Slitit bort boasering i köket, slängt ut genom köksfönstret och tapetserat hall och kök.
Slitit upp gammalt fult plastgolv, slängt ut genom köksfönstret och lagt nytt i hall och kök.
Sågat upp nya lister, betsat och spikat fast i hall och kök.
Sytt gardiner som visade sig vara av en färg som inte var bra. Dessutom skymde de ljuset och utsikten.
Gråtit och svurit över min dator som efter ett par långa vändor på service visade sig ha ett trasigt moderkort (därav de långa glappen i inläggandet här).
Gråtit och svurit ännu mer då även skärmen visade sig vara defekt. Dubbelotur.
Gråtit och svurit över annat.
Skrattat över det faktum att moderkortet inte alls var trasigt.
Målat skåpstomme i köket.
Sågat till och monterat upp ett fläktöverskåp. Tänk, nu slipper kryddburkarna ligga i en skokartong.
Delvis demonterat en kökssoffa för att den ska kunna komma in i köket.
Snickrat ihop en ny sits till samma kökssoffa. Den blev röd – matchar de blå köksgardinerna perfekt. :)
På Solkraft hittat tre matchande köksstolar till kökssoffan.
Somnat i vardagsrumssoffan i Klemensnäs strax före tolvslaget.
Skidat på skoterspår för en stunds pimpling – fem minuter för att vara exakt. Fick inget. De andra fick massor. Sen gick ena staven sönder, det var två kilometer hem och det började mörkna.
Åkt skidor nedför Galtispouda. Dimman var tät. Någonstans därbakom fanns utsikten mot fjällen.
Skottat fram en brevlåda, helt begraven i upplogad snö. Från början var jag inte säker på var exakt den befann sig.
Skottat fram en skoter som gång på gång kör ned sig i snön. Frågan är om det är en skoter värd namnet. Ungefär som en badvakt allergisk mot vatten.
Beundrat min bil som kallstartar utan gnäll i tjugofem minusgrader.
Fotograferat.
Tolkat på skidor bakom Zorro. Freja hakade på.
Invigt pannlampan genom att glida ner genom den snötyngda skogen ut på Storavans is. Knäpptyst, kolmörkt, månfritt, stjärnklart och fantastiskt mäktigt.
Gjort samma tur under dagtid. Hyggligt snöfall och frisk vind. Snö i skägg och ögonbuskar. Uppfriskande och fortfarande fantastiskt mäktigt.
Fått uppleva ryggmassagefunktionen i passagerarsätet på en 1 000 000-kronors Bentley Continental Flying Spur. En bisarr sak är att den kan accelerera fortare än den kan bromsa (och vad ska det vara bra för?). Pratglade tyske biltestaren Markus demonstrerade hur. Ryggmassage kunde man även få om man satt i baksätet. Markus må vara duktig ingenjör, men han kunde då inte spela kort.
Åkt ifrån biltestare, lappar och andra, samtliga backsittande brädåkare på Galtis ännu en gång. Denna gång begränsade sig dimman till 5-10 meters höjd – fantastiskt vackert att uppifrån se skogarna och öarna sticka upp ur den vita dimman.
Varit med och förlöst ett lamm som fick namnet Felicia – dagen till ära.
Inväntat ambulansen som hämtade en influensasjuk man som inte riktigt orkade ta sig upp från golvet. Allt gick bra.
Tvingats koppla av ännu mer under strömavbrotten som ofta kommer när det har snöat mycket.
Sweden.se (the official gateway to Sweden) promotar Sverige med ett antal inköpta bilder. Och att se Anneborg bland de hundratvå utvalda känns extra bra i hjärtegropen.
Lördagen den 20 januari 2007
Sitter ner. Lyssnar. Läser texten. Låter hela mig fyllas av ljudvågorna. Allt som går att resa på sig på mina underarmar gör det – huden knoppar sig. Kroppen spänner sig på ett behagligt vis. Ansiktet ryggar tillbaka, kindmusklerna reser sig, ögonen dras mot en lätt kisning, hela bakhuvudet fylls av en rysande känsla, och allt i mig som tar emot rösten, tonerna, harmonin, svängningarna, känslorna, vill liksom lyfta, dra mig ur stolen och upp.
Det är en fantastisk känsla det där, något som då och då inträffar när jag stöter på något i musikväg som är så där riktigt exceptionellt bra och som på ett trevligt sätt rör om i ådrorna. (Nästan som sex. :)
Imogen Heap – Hide and seek. (Länken går till videon på YouTube – men låten kommer nästan mest till sin rätt utan rörliga bilder till.) Återigen tack till Radio Paradise som introducerat mig denna sköna artist.
Söndagen den 21 januari 2007
Idag är sista dagen i en lång period då jag egentligen inte har behövt bry mig om vilken veckodag det är. Idag är sista dagen då jag sover tills jag vaknar, stiger upp i slowmotion, äter frukost strax före de flesta ska äta lunch, grunnar över vad som ska göras idag, kanske har jag en uppbokad tid någonstans, med någon, eventuellt är det något som måste göras hemma. Inte riktigt veta hur dagen kommer att kunna summeras, men förmodligen på samma sätt som de flesta dagar hittills. Idag är sista dagen då jag utan dåligt samvete kan stirra in i väggen (eller en skärm) och låta tankarna gå på tomgång, runt, runt, utan mening och mål.
Imorgon börjar en ny tid. Och det ska bli fantastiskt roligt att få någonting att engagera sig i. Träffa nya människor – och träffa dem i vardagen. Få en rutin som ändock förändrar sig. Äntligen!
Måndagen den 22 januari 2007
Idag är första dagen i en lång period då jag verkligen behöver bry mig om vilken veckodag det är.
Jag ringlade mig upp genom sjukhusets trånga korridorer till logopedmottagningen, fram till och in i föreläsningssal 1. Den var halvfylld med folk, och det var inte tyst. Jag som trodde att alla skulle sitta med minst en stolsbredd mellan varandra och stirra rakt fram i väntan på… någon. Men nej. Här kände man sig inte främmande för varann.
Jag var den ende killen. Jag fick en klump i magen. Tänk om det skulle visa sig att jag var den enda mannen i en klass på trettio? Hur skulle det kännas? Lyckligtvis hade det anlänt tre killar till innan salen var full. Men jag frågar mig förstås – varför är det så? Varför drar logopedyrket så få män? Av någon anledning förstår jag varför sjuksköterskeprogrammet har ungefär samma könsfördelning men en vän som är läkare säger att läkarlinjen har en mer jämlik fördelning. Kommer jag ägna hela utbildningstiden åt att fundera på varför? Kommer jag nånsin komma nära en lösning? I så fall kanske den kommer att publiceras i en blogg Nära Dig om fyra år. Vänta bara.
Torsdagen den 25 januari 2007
Mjukstart. Kursen, som enligt äldre-äldre-kursarna (som gick ut förra veckan) var den tuffaste under hela utbildningen, har de flyttat från att vara den första kursen första terminen till att åtminstone vara den sista kursen första terminen. Snällt.
Nu ägnar vi två veckor åt introduktionsföreläsningar, observera observationer, lyssna och fråga. Igår hade vi tre föreläsningar om tre stora områden inom logopedin: barn- och ungdomshabilitering, röststörningar och stamning. Allt väldigt intressant och roligt, fastän den om habiliteringen var lite jobbig rent känslomässigt. Det kanske går över.
Det tuffaste just nu är insikten att jag inte kommer vara färdig med detta förrän om fyra år. Det är lång tid. Det var en besvärlig känsla att komma hem igår, till en mörk och tom längenhet, trött och hungrig, kika på busstidtabellen och inse att jag kanske kommer att kika på samma busstidtabell väldigt många gånger framöver. Jag hoppas jag vänjer mig. Det är som sagt en lång tid. Man vänjer sig. Mycket kan hända på vägen. Och jag kanske läser det här om fyra år och skrattar lätt åt det.
Söndagen den 28 januari 2007
Tills för en stund sedan kunde man höra välmående läten inifrån toaletten i en lägenhet på Getberget i Skellefteå. Jag tror jag aldrig stått i en dusch så länge som jag gjort nu. Jag undrar hur många liter som gick åt. Jag stod där och vaggade fram och tillbaka och lät värmen strila nerför hjässan, nacken, ryggen, magen, benen och lät den tränga in i märgen som sakta men säkert värmdes och mjukades upp. Mmmmmmmmmm lät det.
Det började igår eftermiddag. Iklädd smokingbyxor utan tillhörande långkalsonger på väg till bilen som skulle ta mig till bussen som skulle ta mig till insparkssittningen på läkarvillan i Umeå. Under den korta promenaden fylldes min märg av fysisk kyla och den bet sig fast där tills nu. Visserligen kunde kölden mycket lätt ignoreras under kvällen (då det var både fysiskt och stämningsmässigt varmt) men den har gjort sig kraftigt påmind under resten av tiden. Som om kylan och huttret kom inifrån, en källa från det allra innersta. Inte blev det bättre av att jag, efter att ha slarvläst busstidtabellen, missade bussen med två minuter och förstod det inte förrän bussen mot Lycksele tjugo minuter senare angjorde bryggan. Promenadvägen Västerslätt – Umeå busstation ToR är inte heller den speciellt het.
Men den där duschen tog kål på märgkylan.
Jag undrar om det är möjligt att installera ett badkar i min lilla toalett, och vad det i så fall kostar. Eller en bastu (som visserligen numera finns i huset men den måste man boka och värma upp). Och om det är tillåtet att installera en öppen spis i vardagsrummet. Det är väl bara att borra ett hål i taket så att röken kommer ut. Jag bor ju ändå högst upp.
Så här tycker fyra av mina kära klasskamrater att jag ser ut – om de får teckna utan att titta ner på papperet. Jag själv tycker att den här till höger är den som liknar mig mest. Randig tröja och ett tomt huvud. I övrigt har jag sprungit omkring på ett höloft och talat om för folk hur vackra de är, frågat om de vill byta tröja med mig, härmat en skål med geléhallon, gått igenom dramapedagogens hela evolutionsstege från amöba via syrsa, kanin, grottmänniska och Magnus Härenstam till Stålmannen samt konstaterat att jag har näst ljusast ögonfärg i klassen. Bland annat.
Men likförbannat vet jag inte vad alla heter ännu.
Lördagen den 3 februari 2007
Vi fortsätter med konstverken. Här ett meddelande från Nadja (5 år) till Elis (<1 år):
Man blir alldeles knäsvag och tårfylld och lycklig och… lycklig. Å Elis vägnar, naturligtvis.
Måndagen den 5 februari 2007
Och vi fortsätter även att prata om vädret (när vi för tillfället inte har något annat att diskutera):
För första gången i år har det varit normalt väder, det vill säga halvyvigt snöfall, snömodd på gatorna, spåriga cykelbanor, snö som fastnar i skägget. Och jag säger äntligen. Det är så här det ska vara den här tiden på året. Så här ska det se ut. Gör det inte det så får man hoppas att det är ett undantag (med tanke på den stundande klimatförändringen). Och jag blir lite förvånad när folk inte håller med när jag säger så. De säger istället att det gärna fick förbli töväder, nu räcker det med snö, usch så kallt och blåsigt det är, jag fryser. Då tänker jag lite försiktigt: "Jaha, men flytta då! Gnäll lagom på klimatet du förmodligen har växt upp i och ännu i mogen ålder inte accepterar och förlikar dig med."
Vid dessa stunder känner jag mig lite sådär lagom ensam som uppskattar när vinden och snön piskar och fastnar i ansiktet. En av de saker som får en att känna att man lever och mår. Aahhh!
Måndagen den 12 februari 2007
Idag har jag ägnat flertalet av dagens ljusa timmar åt att köra bil. Resan började norr om Slagnäs, via Adak, Malå, Vormsele, Åmsele, Vindeln, Botsmark och Burträsk hem till Staan. Varför så lång omväg hem? Jo, jag hade egentligen tänkt att köra till Umeå för att lyssna till en föreläsning om en herre vid namn Jean Piaget men strax norr om Vormsele ville min bil leka lite i snön, så i en kurva kastade hon sig ut. Fluff sa det. Från fyrtio till noll på tre billängder. Där fick hon ägna lunchtimmarna åt att busa i det vita tills farbror bärgaren kom från Malå och drog henne loss. Sen rullade vi hemåt. I morgon åker hon till Hasse för ompyssling. Hon tappade lite plastdetaljer därfram, under kofångaren. Lilla ELLan. Leka sådär i snön. Hon brås på husse, hon.
