänga den hemska solen därute, så drar jag upp min bärbara ur min väska, proppar in mina hörlurar i öronen så att de effektivt stänger ute allt eventuellt tjatter från mina medpassagerare, letar upp en film eller ett avsnitt av en bra teveserie jag följer eller varför inte en skön naturfilm á la Planet Earth? En dag då jag har en aktivitet i Umeå så brukar det bli minst en film avverkad. Och bara för den inte upplevs i en mörk biosalong där alla i samma rum befinner sig av samma skäl som jag, nämligen att se en film, utan i en buss, där folk kliver av och på, där solen skiner in på datorskärmen, där min sovande bänkgranne kanske snarkar och oavsiktligt råkar hamna på min axel då och då, så innebär det inte att filmupplevelsen behöver dras ner. Faktiskt. Igår såg jag en film som berörde mig väldigt mycket. Den hette Little Children. Engagerande historia och trovärdiga karaktärer, verkliga öden. Jättebra. En femma, rakt av. Det är inte ofta det händer.

Film, film, film. Verklighetsflykt på buss. Och innan helgen är över har jag nog betat av runt tolv stycken till. Fast på bioduk.

Onsdagen den 26 september 2007

Okej, tolv filmer på bioduk under helgen var kanske att ta i. Det blev bara nio stycken, men jag är inte direkt besviken ändå, även om det totala betyget på alla filmerna blir en rätt medioker trea. Det blir väl lätt så när filmerna väljs ut för att de är förhandsvisningar och inte just för att de fått bra kritik. De som rullade under helgen var:

• Hairspray, 50-talsspraydansmusikal, USA, mitt betyg 3
• Waitress, servitris-försöker-lämna-idiot-till-karl-dramakomedi USA, 4
• Härmed förklarar jag er Chuck och Larry, homofobmoraladamsandlerkomedi, USA, 1
• Järnets Änglar, desperatmedelåldersingelkärleksdrama, Sverige, 3
• Molière, historieteaterkomedi, Frankrike, 3
• Min bäste vän, konstig komedi om en socialt ängslig 50-åring, Frankrike, 3
• Good Luck Chuck, halvrå kärlekssmittokomedi, USA, 3
• Bröllopsprovet, blek relationstest-före-giftermålskomedi, USA, 2
• Miss Potter, kaninritningsdrama, USA, 3

Och på detta blev det en The Squid and the Whale (välspelat skilsmässodrama, USA, 3) på DVD och projektor samt Clint Eastwoods två Iwo Jima-filmer (Flags of our fathers, USA, 3 och Letters from Iwo Jima, USA/Japan, 4) på bussen till och från filmtillställningen.

Och på Umebussen fortsätter festivalen.

Torsdagen den 27 september 2007

I Norges motsvarighet till Pressbyrån kan man köpa torkad torsk som man äter som snacks. Det är tydligen rätt populärt. De kommer i 30-gramspåsar vars innehåll motsvarar 300 gram filé. Et rent naturprodukt. Omega 3. Topp kvalitet, kun 9,9% vann. Jag minns speciellt skepparen på M/S Reine, valsafaribåten, ståendes på bryggan och tugga på torsk. Han såg ut att njuta. Kjempegott.

I Svolvær köpte jag en liten påse. Jag tror den kostade 25 norska kronor. När vi, lite senare på dagen, stod i bilkö och väntande på färjan från Fiskebøl över till Melbu, Vesterålen, så öppnade jag påsen, för jag var nyfiken på hur det skulle smaka. Det var tur att bilen stod stilla för D kastade genast ut mig ur bilen. Ut! Ut! gastade han. Med rätta, vill jag tillägga. Han, och inte jag heller, ville inte att hans föräldrars bil skulle lukta torsk resten av resan, och inte heller när han så småningom skulle lämna tillbaka den. Även torkad torsk luktar torsk, fast en aning starkare. Och doften har tydligen en tendens att fastna på de mest obegripliga och mystiska ställen.

Det smakade salt. Lite som potatislös och ohyggligt seg chips utan sourcream, fibrig och med fisksmak. Man får tugga ganska mycket. Det var ganska gott, måste jag säga. Men av hänsyn till mitt resesällskap (och mig själv) så tog jag bara en tugga, förslöt påsen och rullade in den i en plastkasse, för att förhindra att ytterligare odörer skulle komma att kontaminera bilen. Sen fick jag tillträdde till fordonet igen.

När jag väl kommit hem till Sverige packade jag upp och den runt tørrfisken hermetiskt förslutna plastkassen hamnade på diskbänken, och där hade den legat och undkommit all form av köksstädning. Till idag.

Eftersom torkad torsk helst ska hamna i det bruna kärlet för komposterbart avfall, så måste jag ju rulla upp kassen och ta ut torsken ur sin originalförpackning. Det gjorde jag, och nu är jag lite fundersam på om det var så klokt. Inget särskilt hade egentligen hänt med fisken, den var fortfarande torr och hade samma färg som jag minns tidigare. Men doften hade tydligen väntat på att få komma ut. När den vädrade frihet så exploderade den i torskdoftkaskader. Poff, sa det. Nu när jag jag slängt både brännbara och komposterbara sopor luktar det fortfarande torsk i mitt kök. Jag undrar varför, för det var ju inte direkt så att jag spillde eller så.

Det försvinner nog så småningom. Men tills dess får jag sitta och transkribera i torskångor. Ljuvligt!

Fredagen den 28 september 2007

08:12: Torskdoften har försvunnit! Det gick fort. Ty igår, i stridens och transkriberingens hetta, verkade den oändlig.