Tisdagen den 13 februari 2007
Här är den. Jag lägger ut den, trots att det känns väldigt genant. Nästan pinsamt. Trots att det inte är live.
Varför känns det så? Är det för att det hela blir på ett nytt, väldigt personligt plan – att låta andra höra min sångröst tillsammans med en text som eventuellt speglar mina känslor och tankar (om man nu över huvudtaget hör texten). Men jag antar att jag vänjer mig. Klicka på bilden. (Den är inte särskilt lång, och den var egentligen tänkt att vara ännu kortare. Som ett slags intro, en prolog.)
Jag kanske är av samma typ som de stackars satar som ställer upp på Idol-uttagningar (alltså, jag skulle aldrig nånsin ställa upp på något sådant själv) och som inte har vett att förstå hur illa det låter. För det kanske det gör – och det finns ju en risk att jag själv inte hör det. Jag tänker i varje fall inte tillåta mig att bli utskälld offentligt som de blir. Jag får nöja mig med fnisset och himlandet bakom ryggen. Annars finns det en gästbok att kommentera i, om det är någon som vill häckla mig in public.
Torsdagen den 15 februari 2007
Om vi nu ändå är inne på avdelningen pinsam musik (och kanske också för att lätta på stämningen lite), så är det väl på sin plats att reprisera denna:
Måndagen den 19 februari 2007
För ungefär ett år sedan rapporterade jag om hur det gick i skidspåret. Tänkte tillfälligt återuppta den vanan, ty jag har haft skidor på fötterna tämligen frekvent den senaste tiden:
I fredags:
Ork: 75 procent.
Fäste: 90 procent.
Glid: 90 procent.
Med endast två glas vatten och en banan i magen for jag fram i rasande fart. Jag har övergett burkvalla till förmån för vallatejp som man sätter på skidornas spann, och det fungerade över förväntan. Tänk att slippa stå i potatiskällaren en hel halvtimma före ett skidpass och gnida lager på lager burkvalla. Man var ofta helt slut innan man hade hunnit ta sig ut i spåret.
I lördags:
Ork: 30 procent.
Fäste: 75 procent.
Glid: 90 procent.
Den här gången hade jag inte ens vatten eller banan i magen. Det flimrade för ögonen när jag kom hem, helt utpumpad. Måste nog planera mina "träningspass" lite bättre. Och att fästet kändes sämre berodde nog på att jag inte orkade trampa ifrån ordentligt.
I går var fästet obefintligt, men det vill man ju inte heller ha när man åker utför. Lätt snöfall, noll liftkö och mjukt och härligt i backen.
Idag:
Ork: 85 procent.
Fäste: 75 procent.
Glid: 70 procent.
Pigg som en lärka (eller mört?), men ändå sämre fäste och samtidigt märkbart sämre glid. Jag förstår inte varför. Annars var det en sällsam känsla att glida fram (nåja) i mörkret, i det obelysta enmilaspåret, med pannlampans bleka ljus som enda guide.
Fettisdagen den 20 februari 2007
Jag har bara ätit en idag. Tyvärr utan varm mjölk. Däremot gottade jag mig åt det här inlägget: feldmansemlan. Hilarious.
Onsdagen den 21 februari 2007
Minipizzorna i ugnen ska ta kål min dåliga andedräkt. Under tiden som osten smälter svarar jag på ett fåtal korta och fantastiskt intressanta frågor (som om någon skulle vara intresserad):
Hur många nycklar finns det på din nyckelknippa:
Åtta – bil, bilparkeringsstolpe, tvättlås, cykel, två vindsförråd, två lägenheter. Behöver kanske rensa lite. Vilken svordom använder du mest:
Fan. Äger du en iPod: Nej. Vilken tid är din väckarklocka inställd på:
Det varierar ju, men just nu 08.30. Sovmorgon imorse. Hur många resväskor äger du:
Definiera resväska. Reser oftast med stor ryggsäck. Men ja, jag har också en sån där väska med hjul. Använder du flip-flop’s även när det är kallt ute:
Öhm… använder inte flip-flops alls. De skaver. Var köper du dina matvaror ifrån:
Numera ofta ICA Torget, efter hemkomst med bussen. Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden:
Det kvittar, men av någon anledning hamnar jag oftast bakom kameran ändå. Du får ledigt idag. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän?
Med en vän. Ingår en hel barnfamilj så ser jag det som en ytterst trevlig bonus.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? Jag skulle leva på pengarna istället för att ta studielån. Och kanske köpa en bil med farthållare och AC.
Har någon någonsin kallat dig lat:
Näe… Inte vad jag minns. Vad säger det om mig? Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare?
Nä, inte nu. Men det har hänt. Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu: Savage Garden – mest av nostalgiska skäl. Vilken är världens bästa artist just nu?
Jag kan inte säga att en viss artist är bäst just nu. Det går ju inte. Men jag kan säga vilka jag generellt uppskattar idag och har gjort den senaste överskådliga tiden: Anna Ternheim, Blackfield, Coldplay, Death Cab, Imogen Heap, A-ha, Kate Bush, Peter Gabriel, Poe, Zelmani, The Polyphonic Spree, Vienna Teng, William Shatner, The Real Group, Lars Vegas Trio, Kent, Lars Winnerbäck, Tomas Andersson Wij, Assemblage 23, Depeche Mode, Hugo Alfvén, Sergej Rachmaninov, Peter Tjajkovskij, Hans Zimmer, John Williams, Banco de Gaia, Vangelis, Conjure One, Global Communication, William Orbit, Koop, Sigur Ros… För att nämna några. Föredrar du vanlig eller chokladmjölk: Vanlig vit mjölk är livet! Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan och i så fall VAD?:
Ja. My lips are very, very sealed. När var senast någon stötte på dig:
Ingen aning. Hur märker man sånt? Vad åt du till middag:
Minipizzor. Använder du huvtröjor:
Ja. Ibland undrar jag varför, med tanke på hur sällan man anväder själva huvan. Jag antar för att det är… öhm… snyggt. Kan du vissla:
Mm, men inte busvissla. Har du någonsin deltagit i en demonstration:
Ja, en gång: Usch Bush! Ut ur Irak!! Vem var den sista som ringde dig:
En klasskompis, idag. Jag hoppas att hon inte var den sista som ringde mig. Vilken är din favoritåkattraktion på ett nöjesfält:
Nyckelpigan. Tror du folk pratar bakom ryggen om dig:
Ja. När jag är på stan till exempel, och går förbi några som står och pratar, så är de plötsligt bakom min rygg. Vilket riktnummer befinner du dig i:
Noll nio tio. Tittade du på tecknat när du var liten:
Ja, Linus på linjen, Tom & Jerry i Godmorgon Sverige och anslagstavlegubben. Hur många syskon har du:
En och en halv. Är du blyg inför det motsatta könet:
Det beror nog på sammanhanget. Ibland. Tror jag. Vilken film kan du alla replikerna till? Tillbaka till framtiden. Äger du några band-t-shirts:
Näe. När flög du senast:
Det var alldeles för länge sedan. I somras tror jag. Ghana – Amsterdam – Stockholm – Skellefteå. Hur många stolar står kring ditt köksbord:
Tre och en kökssoffa. Läser du för skojs skull:
Kartor, Larson!, noter. Pratar du några andra språk:
Engelska och väldigt knagglig holländska. Diskar du din egen disk:
Vem annars? Har du gråtit offentligt:
Ja. Har du en stationär dator eller en laptop:
Bådadera. Försöker du alltid lära dig nya saker:
Inte alltid. Är det något att alltid sträva efter? Ibland kan man väl vara nöjd med det man har? Varför all denna självförverkligande-stress? Vill du just nu ha några tatueringar eller piercingar:
Inte just nu, och säkert inte sen heller. Tycker du att killen borde bjuda på första dejten:
Om han har råd, ja. Om han är en fattiglapp och hon stormrik, så blir det konstigt. Man ska ju inte åsidosätta gentlemannaskapet, men tjejen är väl inte på dejt enbart för att äta och dricka gratis? :-) Kan du kasta macka:
Jo, hyggligt. Det är en utmaning att kasta så runda stenar som möjligt. Vad har du med dig in på bion:
En ask läkerol. Och gärna en god vän. Vem var din favoritlärare och varför?
Min biologilärare på högstadiet. Han jobbade deltid som fastighetsmäklare, var alltid klädd i kostym och delade ut femmor till höger och vänster. Inte för att jag inte var värd den femman. Har du dejtat någon av en annan religion?
Är ateism en religion? I så fall tror jag det. Eller? Är inte säker… Vad har du för väder?
Halvklart och 16,3 minusgrader. Har du en blogg?
Va? Gillar du att flyga flygplan:
Om det är klart väder. Och om det inte är för långt och träligt. Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner:
Jag avsäger mig sådana typer av egenskapskrav. Har du någonsin blivit attraherad av någon oattraktiv:
Är det möjligt? Är inte det en motsägelse? Är jag attraherad av någon så kan jag väl inte tycka att den personen är oattraktiv? När sov du senast på golvet:
Förrförra helgen. Med en hund bredvid. Vilken är din favoritdrink:
Jag kommer inte ihåg vad alla de där heter. Det viktiga är bara att de är söta och inte alltför sura. Gillar du din boendesituation:
Den är ok. Vilken är din mammas hemstad?
Stockholm. Din pappas hemstad?
Amsterdam, tror jag. Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera:
Sju. Jag fungerar även efter fyra timmars sömn, men inte så bra. Äter du frukost dagligen:
O ja. Är dina dagar fullbokade och stressiga:
Ganska lagom. Vilken är din favoritfrukt:
Äpple. Originellt, eller hur? Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper?
Nej. Hur gammal blir du nästa födelsedag:
35. Nästa vecka, nån gång. Är du petig när det kommer till stavning och grammatik?
En brun hårig sjuk sköterska låter läbbigt. Där går gränsen. Tror du på liv på andra planeter:
Definitivt. Men jag tror inte de kommer hit. Vem var den sista personen som gjorde dig arg?
Är det möjligt? Tror du att Gud är man eller kvinna:
Om jag skulle tro på Gud (vilket är en helt annan diskussion) och måste välja så tror jag att han är en hon. Hur valde dina föräldrar ditt namn:
Jag tror det var för att det fungerade på flera språk. Gillar du senap:
Moutarde prépaée de Dijon. Mmmmm. Vad säger du till dig själv när allt känns svårt?
Kämpa på. Belöningen finns runt hörnet. Skulle du någonsin hoppa fallskärm:
Nej. Men gärna flyga skärmflyg. Sover du på sida, mage eller rygg:
Ja. Ibland även sittande. Tycker du om att krama folk:
Klart. Kroppskontakt ger livskraft. Skulle du säga att du är trendig:
Nä, absolut inte. Äger du en digitalkamera:
Ja, två. (Räknas telefonen?) Vilka kändisar har du blivit jämför med?
En vilt främmande person på tunnelbanan började en gång asflabba för att hon tyckte jag var lik Percy Nilegård. Kul. Är han känd? Och är det bra att se ut som honom? Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det?
Ledande fråga, men ja. Varför säger man så? Vilka böcker, om några, har fått dig att gråta?
Den viktigaste: Hej då, allihopa av Conny Palmkvist. Vilken är din favoritkaraktär i Star Wars: Jabba the Hut. Tycker du att du är attraktiv:
Nej. Vad är du allergisk mot:
Tevereklam. Får du dåligt samvete efter du ätit kött:
Nej. Om du var född av motsatt kön, vad hade du hetat:
Anita Boel Christin. Nä, jag har ingen aning.
Nu börjar korvstoppningen inför första tentan nästa fredag. Och jag börjar studerandet med lite dammtorkning och dammsugning.
Tro det eller ej, men jag har tvingat i mig två stora koppar pulverkaffe. Blev så vansinnigt sömnig efter enmilaturen på skidor idag. Mina ögon började klippa redan när jag ögnade igenom den gamla handouten om perceptuell utveckling, trots många och glada färgbilder. Jag blev piggare, men jag vet inte om det berodde på kaffet eller det faktum att jag instinktivt ägnade mig åt något helt annat än det kaffet e g e n t l i g e n var till för. Kaffet var tänkt att hålla mig vaken närjagstuderar. Istället pratar jag i telefon, läser bloggar, sorterar räkningar, gör en smörgås, flyttar filer, drömmer mig bort, skriver det här…
Disciplin, Thomas, disciplin!
Lördagen den 24 februari 2007
En lördagkväll som denna är studerandediscplinen på bottennivå, men datorspelsnostalgin är på topp, ty jag spelar Defender of the Crown på en Amiga-emulator. Det var nästan 20 år sen sist…
Det var bland annat det här spelet som såg till att mitt medelbetyg på gymnasiet inte orkade sig över 3.0. Jag får se upp.
Måndagen den 26 februari 2007
En del av snöstoftet från snökanonerna på Skellefteås mycket centrala men väldigt korta skidbacke hade irrat sig bakom berget och tillsammans med fotonerna från backens strålkastare bildat en märklig dimma längs kraftledningsgatan som går genom skogen bakom Vitberget. Ljuset från dessa tillsammans med tusen snötyngda granar gjorde världen mjuk, ljus och varm. Trots att jag lämnat elljusspåret behövde jag inte knäppa på pannlampan förrän jag var på väg uppför Nöppelberget. Skönt att ta ut sig lite och ta in syre som hjälper till att fånga in alla begrepp och betydelser som måste sitta till på fredag: Language acquisition device (LAD), language acquisition support system (LASS), cognitive self-guidance system, prosody, collective monologues, metacommunication, corpus callosum, plasticity (of the brain), nondeclarative memory, resistance of interference, attention deficit hyperactivity disorder (ADHD), fuzzy traces, visual preference paradigm, dishabituation, discrepancy principle, contextual & componential subtheory, conjugate reinforcement procedures. För att nämna några. Hur enkelt som helst.
Igår ringde jag ett prank-call till en kompis till en kompis som fyllde år. Vi känner inte varandra:
"Hej, jag heter Gunnar Reinberg och ringer från produktionsbolaget TTIS som producerar program och inslag för bland annat svt. Ursäkta att jag ringer så sent, men vi jobbar kväll nu, vi ska ut och filma nästa vecka och det är rätt mycket att göra just nu. Vi håller just nu på med ett projekt med svt:s Packat och Klart och vi har fått höra att du och en vän brukar företa er resor med speciella landskapsteman på era semestrar, stämmer det? (Födelsedagsbarnet och en vän till honom röstar varje år om ett landskap som de ska åka till under en vecka, och så gör de det, åker runt där och turistar.) Vi är lite intresserade att spinna vidare på det där och se om vi kan göra ett program eller ett inslag om den typen av resande. Är du intresserad av att medverka? Skulle inte du och din kompis skriva ihop ett litet mejl till oss där ni berättar lite vad ni gör, både inför resan och under, och så vidare. Bra! Ta min mejladress och skriv och så hörs vi vidare senare. Adressen är g, r, mina initialer alltså, snabel-a, t, t, i, s punkt s, e. Bra så. Nu måste jag rusa. Hej!"
Han började fnissa lite när vi var på väg att lägga på. Skojigt. Och kanske nyttigt, ifall nån skulle få för sig att göra nåt liknande idag. Dagen ska ägnas åt att sitta på ett bibliotek och plugga inför tentan imorgon… Eller snarare omtentan om tre och en halv vecka.
Måndagen den 5 mars 2007
Min bror, som bor i skåne, har mätt vårens antågande. Han mäter inte snödjup, utan snölängd. Häromdan var den 120 centimeter:
Ett dygn senare hade längden krympt till cirka 50 centimeter:
Där jag "firar" sportlov får man leta efter snödjup mindre eller lika med 120 centimeter.
Lördagen den 10 mars 2007
I brist på annat att skriva om så trycker jag fast en länk här. Klicka, ta tid på dig att läsa och se vad vanliga människor utsätts för, varje dag. Vem påstår att Israelerna är offer?
Tänkte jag skulle bli lite… öh… obscen här. Filmen The Departured nedklippt till två minuter.
Länk hittad hos Esbati, som oftast skriver om helt andra saker.
Fredagen den 16 mars 2007
Det är tur att idag är idag och inte igår, ty om idag var igår eller någon annan tidigare dag i veckan så hade jag missat tokintressanta och viktiga lingvistikföreläsningar. Min hjärna är nämligen i skrivande stund fullproppad med en (vad jag tror) seg och slemmig gröngrå massa. Produktionen av denna massa är på topp just nu och rinner ut genom främst ögon och näsa, men det känns som om den snart även kommer att tränga ut genom alla övriga kroppsöppningar som finns. Jag knaprar i mig allt möjligt – Bafucin, Nipaxon, Bromhexin och så fick jag tips om ett panodilpulver som man skulle röra ner i hett vatten och som skulle "lindra smärtan och febern" och lösa upp slemproppen i hjärnan. På påsen står det "svarta vinbär och mint-smak". Om det nu stämmer så var det bland det äckligaste jag druckit den här veckan. Min tipsare sa att någon sagt att "den bästa medicinen smakar illa". Jag hoppas att det stämmer, även om uttrycket är lika dumt som det min dagisfröken en gång presenterade för mig: "Frukt är också godis!"
Det är trettio timmar kvar tills propellern snurrar igång på Pinkerton. Tills dess försöker jag tömma hjärnan på grågrönt slem och istället fylla den med ytterligare utvecklingspsykologi och lingvistik för logopedi. Jippi.
Jag har en känsla av att jag ägnade mig åt en snutt yrande inatt. Det häftiga med det är att jag har värsta basresonansen i talapparaten just nu. Synd att ingen var där och lyssnade. Har du någonsin hört någon yra med trailer-röst? Släng dig i väggen, Pablo Francisco:
Onsdagen den 21 mars 2007
Det grågröna slemmet har antagit fastare form men jag har fortfarande ett fantastiskt brett stämregister. Men det är inte av den anledningen som jag satte på en gammal Tomas Ledin-skiva när jag kom hem. Jag vet inte riktigt anledningen till att jag ägnade kraft åt att leta fram skivan, långt, låångt nere bland skivhyllorna, bland andra obskyra artister jag inte direkt hyllar till höjden. Men ibland måste man väl bejaka sina impulser. Fniss. Min rekorddjupa basröst nynnar till basgångarna.
Igår rakade jag mig. Det var precis två år sedan sist. Också det en impuls kanske, fast övervägd under några timmar istället för sekunder, som impulser brukar vara. (Och för den som trodde det så kan jag tala om att det inte var en olyckshändelse.) Det känns underligt. Naket. Kallt. Särskilt vid varje inandning, för då känner jag tydligt hur kall luft dras in från alla håll runt munregionen. Jag är inte säker på att jag gillar det. Dessutom blev igår jag varse om hur dyrt det är med rakblad. Och så måste man raka sig var och varannan dag – skägget behövde inte trimmas lika ofta. Vidare är det trevligare att pilla på ett skägg än… en naken haka. (Och det gäller alla som pillar på det. :)
Hoppsan. Jag verkar hitta fler nackdelar än fördelar med det här. Kan nån hjälpa mig med fördelarna, tack.
Efter ett litet påpekande att det inte gick att skriva i gästboken om man använder formuläret här nedan så upptäckte jag en liten bugg som jag härmed har rättat till varpå det nu går bra att spy galla över allt jag inte skriver här.
Söndagen den 25 mars 2007
Ställde fram klockan idag. En tydlig känsla av jetlag infinner sig.
Mer angenäm doft under springrundan: Grillad mat.
Mindre angenäm doft under springrundan: Nytinad hundbajs.
Måndagen den 26 mars 2007
Och Leila malde på om hur saker kongruerar med varandra, att infinitiv inte uttrycker tempus eller modus på satsnivå, om substantiviska adjektiviska participer, om prepositioner som ibland kan skiljas från sina rektioner, om äkta bisatsinledande subjunktioner, om adverben (lingvistikens svarta får), om herr Ferdinand de Saussures La Lange och La Parole och om Noam Chomskys orubbliga ställning som lingvistikgud. Trots (eller tack vare?) en halvtimmas paus märktes tunga ögonlock och gungande huvuden från flera studenterna. Det är roligt att se på när huvudena studsar sådär. När Leila kommit till verbellipserna blåste hon föreläsningen över. Överraskande och lite tråkigt, tyckte jag. Tiden går fort när man har roligt. Jag var nog ganska ensam om det, just då.
Tokintressant. Men vad hjälper det – utvecklingspsykologin var också tokintressant, men jag fick ju likförbannat skriva om den tentan.
Torsdagen den 29 mars 2007
Hittade ännu en sånhärninga fjortisenkät:
Smeknamn: Förr i tiden: Saeys, Sajjan, Tompa. Nuförtiden: nej.
Höger- eller vänsterhänt: Visst, jag har en hjärnskada eftersom jag är vänster. Även vänsterhänt.
Favoritgodis: Beror ju på humöret, men schweitzerost… jag menar nöt, är gott.
Är det nåt du absolut inte äter: Banan i tillagad, varm mat.
Musik just nu: Se allra, allra längst ner på den här sidan.
Vad sa du senast: Tack till den sure herrn på Beier Bygg (ska inreda min balkong och är på jakt efter nåt lags mattmaterial att ha på balkonggolvet).
Sommarplaner: Jobba nånstans, resa söderut och norrut.
Är du bra på matte: Allt är relativt.
Fisk eller badkruka: Är Badkruka ett stjärntecken?
Favoritfärg: Alla.
Saft eller alkohol: Saft.
Hur många kuddar sover du med: En. De andra ligger bredvid.
Favoritväder: Underkylt spöregn…
Vilket instrument är vackrast att lyssna på:Duduk, ett armeniskt blåsintrument. Används ibland i filmmusiksammanhang.
Morgon- eller nattmänniska: Varken eller eller både och.
Sparare eller slösare: Tyvärr något lutandes mot slösahållet.
Vem är viktigast för dig: Mina vänner som lyssnar när jag pratar.
Det bästa du vet: Det har jag inte kommit på än…
Det värsta du vet: Det har jag inte heller kommit på.
Bästa film: Mina femmor på Filmtipset.
Tror på liv på andra planeter: Självklart.
Kommer ihåg din första kärlek: Vem glömmer den?
Älskar du henne/honom fortfarande: Näe.
Har du några homosexuella vänner:Hade, men har tappat bort dem.
Ser du på kärleken som ett misstag: Hur kan en del av meningen med livet vara ett misstag?
Framtidsdrömmar:Make people talk.
Teknisk eller oteknisk: Hyggligt teknisk.
Är du kittlig: Nej, men ge fan i att testa.
Snarkar du: Absolut inte.
Stjärntecken: Fish.
Äckligaste insekten: Spindlar.
Största svaghet: Konflikträdslan.
Det här är jag bra på: Lyssna.
Det här är jag dålig på: Förstå?
Lyckotal: 6.
Bästa bok: Finns så många.
Om du fick välja en superkraft, vad skulle du välja: Då skulle jag tillintetgöra människans oljeberoende, girighet, själviskhet och trångsynthet. Vänta… är det en superkraft? Och det var ju flera… Hmm.
Chips, morötter eller godis: Allt.
Sport, A-ekonomi eller barnprogram: Barnprogram.
Har du nån flickvän/pojkvän: Icke för tillfället, nej.
Synliga ärr: På underläppen och vid slutet av höger ögonbryn, men dom syns knappt. Och TBC-sprutan.
Gungar du på stolen: Inte nu längre.
Hur många kusiner har du: Tre, tror jag.
Skulle du någonsin få för dig att hoppa bungy-jump: Aldrig i livet.
Vilken hand håller du gaffeln i: Vänster.
Anser du att man får skylla sej själv om man slickar på en lyktstolpe mitt i vintern: Varför skulle man få för sig att göra det? Vad händer då?
Vilken läsk är godast: Beror även här på humöret, men Coca Cola är gott.
Vad gör du helst?: Vad som faller mig in.
Hur många syskon har du: En och en halv.
Är du allergisk mot något: Fantastiskt fåniga enkätfrågor.
Är du mörkrädd: Nej.
Släpar du fötterna efter dig: Nej. Men jag får stötar likförbannat.
Städar du ditt rum själv: Ja, och den här frågan är den yttersta bekräftelsen på att detta verkligen är en fjortisenkät.
Sjö eller hav: Sjö.
Saltar du på maten: Om det behövs, men oftast är det tillräckligt gott.
Favoritkaka: Morotskaka.
Andranamn: Adriaan, med tre a.
Hur gammal är du: Trettio… fem.
Favoritblomma: Öhm… rosor är fina?
Vilken färg har du på tandborsten: Mörkgrön, ljusgrön, grå, vit.
Favoritlåt just nu: Hm, vad hette den nu igen, jo, Kill Those Stupid Questionaires med The Hicks.
Vad gör du om du får hicka: Slutar tänka på den.
Hårfärg: Mörkblond.
Kaffe, te eller inget: Te.
Pysslar du med nån sport: Skidor, löpning, lite squash, badminton och innebandy var länge sen, tennis är kul, cyklade förr, inlines.
Hatar du dig själv: Ibland. Särskilt nu, när jag svarat på alla dessa dumma frågor.
Jag har hört man ska ha byta yrke två gånger i sitt liv. Jag har jobbat som pressbyråslav och som misslyckad datorgrafiker. (Bara ordet ’datorgrafiker’ är tillräckligt flummigt för att man lätt ska förstå enkelheten att misslyckas i det gebitet.) Och nu håller jag alltså på att skaffa mig ett nytt. Tanken med det är naturligtvis att jag ska ha ett yrke som är kvalificerat (vilket man inte kan säga att pressbyråslavyrket var), meningsfullt (vilket man naturligtvis kan tvista om ifall pressbyråslavyrket är eller inte) och tryggt (vilket man inte riktigt kunde säga om datorgrafikeryrket).
En man jag träffade i slalombacken i Bureå igår frågade om det gäller bara lite olika yrken fast i samma företag? Nja, allt är väl inte hugget i sten, trivs man med det man gör och är nöjd med det så är det väl bra. Men i mitt fall så stämmer kanske påståendet. Och trots att jag precis påbörjat en utbildning inom medicin så har jag redan nu sökt en annan utbildning. Man kan ju fråga sig hur jag ska ha det egentligen?
Måndagen den 2 april 2007
Gårdagens inlägg var inget aprilskämt. Eller jo… Eller jag vet inte riktigt… Okej, jag ville vilseleda lite, men allt jag skrev där är sant. Det skulle kanske kunna ses som ett meta–aprilskämt, eftersom avsikten var att spela på medvetenheten och vaksamheten om gårdagens datum – och få folk att tro att jag ville skämta aprillo. Vilseleda med hjälp av formuleringar, inte fakta.
På frågan hur jag ska ha det egentligen blev svaret att jag gav mig ut och sprang en stund istället för att sitta hemma och glo i grammatikboken hela dagen.
Jag träffade verkligen en man i slalombacken i Bureå i förrgår, ty det var fest med kören i toppstugan. Och inte går det att åka skidor där nu. Barmark. (Backen är förresten världsberömd för att vara den längsta backen i världen med en topphöjd på under hundra meter.)
Och jag ska inte hoppa av logopedprogrammet. Jag har sökt en sommarkurs.
Långfredagen den 6 april 2007
Idag är dagen då man traditionellt ska deppa lite. Jag följer upp det genom att röra mig så lite som möjligt åt vardera håll, varken åt depphållet eller glädjeskuttssidan. Försöker hålla mig numb. Det görs genom att sitta i köket och fördriva tiden med lingvistiska övningsuppgifter varvat med en tom blick stirra ut genom fönstret på de svajande granarna på Getberget utanför. Och denna helg, som för många präglas av socialt umgänge med familj och vänner, försöker jag hålla huvudet kallt så att jag inte förvandlas till ett socialt vrak. Jag vet ännu inte om det kommer att lyckas. Helgen är inte över än.
Stormen är på väg att mojna. Men ännu så viner vinden längs sjätte våningens fönster. Jag hade ställt ett litet bord i hörnet på min balkong. Det är ett ganska lågt bord – en bra bit lägre än själva balkong-räckskanten. Ändå lyckades vinden greppa tag i det vräka omkull det. Där ser man. Lite mer dramatiskt än min brors beskrivning av de sydsvenska vinterstormarna.
Lördagen den 7 april 2007
Varsego, lite påskgodis. Den här killen är grym!
Måndagen den 9 april 2007
Häromnatten träffade jag mamma. Vi pratade. Länge. Det kändes som om det var ett tag sedan vi pratade med varandra. På riktigt. Som om jag de senaste två åren pratat till henne, inte med. Att jag sagt saker till henne och hon har lyssnat och tittat på och kanske avslöjat med sitt minspel vad hon tycker, men inte så mycket mer. Men nu – i drömmen – sa jag mitt, hon lyssnade och gav ett verbalt gensvar. Och så sa hon sitt.
Vi pratade om vad som hade hänt sedan sist. Sånt som hänt mig, och sånt som hänt i hennes sfär. Om bra saker och om dåliga saker. Saker man gjort som man är stolt över, och saker man har svårt att känna sig stolt över. Roliga, spännande, glädjefyllda händelser, och plågsamma och smärtsamma upplevelser som man bara är tvungen att gå igenom. Lätta, självklara saker man genomfört och upplevt, och tunga beslut som ibland har varit svåra att försvara men som har varit nödvändiga.
Och mamma reagerade som mammor ska göra. Hon sa: – Den saken var bra att du gjorde, riktigt bra. Eller det där du gjorde då, det tycker jag egentligen inte alls om att du gjorde, men jag stöder dig i ditt beslut. Allt har nämligen lett till den du är nu och det är det enda, det bästa, vi känner till.
Det som kommer fram i drömmar kommer inifrån. Med rätt pusselbitar är det ett steg på vägen i helandet.
Tisdagen den 10 april 2007
Det ligger en banan på ett bord i min hall.
Det är ett formellt subjekt/platshållare.
ligger är ett prepositionsverb.
en banan är det egentliga subjektet.
på ett bord och i min hall är två prepositionsobjekt, som också kan räknas som rumsabverbial (befintlighetsadverbial).
Den är snart helt och hållet brun.
Den är ett demonstrativt pronomen.
är är presensformen av vara.
snart är ett adjektiviskt adverb som anger temporalitet. Även ett satsadverbial eftersom det påverkar hela satsen.
helt och hållet är en adverbfras som anger modalitet.
brun är ett vanligt adjektiv.
snart helt och hållet brun är ett subjektspredikativ (beskriver hur den – bananen – är).
Om jag har förstått det rätt. Dessa två påståendesatser är för övrigt helt och hållet sanna.
Onsdagen den 11 april 2007
Kontakten med min “kvinnliga” sida:
[ ] köpt en hårfön till mig själv.
[x] sminkat mig i annat avseende än att se rolig ut. Det hände en gång, och det kändes faktiskt ganska trevligt.
[ ] följt med som smakråd vid en shoppingrunda.
[x] pratat känslor… nykter. Är det typiskt kvinnligt?
[x] skrattat under en romantisk komedi.
[x] berömt en person av manligt kön för sitt utseende.
[x] ringt upp en person utan konkret syfte.
[x] funderat på namn åt mina barn.
[ ] insett storheten hos barbra streisand.
[ ] lyssnat på en skiva främst för att personerna i bandet är snygga. [ ] druckit cosmopolitan.
[x] sett ett avsnitt av “sex and the city”.
[x] sett två avsnitt av “sex and the city”. Men jag har nog inte sett tre.
[x] känt mig sugen på en kopp te.
[x] känt glädje över att få blommor i present.
[x] gjort någonting romantiskt på eget initiativ.
[ ] blivit arg utan anledning.
[x] gråtit efter nio fyllda år.
[ ] brytt mig om h&m:s val av modell.
[ ] insett storheten i linda skugges krönikor.
[x] kramat en kille.
[x] dansat.
Kontakten med min “manliga” sida:
[ ] ljugit om hur mycket jag har druckit.
[x] ätit en blodig stek. Är det manligt?
[ ] läst en biltidning. Räknas DN:s motorbilaga?
[x] framgångsrikt använt en borr, hammare och diverse andra redskap.
[x] styrketränat. Insåg snabbt hur förbaskat tråkigt det var.
[ ] fortsatt prata med en person av kvinnligt kön även efter det att hon visat sig vara tråkig, enbart på grund av att hon var snygg. Situationen har aldrig uppstått.
[ ] sagt att något, som var på gränsen att få mig att gråta som ett spädbarn, inte alls gjorde ont.Varför ljuga?
[ ] tillbringat en hel dag, enbart betraktandes sport på tv.
[ ] lovat att ringa dagen efteråt och sedan struntat i det.
[x] läst en bok av Jan Guillou. En – Ondskan.
[x] läst ett nummer av slitz.Egentligen lika mycket som en biltidning, så det blir ett halvt kryss var.
[x] dunkat någon i ryggen i syfte att få denne att känna sig uppskattad.
[x] känt mig hungrig efter att ha ätit en hel pizza.
[ ] gått på en Ulf Lundell-konsert.
[ ] använt händerna till att slå någon i syfte att skada denna person.
[x] diskuterat bröst.
[ ] gjort lumpen.
[ ] känt mig nödgad att bräcka någon i armbrytning.
[x] känt mig häftig över att åka jättefort i en bil.
[ ] enbart stirrat snettuppåt vid besök på en pissoar.
[x] lagat någonting på egen hand. Mat eller cykeln? Både och, fast att laga mat åt sig själv är otroligt tråkigt.
[x] skrikit “kom igen nu gubbar” på fotbollsplan. Spelarna var i åldrarna tio till tretton år.
[ ] tävlat i att dricka öl.
[ ] påpekat hur otroligt bögiga westlife eller annat valfritt pojkband ser ut.
Kvinnligt: 14/22. Manligt: 11/22. Enligt den här "enkäten" bejakar jag alltså min kvinnliga sida mer än min manliga. Jahopp, då får det väl vara så.
Fredagen den 13 april 2007
För att fortsätta på manligt-kvinnligt-linjen så kommer här en alldeles… alldeles underbar monolog som Steve har i ett avsnitt av Coupling. Han orerar om vi mäns relation till toaletten:
"We are men. Throughout history we have always needed, in times of difficulty, to retreat to our caves. It so happens, in this modern age, that our caves are fully plumbed. The toilet for us is the last bastion, the final refuge, the last few square feet of man-space left to us.
Somewhere to sit. Something to read. Something to do – and who gives a damn about the smell?
Because that for us – is happiness.
Because we are men.
We are different. We have only one word for soap. We do not own candles. We have never seen anything of any value in a craft shop. We do not own magazines full of photographs of celebrities with all their clothes – on! When we have conversations we actually take it in turns to talk!
We have not yet reached that level of earth-shattering boredom and inhuman despair where we would have a haircut – recreationly.
We do not know how to get excited about really, really boring things about ornaments, bath oil, the countryside, vases, small churches…
I mean, we do not even know what – WHAT in the name of god’s arse is the purpose of potpourri? Looks like breakfast, smells like our auntie. Why do we need that?
So please – in this strange and frightening world – allow us one last place to call our own:
This toilet. This blessed pot. This fortress of solitude.
You girls – you may go to the bathroom in groups of two or more… We do not pass comment. We do not make judgement. That is your choice.
But we men – will always walk the toilet mile. Alone."
Lördagen den 14 april 2007
Söndagen den 15 april 2007
Nu har jag slängt bananen. Den blev till slut helt och hållet brun. Den har slutfört sitt syfte – vilket var att ge oss en lite inblick i en annan värld där saker har ett annat tempo, att se en förändring i en annan hastighet än den vi är vana vid. Vi har väl alla sett små filmer på blommor som slår ut på en sekund, fast det egentligen tar dem flera dagar. Men hur ofta har vi sett en banan bli brun på några sekunder?
Onsdagen den 18 april 2007
Jag håller på att återgå till min barndom. Efter att ha klivit av bussen så traskade jag med bestämda steg in på antikbokhandeln Nordbok vid busstorget och köpte ett par smurfalbum. De två jag köpte fick duga, men egentligen var jag på jakt efter albumet "Smurfbråk och bråksmurfar". Den handlar om att smurferna blir osams om hur man ska uttala korkskruv: korksmurf eller smurfskruv. Snart är hela svampbyn i Det Glömda Landet delat i två läger, och alla utom Gammelsmurfen är i luven på varandra. Det hela utvecklas så småningom till ett fullskaligt krig mellan de två lägren och Gammelsmurfen lyckas inte få stopp på dem. Allt endast på grund av en liten kommunikationstvist. Jag minns inte hur de lyckades få till stånd en varaktig fred, men jag tror att något allvarligt hände som fick alla att sluta upp med stridigheterna och tänka efter.
Jag tycker temat känns tämligen högaktuellt, i det att det handlar om eskalerande konflikter som för det mesta handlar om brist på kommunikation, trångsynthet, brist på respekt, ett hunger efter egna egoistiska intressen och en mystisk vilja att bestämma hur världen ska te sig. Det finns många exempel på sådana konflikter genom historien, och jag tycker det är lätt att börja tänka på hur ett visst stort högljutt land i väster har agerat, och agerar just nu. Om man nu kan jämföra smurferna med världspolitik…
Måndagen den den 23 april 2007
Inatt drömde jag om att en festival kom till stan. En slags cirkusfestival, som hade med sig de mest bisarra uppvisningarna man kunde tänka sig. Allt i en slags rå moulin rouge industri-stil i vitt, svart och mörkbrunt. Den pågick hela veckan. Biljetterna man köpte gällde för hela veckan och blev dyrare och dyrare. Första dagen kostade 300 kronor – sista dagen kostade 2500 kronor. Den "cirkuskonst" som intresserade mig mest var en slags tävling som ägde rum på en bangård med en massa kraftledningar. Man hade en massa gamla, trötta hästar som med ryttare tvingades galoppera ovanpå dessa högspänningsledningar, tills de dog av utmattning eller alldeles för många volt genom hovarna. Den som hade hunnit längst innan den trillade av ledningarna vann. Och i drömmen tyckte jag det var obehagligt, men samtidigt fascinerande.
Tolkningar, någon?
Tisdagen den den 24 april 2007
Jag gjorde ett test som skulle visa vilken ledartyp jag är. Obehagligt, men samtidigt fascinerande, även detta.
Jag gjorde testet en gång till, och den här gången svarade jag på 45 frågor istället för nio eller 18. Då blev jag en helt annan person. Inte lika obehagligt, men lite störande. Om man inte kom fram till det innan, så förstår man nu att de här testen inte säger världens sanning. Jag som trodde det.
Nu pepprar vi stan med affischer. Jag lägger upp den här också, men det är mest för att försöka hålla den här blo… nätdagboken någorlunda levande. För jag konstaterar med en halvbittert leende att tjatande och vurmande att komma och få en skön upplevelse under någon av våra konserter ändå inte brukar leda till att någon jag känner kommer. Surprise me.
Fredagen den 4 maj 2007
Jag har köpt mitt livs dyraste huvudkudde. Den kostade trehundrafyrtiofem kronor. Nåde den om den inte är skön.
Söndagen den 6 maj 2007
Det här ska jag pröva nästa gång jag får tillfälle.
Torsdagen den 10 maj 2007
De glada beskeden radar upp sig. Nu är det hausse i lycka som kommer från människor i min närhet. De delar med sig sina lyckliga besked. Och de frågar om jag vill vara med. Såklart. Jag suger åt mig och känslan planterar sig i bröstet. Det är bara min egen inre saknad som är kvar. Den far diskret men märkbart runt som en flipperkula bland lyckobumprarna i ett flipperspel. Nån gång ska väl även den lösas upp.
På vägen måste jag fatta ett beslut av ett slag som jag aldrig stått inför tidigare. Det är inget ödesmättat beslut direkt, och det får inga drastiska konsekvenser vare sig jag bestämmer mig för det ena eller den andra. Men det handlar om ifall jag ifrågasätter mina övertygelser (eller inte) om jag genomför en sak för att kunna vara med på tåget.
Jag älskar att vara så här kryptisk. Haha.
Söndagen den 13 maj 2007
Ok, jag är kanske tyst här men inte annars, även om jag idag stundtals kände mattheten ligga över mig som en våt filt under repetitionerna – tillsammans med ett bubbel i magen som torde vara en blandning av glad förväntan, stress, en känsla av att halka efter, rädsla att ta på mig för mycket, halvpirrig nervositet inför ovanstående beslut (som i princip redan är taget) och osäkerhet inför vissa situationer. Vilken soppa. Fasen, ibland önskar jag att jag var född i något annat tecken än fiskarna, så jag slapp vara helt upptagen av drömmar, känslor och grubblerier. Vad skönt det skulle vara.
Men konserten gick i alla fall till slut bra! Jag lägger väl upp en liten inspelning här så småningom.
Måndagen den 14 maj 2007
Detta är säkert upphovsrättsvidrigt, men vafan. Den här dikten skrev Karin Boye i tjugoårsåldern och norrmannen Egil Hovland har tonsatt.
Musikaliskt sett börjar den rätt alldagligt, men en bit in i andra versen händer det saker och när det intensiva är över i slutet av tredje versen så verkar publiken så pass betagen att de glömmer att hosta, vilket de normalt och konstant gör, konserten rakt igenom.
Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.
Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: i gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.
Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
så från grus till ädla stenar.
Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!
Och för att ytterligare plåga de som eventuellt läser detta och undrar vad fasen det är som pågår: Jag ska träffa en präst i veckan.
Torsdagen den syttende mai totusensju
Ja, vad är det som pågår egentligen? Ibland kan det vara svårt att veta vad folk eventuellt skaffar sig för teorier utifrån mina kryptiskheter. Om man utgår från mitt dillande om ifrågasatta övertygelser, en publicerad aftonbön av Karin Boye (som förvisso lika gärna kunde handla om en grabb hon är kär i) och att jag ska träffa en präst i veckan är det kanske lätt att tro att jag har blivit som fan när han blir gammal – religiös alltså. Men jag är egentligen inte mer (eller mindre) religiös idag än jag var igår, eller förra månaden. Kanske har min inställning förändrats något de senaste dryga två åren men grundinställningen är kvar, även om den har "mjukats upp" något. Det har börjat dyka upp frågetecken, men de är inte stora nog för att förändra något i min tillvaro. Jag försöker fortfarande se på livet på ett så enkelt sätt som möjligt. Varför krångla till det?
Och jag vet att detta absolut inte bringar så hemskt mycket mer klarhet i vad tusan jag pysslar med. Men jag lovar att berätta, kanske imorgon, när jag tagit det här steget, som jag inte har någon aning om ifall det är stort eller litet, eller om det bara har en praktisk betydelse. :-)
Fredagen den 18 maj 2007
Ok. Here’s the truth.
Nadja, sex år nästa helg, ska döpas till veckan. Och jag blev tillfrågad om jag ville vara hennes fadder. Och inte behövde jag tänka efter särskilt länge. Vilken ära. Så hedrande. Självklart ställer jag upp, tar ansvaret att vara en vuxenperson, som inte har föräldrarollen, som en slags guide i uppväxten och livet. Nog tror jag att jag skulle finnas till i den omedelbara närheten ändå, eftersom hennes närmaste familj står mig nära, men det blir liksom annorlunda nu, ordentligt, på riktigt, när det görs till en officiell sak. Fasen, klart jag är med.
Problemet var bara att jag inte själv var döpt. Vilket man måste vara. Det är en förutsättning. För att kunna få ett fadderbrev och vara Nadjas officiella fadder så måste jag döpa mig. Därav de inledande grubblerierna om hur det då ligger till med mina egna övertygelser. Är det möjligt att döpa vem som helst, oavsett vad denne har för grundinställning, eller är det ointressant? Man döper ju för det mesta små spädbarn, som ändå inte har något att säga till om. Och vad har jag egentligen för grundinställning? Det finns en annan synvinkel också – är jag en hycklare om jag låter mig invigas i en gemenskap jag inte är helt säker på att kunna erkänna idag? Om jag låter mig döpas så är det förvisso främst för en god sak, för jag har blivit tillfrågad att vara Nadjas fadder. Men jag är inte någon pragmatiker. Jag vill se dopet som något seriöst, för vad det är för alla inblandade. Inte enbart som en praktisk formalitet.
Men ju mer jag diskuterande med mig själv och andra desto lättare var det att bestämma sig. Mina frågetecken och bestämda uppfattningar visade sig inte vara ett hinder. They just go along.
Så idag har jag blivit döpt. Det kändes minst sagt annorlunda att genomgå akten, att stå där i en vit kåpa och bli befriad, baddad i vatten, välkomnad och välsignad… En rätt oväntad upplevelse.
Dopljuset jag fick står och brinner på mitt lilla, lilla vardagsrumsbord. Och dopfikat bestod av en pizza från Santana i Ursviken.
Söndagen den 20 maj 2007
Your name: Thomas.
Your Gangsta name (first 3 letters of real name plus izzle): Thoizzle.
Your Detective name (fav color and fav animal): Blue Giraffe.
Your Soap opera name (middle name, and current street name): Adriaan Getbergsvägen.
Your Star Wars name (the first 3 letters of your last name, first 2 letters of your first name, first 3 letters of mom’s maiden name): Saeth Axe.
Your superhero name (2nd favorite color, favorite drink): Green Milk.
Your Witness protection name (mothers middle name): Valborg.
Your Goth name (black, and the name of one your pets): Black Viktor.
En fantastiskt trevlig sak med att det strax är sommar är alla fluffiga moln, som ju lyser med sin absoluta frånvaro under vinterhalvåret.
Fredagen den 25 maj 2007
Underlig morgon. Som vanligt har jag en lagom ansträngd musculus latissimus dorsi (jag måste göra nånting åt det där) när jag vaknar, både på sinister- och dextersidan. Jag kliver upp och knäpper på burken för att kunna logga in på banken för att se efter om jag har några pengar att tanka för så att man kan ta sig till brännbollsyran idag, då tippexsminkade Tungrullare ska försöka undvika bita i gräset. Normalt åker jag ju buss när jag ska ta mig till Umeå, men eftersom jag är ute efter att titta på brännboll och ha en trevlig stund tillsammans med mina klasskamrater så vill jag ha en chans att fly hem när yran urartar och man börjar kasta ut teveapparater ur studentlägenheterna och bränna soffor. Dessutom är det skönt att kunna ta sig hem på natten för att sova i sin egen säng.
Nåja. Jag har just satt på en webbradiokanal som spelar lowtempo electronica då min väckarklocka ringer. Men jag lägger inte märke till den förränn efter en liten stund eftersom ringsignalen ligger i precis samma tonart som musiken.
Jag startar min webbläsare och den börjar som vanligt processen att kolla mejlen. Hämtar brev. 1267 stycken. Wow. Jag måste ha blivit en populär man under natten, men vad gör det när populariteten bygger på att nån slags spam-maskin därute har kommit på att ALLTING@saeys.se faktiskt har en mottagare. Normalt brukar jag få runt ett par spam om dagen.
Så nu, i skrivande stund, trillar det in några stycken var och varannan minut. Och den pirriga, förväntansfulla känslan man fylls med under det att man sett att fått ett mejl – se ett meddelenade till lilla mig, vem bemödar sig att skicka ett privat litet message till en sån ynklig liten människa som jag – tills det att man ser vem det är ifrån, den känslan vet jag inte riktigt hur jag ska hantera nu. Den finns ju där, men det är ju bara en bluff.
Lyckligtvis vet jag ett sätt att strypa inflödet. Så ikväll är ordningen återställd. (Jag tror inte den där spammaskinen vet vad jag heter i förnamn.) Och förväntanskänslan får vara berättigad igen, även om antalet riktigt personliga mejl som trillar in är ganska tunnsått.
Lördagen den 26 maj 2007
Underlig eftermiddag, men ändå igenkännlig på något vis. Solen skiner in genom molngluggarna och hettar på min panna, där jag sitter i soffan och försöker hitta ett effektivt sätt att nöta in anatomiska begrepp och fysiologiska regler. Det är fantastiskt hur väl påmint ett enda litet inhopp i en brännbollsmatch, barfota och iförd lila top, kan göra i form av en stukad tå och massiv träningsvärk. Jag vaggar och haltar på samma gång. Det är inte tal om att ge sig ut på promenad, inlines- eller löptur och fylla skallen med syre och därmed plastificera hjärnan en aning, jag är fast här, visserligen med öppen balkongdörr och hackspettarna alldeles utanför men jag får ändå göra mitt bästa för att hålla grundlösa nojigheter och grubblerier på avstånd. Utebliven korrespondens gör att de fyra väggarna jag lever inom, eller ska vi kalla det min egen känsla av min sociala sfärs storlek, tycks krympa mer och mer. Humlorna hjälper till och håller mig sysselsatt genom att flyga in och vända på en femöring bara för att krascha mot ett fönster istället. Vad säger det om min person och värld, om jag nu lever upp genom att hjälpa humlor tillrätta?
Förtydligande: Det är humlorna som flyger in genom balkongdörren, vänder på en femöring och kraschar mot ett fönster, inte jag. Jag håller mig sysselsatt genom att försöka hjälpa dem ut.
Söndagen den 27 maj 2007
Jag kan se fontänen i Skellefteälven från min vardagsrumssoffa.
Tisdagen den 29 maj 2007
Grab the book nearest to you, turn to page 18, and find line 4. "not a true 3D application. Figure 2.9 shows the After Effects Camera" (ur Digital Cinematography & Directing, den råkade faktiskt vara närmast)
Stretch your left arm out as far as you can. Jag undrar om någon av mina grannar i huset bredvid såg en hand sticka fram.
What is the last thing you watched on TV? En halv sekund av filmen om Alice Timander, innan jag slog över till datorkanalen för en stunds 24-spänning.
Without looking, guess what time it is. 22:38.
Now look at the clock. What is the actual time? 22:14.
With the exception of the computer, what can you hear? Ett mycket svagt brus från en passerande bil nere på Getbergsvägen.
When did you last step outside? What were you doing? För en kvart sedan. Låste cykeln, hemkommen från vårens sista körövning.
Before you started this survey, what did you look at? Saker som händer.
What are you wearing? Svarta strumpor, svarta kalsonger, blå jeans, grå t-shirt med ett kasettband på, glasögon.
Did you dream last night? Gjorde jag säkert, men jag kan för hela världen inte komma ihåg vad.
When did you last laugh? Det var nog på kören, då Elin försökte säga något mitt i en gäspning.
What is on the walls of the room you are in?
Seen anything weird lately? Ja, när det var bindebåge mellan två noter fast Leif uttryckligen sa att vi skulle hålla upp just där. Mycket märkligt.
What do you think of this quiz? Minst fjortis av de alla, hittills.
What is the last film you saw? Offside. En rak trea.
If you became a multi-millionaire overnight, what would you buy? Det har jag ju sagt – jag skulle leva på pengarna istället för att ta studielån. Och kanske köpa en bil med farthållare och AC. Och donera en massa till Amnesty och Cancerfonden.
Tell me something about you that I don’t know? Who are you? Och är inget heligt längre? Ok, jag kommer hamna på psyket om ett par veckor.
If you could change one thing about the world, regardless of guilt or politics? Det har jag ju också sagt… Då skulle jag tillintetgöra människans oljeberoende, girighet, själviskhet och trångsynthet.
Do you like to dance? Tjaa, om stämningen är den rätta.
George Bush? Vad ska man säga. Det är ett och ett halvt år kvar tills idioten är ute.
Jag sammanställer en försändelse som ska skickas till en vän, innehållande några A4-ark och ett par cd-skivor. Jag klistrar ihop kuvertet och tar fram kartan med frimärken. Börjar fundera. Dels funderar jag på varför frimärkena nuförtiden är rena klistermärken, och inte såna man slickar på för att de ska fastna. Dels funderar jag på varför jag inte använder mammas hög med bortångade frimärken som jag har kvar i byrålådan, och som man med fördel kan limma fast och återanvända. Men framförallt funderar jag på vad kuvertet egentligen väger. Det väger definitivt inte mindre än 20 gram. Men väger över 100 gram? Hur många frimärken krävs för att min vän inte ska behöva gå till posten och med egna medel lösa ut brevet? Två? Eller fyra?
Jag har ingen brevvåg. Jag undrar hur stor andel av de svenska hushållen det är som har en brevvåg (eller en våg till baket i köket). Men jag har Internet. Och jag är smart, tänker jag. Jag öppnar webbläsaren och knappar in veveve punkt posten punkt ess-e, för jag tänker att dom säkert har en lista på vad saker och ting väger, saker som man vanligen kan tänkas skicka med posten. Där kan man säkert se vad en cd-skiva, ett A4-ark 20 g/m²-papper och ett C5-kuvert väger, och sedan räkna ut vad det blir tillsammans.
Jag letar och letar. Och finner icke. Antingen är jag inte så smart som jag trodde eftersom jag inte hittar en sån lista, som kanske finns ändå, eller också har Posten inte kommit ända dit i sin strävan efter att göra det enkelt för sina kunder.
Jag går till mitt skafferi köket, tar fram ett paket nudlar som enligt förpackningen ska väga 100 gram, och jämför det med kuvertet. Det är alldeles uppenbart att nudlarna väger mer än kuvertet, och saken är biff: Blott två frimärken behövs.
Men det slutar inte här – jag är ju en världsmedborgare med välvilja och vill bidra till göra tillvaron vi lever i lite enklare. Så jag går åter till postens webbplats, hittar en sida där man kan lämna sina synpunkter och idéer, och så skriver jag att de skulle kunna ha en slags vikt-guide på en lämplig plats, där man kan se vad olika vanliga ting man skickar väger (pappersark, cd-skivor med eller utan fodral, fotografier av ett visst mått, gem, och så vidare), för alla oss som inte äger en brevvåg, men som har Internet. När jag har skrivit klickar jag på "skicka" och känner mig extra stolt över att ha gjort en god gärning.
Jag förväntar mig inte något svar, men efter någon vecka kommer det ett ändå, från Maja på kundtjänst. Maja börjar med det obligatoriska "Tack för ditt mail." Hon skriver vidare att hon ska skicka mina synpunkter för kännedom till de ansvariga – och tipsar vidare att om man klickar på "Beräkna porto" och sen på "Avancerad sökning" och till sist på det lilla frågetecknet i brevrutan så får man några exempel på sakers vikt.
Shit. Hur i hela fridens namn kunde jag ha missat det? Där står det ju precis det jag var ute efter. Enligt listan så väger ett A4-pappersark tillsammans med ett C5-kuvert 20 gram och en cd-skiva 100 gram. Det står dessutom att ett mjölkpaket väger ett kilo och en serietidning 50 gram. Jag tackar Maja för svaret och – här börjar jag känna mig lite ihärdig – frågar om man egentligen inte får plats med fler A4-ark i ett C5-kuvert innan det överstiger 20 gram, och tillägger försynt (?) att listan kanske bör revideras, utökas och vara lättare att hitta. Och vem skickar mjölk på posten? Fast jag kanske är den enda i världen som letat efter en sån lista…
Man skulle kunna tänka sig – och hoppas – att det slutar här, men tyvärr inte. Jag har inte förväntat mig något svar och känslan av att vara en person som hjälper till att underlätta tillvaron i mångas vardag har bedarrat betydligt. Majas kollega Martin skickar mig nämligen ett mail idag och skriver: "Jag har inte uppgifter om vad en A4 papper väger men kan tänka mig att det går ett par st för att komma upp i 20gram. Det bästa är att ta sig förbi ett företagscenter eller postombud och be dem väga det om du är osäker."
Jag känner mig plötsligt en aning handfallen och vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Något som började med ett litet praktiskt tips har liksom utanför min egen kontroll slagits tillbaka på mig och antagit oanade proportioner. (Ett av bevisen för detta torde vara längden på just det här inlägget.) Eller? Martins lösning på "problemet" är just det jag från början försökt undvika. En märklig känsla. Jag ville ju bara hjälpa till. Det enda rätta vore ju att i detta läge strunta i hela ärendet och gå vidare med mitt liv men visst är det svårt att inte få sista ordet, särskilt i en situation som denna? Så jag svarar artigt att han har missat poängen, att han borde läsa hela mejlhistoriken, vad tipset handlade om från början, att diskussionen är över och att de inte behöver svara… Med vänlig hälsning, t.
Som sagt, så här kan det gå till ibland. Vad kostar en brevvåg?
Söndagen den 3 juni 2007
Soltorkad fil och söndags-DN på la balcong. Tjattrande björktrastar och sus från träden på getberget. Luften är varm och baden-badenstolen är mjuk. Här skulle jag kunna stanna och fila på någon text eller läsa något oläst. Låta tankarna okontrollerat och fritt sväva iväg som de vill. Passa på att inte göra ett endaste dugg Duktigt.
Men för att undvika spendera sommaren att förbereda uppsamlingstenta i anatomi och fysiologi i augusti så är det bäst att jag drar mig undan till mitt lagomt stela kök med fönster i norrläge och granfasad, för där får jag definitivt inte låta tankarna sväva iväg. Absolut koncentration och brainstuffing är det som gäller här. Inga lockande och sköna element som distraherar. Eventuellt får jag tillåta mig själv gå två steg till kylen och ta ett par slick ur överbliven rosa tårtglasyr från gårdagens 6-årsparty.
Måndagen den 4 juni 2007
Den här sången är… (och jag söker och söker och söker och hittar till slut den absolut rätta definitionen) …söt. Sångtexten är en sån där man liksom vill krypa in och kanske stanna i en stund och sen ta med sig ut i det verkliga livet. Det kanske jag kommer att göra.
Would you freak out if I said i liked you? Nej, jag freakar aldrig ut på det sättet (men väl på andra sätt). Verkligen inte när någon säger nåt sånt till mig.
Do you walk the line Jag sköter mig, ja. Tar inga risker. Så trist.
Is your IQ higher than your neighbour’s Jag har inte mätt, men jag har definitivt högre IQ än han som röker i vår hiss.
And is it very much higher than mine Jag skulle föredra om den inte var det.
Can you sleep when I grind my teeth Kan jag nog, men får jag försöka göra någonting åt det?
Do you look away if I slob when I eat Nej, fast det beror ju förstås på mängden slobbande…
Will you let me be myself Ja, annars skulle inte du vara Du.
Can you at all times wear socks, because I’m still scared of feet Njaej, jag skulle kanske börja med att gå barfota i smyg, och sen börja med ett invänjningsprogram för dig, så att du kan jobba med din fobi. Jag tycker om att gå barfota. Om jag nu förstått frågan rätt.
And if I’d fall, would you pick me up Jag skulle försöka fånga upp dig, om du låter mig.
And if I’d fall, would you pick me up Innan du når botten.
Do you talk in the middle of Seinfeld Jag är man – jag kan inte göra flera saker samtidigt. Det kanske skulle hända om det är ett avsnitt jag sett så många gånger att jag vet precis vad de säger. Och om någon är intresserad av vad jag säger.
Do you read more than two books a month Nej, jag läser långsamt, så långsamt.
Do you get racist or sexist when you’ve had a few 1. Jag får mycket sällan "a few". 2. Om jag har fått det leder det oftast till tystnad och sömn.
Is it fine if I make more money than you Skulle det vara ett problem?
Have you slept with any people I work with Risken är nästan obefintlig. Det vore preskriberat i så fall, hoppas jag.
Is there anyone you’d rather wish I’d be Men… då skulle ju du faktiskt vara Någon Annan, och inte Du.
Do you still keep pictures of old girlfriends Nej, i alla fall inte såna man har i plånboken eller på skrivbordet.
Are they prettier than me Nej.
And if I’d fall, would you pick me up Jag skulle grabba tag.
If I’d fall, would you pick me up Och inte låta dig falla.
Eller också är det jag som ställer frågorna. Vem svarar?
Torsdagen den 7 juni 2007
Enda stället i världen där Aftonbladet är värd att läsa är på Avigsidan:
Lördagen den 9 juni 2007
I’m in pain.
Nydalasjön, igår, fyra timmar efter avslutad termin och anatomifysiologitenta. Jag, iklädd gröna badshorts, kommer rusande nedför trädgården, ut på bryggan och skuttar upp och ut över vattnet. Plask. En lite väl plötslig touchdown med båda fötterna på sjöbotten, bestående av lagom hård sand. Djup cirka 5 decimeter. Oj, det var grundare än jag trodde, tänker jag, men jag har tillräcklig rörelseenergi framåt för att landningen inte ska bli alltför hård – trillar omkull och årets fjärde utedopp är ett faktum. Nydalasjön känns varmare än havets nitton grader utanför Skelleftehamn tidigare i veckan. Jag guppar omkring och känner sommaren äta sig in i medvetandet och tentastressen dunsta bort i solen.
Ytterligare sex timmar senare. En handfull nylediga logopedstudenter ser mig återigen rusa nedför trädgården, ut på bryggan och skutta upp och ut över vattnet. Den här gången är jag inte lika snabb som sist. Rörelseenergin framåt är inte lika hög men nedåt är den det. Landar med vänster fot. Och botten var precis lika mycket nära vattenytan som för sex timmar sedan.
Det exploderar i min fotled. Under den första halva sekunden far många tankar igenom huvudet, jag spekularerar i vad som hänt, hur det gick till och varför, hur jag egentligen skulle ha gjort, om det verkligen är så illa som det känns, äsch, det är väl bara tillfälligt, jag trampade ju inte snett, vattnet kyler väl ned, om en timma har det säkert gått över.
Men det går inte över. Det svullnar inte upp så mycket under resten av kvällen, men det gör olidligt ont att försöka stödja på den. Min sista alvedon hjälper föga (och att ta en alvedon avsedd för hästar känns olustigt!).
Så efter en sovsäcksnatt i en soffa, en solig eftermiddag vid Nydalasjön med en något mer uppsvullnad fotled, en busstur Umeå-Skellefteå och tre timmars aktiviteter på Skellefteå lasaretts akutmottagning – träff med sköterska, väntan, träff med en ny sköterska, mer väntan, träff med läkare, ännu mer väntan, träff med röntgenkanon och ytterligare väntan på slutlig dom – så vet jag nu att jag inte har något fraktur, men väl en hyggligt schysst stukning i vänster fotled. Och jag svär stilla för mig själv. Och fascineras på samma gång över det sympatiska nervsystemet som verkade gå på högvarv – ty när jag satt på akuten hade jag omotiverad hög puls och var torr i munnen.
Ont, det gör ont, men det går väl över. Jag börjar bli van.
Måndagen den 11 juni 2007
Det känns lite märkligt att säga (skriva) det, men strax ska jag börja jobba för första gången på drygt ett år. Och vilka skilda jobb sen. Förra gången var det som högskolelärare på musikskolan i Piteå, och nu på Psykiatriska kliniken på Skellefteå lasarett. Jag har ännu lite svårt att se mig själv halta omkring i korridorerna på natten, men i morgon bitti vet vi hur det gick. Och det gick nog bra.
Tisdagen den 12 juni 2007
Och det gick bra. Jag haltade, men så smidigt sen. Små bestyr här, hugga in där. Återstår bara att se hur jag hanterar vidare möten med de som av olika anledningar har hamnat där, huruvida jag kan släppa upplevelserna när jag ska hem på morgonen och sova.
Fredagen den 15 juni 2007
Kav lugnt. Timmarna lunkade fram i sakta mak.
Någon var sen med att gå och lägga sig. Någon kunde inte sova, någon ville inte sova. Någon skulle vakas över. Alla andra sover under hela arbetspasset. Inga akutfall, inga störande moment.
Och mötet med patienterna blir mer och mer intressant ju mer man träffar dem. Så skilda personligheter, så mycket tankar i mig om hur vissa tänker och hur de hamnat i den världen. Och underligt nog är det faktiskt inte så svårt att någonstans hitta glädjen i att arbeta med dessa människor som förhoppningsvis är på väg till ett normalt liv där de fungerar och mår bra.
Det som är långt mer konstigt är fortfarande att gå och lägga sig innan "vanligt" folk börjar arbeta och sen vakna när det är dags för dem att gå hem. Hallå – ska inte affärerna vara öppna vid den här tiden?
För någon vecka skrev jag: "And is it very much higher than mine Jag skulle föredra om den inte var det."
För att rätta till ett rätt olyckligt syftningsfel så menar jag naturligtvis min egen intelligens – jag skulle föredra om min IQ inte var högre än din. Allt annat vore förmätet.
Onsdagen den 20 juni 2007
Det dröjde hela tio dagar innan telefonförsäljarna upptäckte att jag har ett nytt fast nummer. Ett enda samtal från dem påminde mig att ringa nix och spärra mitt nummer från telefonförsäljarnas terrorlistor. Pilutta er!
Fredagen den 22 juni 2007
Lagom till midsommar släpper The Polyphonic Spree ett nytt album. 24-mannabandet må spela musik som upplevs stökig och bombastisk, men för mig är en stunds glatt mässande från dem ett pålitligt hjälpmedel att kliva upp ett par trappsteg när det känns lite eländigt. Glad midsommar!
Söndagen den 24 juni 2007
Måste tillägga att ifall man är ett fan av ELO (Electric Light Orchestra) så skulle det kunna hända att man gillar The Polyphonic Spree också. Jag är inget större fan av ELO, men jag gillar The Polyphonic Spree ändå. Och apropå musik så ägnar jag det mesta av min lediga tid just nu åt att sova, äta, gå på toaletten, samt jobba på en ny låt. "Släpps" här snart, och då får jag återigen träna på att hantera genantheten i att låta folk ladda ner och lyssna på mitt ackompanjerade halvfalska gastande, precis som förra gången.
Nattpassen på Psykiatriska kliniken Avdelning 2 fortskrider utan större störningar. De enda tillfällena jag läser bok hemma är när jag läser mig till sömns inför natten, och eftersom det lätt tjänar sitt syfte, det vill säga att somna in, så går läsandet inte så hemskt överdrivet fort. Men när jag jobbar så är det ju redan natt, och bokläsningen tar fart, utan att jag somnar. Just nu läser jag en bok av min favoritförfattare Erlend Loe. Den heter Fakta om Finland och handlar om en man som fått i uppdrag av finländska ambassaden i Oslo att göra en broschyr om Finland, samtidigt som han tänker på en tjej som jobbar på en uppställningsplats för omhändertagna fordon, där hans bil hamnat för fjärde gången på tre år eftersom den stått i vägen för stadens städpatruller inför den 17 maj, och nu sitter han där, på hennes jobb, och ska hämta ut sin bilen igen, och hon undrar varför han har en sovsäck under armen, och det var värst vad jag blev inspirerad av berättarstilen i boken:
"Det blev så att jag sov i skogen, säger jag, det ville sig inte annorlunda, så jag har sovit i skogen, och närmare bestämt söder om Sogn kompostplats, eftersom jag ville hämta bilen så fort det blev ljust, jag tycker inte om att köra bil i mörker, säger jag, och det är lögn, nu vecklar jag in mig i lögner, igen, för det var ju inte därför jag tog med mig sovsäcken och la mig i skogen, det gjorde jag av ett helt annat skäl, ett mycket naknare skäl, och jag känner att nervbanorna jobbar för högtryck nu, de försöker sända signaler mellan hjärnbarken och limbiska systemet, de försöker registrera det som är emotioner i luften, och det finns en del, den är inte fri, men systemet är otränat, det är inkört på broschyrer, och ensamhet, på Finland och på ensamhet, jag är vatten, jag är is, det är istid i huvudet, och det jag fruktar och hoppas mest av allt är att det ska tina och börja flyta igen, för ett förhållande flyter mer än någonting annat, det forsar och skummar, men ensamheten flyter ingenstans, den bara är, och den är trygg, för då vet man vad man har och vad man får, men förhållanden flyter, och fast jag vet detta så innerligt väl, så står jag här och försöker säga något till den här kvinnan, det är motsägelsefullt och invecklat, jag har valt ensamheten och trivs med det, men jag står här ändå, jag har med vilje fått min bil hitfraktad mindre än ett dygn efter att att jag hämtat ut den, det går inte ihop, men vad är det som egentligen går ihop, när det kommer till kritan, och jag har drömt om det här, i flera veckor har jag drömt om vatten och ska jag aldrig få lugn och ro?"
Torsdagen den 28 juni 2007
Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln första gången i morse? Det där och det där och det där skäggstråt måste BORT!
Hur mycket kontanter har du på dig? Hundrafemtifem kronor.
Vilket ord rimmar på "test"? Flest.
Favoritplanet? Moder jord.
Vem ligger fyra på missade samtal-listan på din mobil? F.
Vilken är din favoritringsignal på din mobil? En diskret liten hackspetts smattrande på en tall någonstans.
Vad har du på dig på överkroppen just nu? En svart t-shirt med tryck på.
Sätter du etiketter på dig själv? Har inte tänkt på det, men det gör jag nog mest hela tiden: *glad* *ledsen* *sur* *ensam* *bekväm* *osäker* *trallande* *harmonisk* *lycklig* *olycklig* *kär* *hemlig* *längtande* och så vidare.
Vad är det för märke på skorna du har på dig? Inga skor just nu, men alldeles nyss ett par sandaler av märket Merell.
Ett ljust eller mörkt rum? Hyggligt ljust, med kvällsol (vid vackert väder, vilket inte är fallet just nu).
Vad gjorde du vid midnatt? Pratade i telefon med… ja, vem var det nu igen?
Vad står det i ditt senast mottagna SMS? "Nej", på frågan till M om hon mår bättre.
Var ligger ditt närmaste Seven Eleven? 67 mil härifrån, i Falun.
Vilket uttryck använder du mest? Just nu: "jeeeesus…"
Till vem sa du "jag älskar dig" senast? Det är konfidentiellt, men det var alltför länge sedan. Och det finns några jag bör säga det till just nu.
Vilken pälsbeklädda sak rörde du senast? Boxern Dexter i måndags.
Hur många olika sorters droger har du nyttjat de senaste tre dagarna? Alldeles för få.
Hur många rullar film ligger och väntar på att bli framkallade? Hur gammalt är det här testet? Filmrullar??
Vilken ålder har varit bäst hittills? 31. Obs – frågan gällde hittills. I believe the best is to come.
Din värsta fiende? Jag själv, och framförallt mitt limbiska system.
Vad har du för skrivbordsbild på datorn just nu?
Vad var det senaste du sa till någon? Jag berättade för J om giget vi gjorde idag på en kvinnas 50-årsöverraskningsfest på Folkets Hus i Skelleftehamn då vi sjöng Svordomsvisan för hennes man och en smäktande madrigal för henne.
En miljon dollar eller förmågan att flyga? Pengar är världsliga ting. Jag flyger!
Gillar du någon särskild lite extra mycket just nu? Jämt och ständigt. Problemet brukar vara att jag inte vet var jag ska göra av det där lilla extra nånstans. Det liksom lagras nånstans och väntar på att explodera nångång.
Senaste låten du lyssnade på? Surprise: When a Fool Becomes a King med The Polyphonic Spree: Love the life you choose –
keep yourself feeling brand new.
And love your strife with life –
everyone wants to know why.
And love your strife with youth –
keep yourself feeling brand new.
And love you strife with god.
Yeah, everyone wants to know love…
Love, love, love…
Ny månad, nya linser, nytt väder och solen går baklänges.
Någonting är snett här. Något är inte som det brukar vara. Jag har ju gått och lagt mig tidigt, klockan tio, jag hade jobbat över ett par timmar eftersom det var lite stökigt på jobbet, och när jag vaknar är klockan halv sju och solen skiner inte in genom kökfönstret som vanligt utan den ligger och gassar på min balkong istället. Dags att gå till jobbet som säga god morgon till de man ska lösa av och som påstår att de jobbat kväll. Och det har pågått festligheter på stan hela helgen, och det har varit musikaliska och väldoftande höjdpunkter och blöta och illaluktande lågvattenmärken och folk jag känner och tycker om och folk jag inte känner men troligen tycker om i alla fall, och som kanske tycker om mig också, fast några beter sig konstigt mot mig men det kanske är för att de tycker att jag beter mig konstigt mot dem, har sprungit runt och hälsat på varandra och skrattat och dansat och haft roligt tillsammans men jag har också haft trevligt för jag har suttit i dagrummet och torskat i femhundra mot min arbetskamrat med små avbrott för att försöka begränsa en och annan manisk patient som är uppe och knallar. Och ikväll är det dags igen, men skillnaden är att ikväll är det inte längre festival och de jag känner och tycker om och de jag inte känner men förmodligen tycker om i alla fall – även de som beter sig konstigt mot mig – kommer att ligga och sova medan jag fortsätter att torska i femhundra under tiden då en och annan manisk patient är uppe och knallar.
Och när min arbetsdag är över har solen gått upp för länge sedan.
Torsdagen den 5 juli 2007
Ok, dags att skämma ut sig en smula igen. Det här är min senaste skapelse, den heter Still och är en sju minuter lång låt som jag ägnat alltför många timmar åt. Tidsåtgången står tyvärr inte i direkt parallell relation till hur bra den är. Det börjar ofta med att jag på morgonen (eller på eftermiddagen nu under sommaren) – med en helt nollställd hjärna – som en yrvaken zombie irrar runt i lägenheten och plötsligt börjar nynna på en melodi, ackordslinga eller loop. Lyckligtvis har jag då tillräckligt med sinnesnärvaro att förstå att om jag inte kraxar in dessa toner medelst diktafonfunktionen i min telefon, så kommer de snart försvinna. Sen blir det en himla massa improviserande på klaviaturet, pillande med slagsverksljud och bastoner och mjuka padljud och ett slags stabilare tema med versgångar och refrängackord bildas. Under tiden hämtar jag textsnuttar ur arkivet och försöker få det att låta så lite patetiskt som möjligt. Jag vet inte om jag lyckas, men huvudsaken är att texten är någorlunda ärlig. Och i det här fallet är den det, efter några omskrivningar. (Var vänlig bortse från självömkandet. Nästa låt blir instrumental, eller åtminstone en smäktande kärleksballad.) Sen ska texten sjungas in. Otaliga omtagningar mitt i natten. Stackars mina grannar. Det sjungna ska helst vara rent, följa takten och dessutom innehålla så lite svengelska som möjligt, vilket inte är helt lätt. Dessutom var jag halvt täppt i näsan. Jag tackar min lyckliga stjärna för pitch correction – även om tonerna ändå inte överallt är helt rena. Men någon måtta får det vara med perfektionismen.
(Man kan med fördel dra upp volymen, och tryck gärna på play en gång till…)
Lördagen den 21 juli 2007
Här har det minsann pausats litegranna… Det blir lätt så när man har varit bensinförbrännande miljöbov i södra Sverige i ett par veckor och inte har haft tid att uggla i timtal bland formuleringarna i blo… öh, förlåt, nätdagboken.
Det blev väl en tur liknande den för två år sedan, fast med mindre känsla av uppstressade avsked hos de som jag hälsat på och måhända en aning mindre förväntansfull hemkomst. D och E som bor på lämpligt halvavstånd till svealand (i Timrå) tar emot på sitt sedvanliga skönt avslappnade sätt i det hus som de har lagt ner ett hästjobb på. Skönt för dem att ha det gjort när nedsläpp ska ske i mitten av september. D och M ska snart får ta hand om en krabat de också, utöver de sextitre fåren och knappa dussinet kusar som de sköter. Det blev ingen ridning för mig den här gången, men väl häst-tvätt, skitmockning, traktorkörning, akut och dyrt kiropraktorbesök i Uppsala och mattsopande i Pictionary.
Från Uppsala till Täby kyrkby är det inte långt. Där står ett gult hus där man utan krångel bara kan få finnas till. Där bor en filosoferande A som vid två års ålder kan identifiera de flesta i Sverige existerande bilmärkena (och då pratar vi både logotyper och karosser), ljuda nästan alla alfabetets bokstäver och räkna till femton. Lillasyster T, tre månader, är en av de sötaste damer jag har träffat, tro mig. Och såklart pappa B och mamma I, som trots att de bor i fel landsända och vi, i och med det, inte träffas så ofta, får mig att känna mig hemma var de än är.
Från Täby kyrkby kan man ta roslagsbanan in till staden och känna sig otroligt malplacé på tunnelbanan. Jag sitter där och försöker föreställa mig att jag faktiskt haft min vardag där, förr i tiden, bland stressrus och flackande blickar. Men jag konstaterar också att man inte behöver vardag för att ta en öl (eller mitt fall cola) med C på ett soligt medis för att efteråt äta supersmaskig middag tillagad av C:s japanska fru M. Inte heller för att dagen efter titta på när R inmundigar en Pizza hut-pizza.
Till helgen agerar jag taxi åt W:s arbetskamrater H och E som också ska med upp till dalarna och Wahlathlon, som går av stapeln på lördagen. Evenemanget blir en succé, precis som förra året, som jag missade. Jag är ganska nöjd med resultatet (5:e plats), med tanke på min kondition och ojämna benstyrka efter den massiva stukning i vänster fotled jag ådragit mig dryga månaden tidigare. Jag är speciellt nöjd med spjutkastet och höjdhoppet (delad andraplats med P och H på 1,49). 200 meter sprint är en killer – det är alldeles för långt för att ge järnet och alldeles för kort för att ta det lugnt. Därefter är det grillfest i Milsbo och jag skickar morgonen därpå hem H och E med tåg eftersom jag gladeligen är tvungen att stanna en dag extra då en skruv har borrat sig in i vänster framdäck (deja vú?) och plattat till det.
Det innebär en tur till en däckfirma i Borlänge på måndagsförmiddagen. Därifrån bär det av mot Södermanland via Hemshyttan (nära Söderbärke söder om Ludvika) där min mormorsmor Matilda Carlsson föddes 1870, Guttsta (nära Kolsva norr om Köping) där min mormor Anna Svensson föddes 1907, och Sörby (nära Torsåker väster om Vagnhärad) där mormor är uppväxt. I Trosa tar jag in på vandrarhem och kör därefter direkt till Västerljung och hälsar på mamma där hon ligger i blomstrande sommarskrud. Därefter dricker jag en kaffe (jo, jag har börjat…) nere vid Anneborg, stugan som fått nya ägare som ska vårda vårt arv vidare. Renovering pågår, och det är roligt att se att det oundvikliga faktiskt inte alltid behöver betyda något ont.
På kvällen gör jag något jag aldrig gjort förr: jag går "ut" alldeles själv, utan sällskap. Nåja, ut och ut, jag är hungrig och känner att jag kan kosta på mig en nittiofemkronors miniskagentoast på Fina Fisken i Trosa. Upplevelsen är minst sagt intressant – jag är omgiven av medelålders stureplansbrattar på yachtsemester. Det är uppenbarligen hit de kommer när de tar ledigt från vad-det-nu-det-är-de-jobbar-med. Känner mig jättemycket alien och när toasten är uppäten (vilket går lite sådär lagom fort – jag vill ju ändå ha tid att iaktta klientelet) går jag tillbaka till vandrarhemmet och sover extra extra gott.
Dagen efter bär det av till Täby igen för att visa A att jag faktiskt håller vad jag lovar när jag säger att jag ska komma tillbaka och hälsa på igen (samt hämta kvarglömd kontaktlinsutrustning). Därefter kör jag till Yttertorp nära Sandviken. Där bor A-H, H, J (6 år) och E, tio månader, med världens yngsta och djupaste skrattgropar. Konstaterar att Sverige är litet eftersom H:s kusin H, som också hälsar på på sitt sommarlov, bor i samma Sörby där mormor som sagt är uppväxt. Jag låter tempot gå ner ytterligare innan det är dags att återvända hem via mellanstationen i Timrå.
Här hemma väntar ett annat liv. Den gemensamma nämnaren mellan nu och de senaste två veckorna är rotlösheten, kringflackandet innanför mig själv eller i världen utanför, utan band till något eller någon som följer med eller håller kvar, i tanken eller på riktigt. Vissa kanske ser det som en positiv grej när man halvt planlöst ger sig iväg och reser runt sådär, men för mig är det en tvetydig känsla. Det är både och. Och nu när jag är hemma finns det bara en sida kvar av det. Längtan till det där bandet.
Onsdagen den 25 juli 2007
När jag skulle åka vidare från utförda ärenden i Kupolen i Borlänge (även kallad Tuna-tutten) förra måndagen så spelade Pop Non Stop i P3 en låt av en grupp som enligt programledaren hette Anywhale. Störtskön – medryckande, melodiös och vacker, ganska storslagen pianobaserad pop. Musikavdelningen på Åhléns i Ludvika hade såklart ingen kännedom om dem, inte heller skivbutiken i Birsta köpcentrum i Sundsvall. Det blev till att vänta tills hemkomsten att undersöka vad som hade spelats. Låten hette Do As The Stars, och bandet har tydligen gett ut ett album tidigare, Time Is Ripe, under namnet Angels, men den verkar vara rätt knepig att få tag på. Men några av Anywhales låtar finns att ladda ner från deras hemsida.
För övrigt har jag lagt upp ett nytt galleri i fotoalbumet, det första på ett helt år.
Tisdagen den 31 juli 2007
Allt man gör är unikt. Det finns ingenting man gör, sysselsätter sig, agerar, säger, som gjorts på precis samma sätt och/eller under samma omständigheter som någon annan.
Jag kan ge mig den på att ingen någonsin har legat i soffan och läst en bok om barns läs- och språkutveckling omgiven av Porcupine Trees mustiga gitarriff på lagom hög ljudvolym. Av någon underlig anledning kändes det värt att avbryta läsningen och berätta om det här. Det kändes unikt. Något som ingen gjort förut. Att dessutom resa sig ur soffan och skriva om "upplevelsen" var själva pricken över i:et.
Om det mot förmodan skulle vara så att någon faktiskt har läst boken i soffan med Porcupine Tree i öronen – hur stor är då risken att denne person rest sig för att skriva om det? Väldigt, väldigt liten, skulle jag vilja påstå. Och om personen verkligen har skrivit om det så får man hoppas att han eller hon inte skrivit om sig själv på det här sättet. För då blir det riktigt läskigt.
Nu ska jag gå ut i köket och bre mig något så unikt som en ostmacka.
Jag gjorde just ett IQ-test på Illustrerad Vetenskaps hemsida. Mitt IQ-resultat visade på 122 över ett medelvärde på 100. Vilket ju bekräftar vad jag alltid har vetat – att jag har en intelligens som katergoriseras som "hög". Så generöst av dem. Det är svårt att vara ödmjuk när man vet att man nästan tillhör eliten. Att det är 9 steg kvar tills att jag får söka medlemskap i Mensa bekymrar mig en aning. Om jag häller i mig lite sportdryck och koffein och gör testet en gång så kanske det går bättre.
Nä, seriöst – ska man mäta och diskutera intelligens hos olika individer tycker jag att den där intelligenskvoten är alldeles för stel och ensidig. Det beror ju förstås på hur man definierar begreppet "intelligens", men jag tycker att den borde innefatta mer än bara förmågan att lösa logiska och matematiska problem. Jag kan ju vara otroligt språkbegåvad och prata tio språk flytande och samtidigt usel på matte. Är jag ointelligent i det fallet?
Då föredrar jag herr Howard Gardners teori om nio olika intelligenstyper, som ger alla som reflekterar över dem anledning att vara stolt över minst en intelligenstyp:
Lingvistisk, förmågan att nyttja det egna eller andra språk, läsa, skriva och argumentera.
Musikalisk, musikintresset, känsla för rytm, melodi och klanger.
Visuell/Spatial, förmågan föreställa sig abstrakta saker, lokalsinne, känsla för form och färg.
Kroppslig/Kinestetisk, känsla för idrott, dans, användandet av händer och kropp.
Social, förmågan att arbeta tillsammans med andra människor, att lyssna, vägleda och medla och känslighet för ansiktsuttryck och röstlägen.
Intuitiv, förmågan att vara och arbeta ensam, medvetenheten av de egna känslorna, reaktionerna och ens starka och svaga sidor.
Naturintelligens, känsla för djur och natur, ekologisk förståelse och hur naturens sammanhang fungerar.
Existentiell, intresse av de existentiella frågorna, livet och döden, religion och filosofi.
Vilka är dina starka sidor?
Lördagen den 4 augusti 2007
Nu är natten här i Skellefte lika mörk som natten i resten av landet. På ett sätt sorgligt, men på ett annat sätt rätt så mysigt, särskilt då värmen håller sig kvar och man sitter ute och surrar med någon man inte ser riktigt tydligt (om man nu får tillfälle att göra det).
I motsats till Underbara Älskade, som trots det tunga temat (att komma tillbaka efter att ha förlorat halva familjen i en bilolycka) på nåt sätt var en av de ljusare filmer jag sett på länge. Inte bara på grund av att den utspelas runt midsommar i en skärgård, utan även genom att historien och karaktärerna förmedlade ett slags ljus, en framtid trots det de har i bagaget. När filmen var slut hade jag på nåt sätt svårt att sortera känslorna – det är ju ingen så kallad må bra-film, men samtidigt så var den det ändå, på samma gång.
Tur att filmen ligger högt uppe på topplistorna på grund av sitt rykte, för baksidestexten garanterar ingen höjdarupplevelse, åtminstone inte för den som inte går på klischéer som "den första kärleken, en bilolycka, en lanthandel, en pappa och hans son, en gisten (?) eka…". Det var nästan tur att jag inte lade märke till baksidestexternas Mother Of All Clichés, för då hade jag kanske ställt tillbaka filmen och valt något annat. Sug på den här:
Underbara Älskade är en hyllning till livet.
Jag som trodde baksidestextförfattarna visste bättre nuförtiden.
Måndagen den 6 augusti 2007
Storoffensiv har inletts mot Latissumus Dorsi. I ett par månader har jag vaknat med hygglig värk där, som om jag ägnat hela natten i sängen med att göra situps utan paus. I fredags vred Ostviks massageteams kiropraktor till min ryggrad på tre ställen, varefter jag åkte hem till J & F:s nya hem i Gummark och klagade och gnällde och vägrade bära tvättmaskin och annat tungt, för kiropraktorn hade minsann gett mig order att ta det lugnt. Inga tunga lyft för dig, mister. Igår lekte jag och herrskapet i Gummark Ska-vi-byta-sängbottnar-med-varann och i eftermiddags gjorde jag något så ovanligt som att vakna upp med en avslappnad ryggfilé, trots ett halvt kaosartat arbetspass på psyket under natten. En något mjukare säng gjorde tydligen susen. Åtminstone delvis. Jag fortsätter låta mig knådas av massageteamet. Och min arma fotled har så smått börjat tillåta lite mer extensive träning. Äntligen. Vilken tur att sommaren ännu inte är slut. Framtidstro.
Onsdagen den 8 augusti 2007
En förnyelse har skett. Eller… förnyelse sker förstås ständigt, överallt, i samhället, i världen, inom varje liten människa, hela tiden. Men det var inte riktigt det jag menade med förnyelse den här gången. Vad jag vill få fram nu är att jag just förnyat mitt portfolio på den här sajten. Jag tyckte att det gamla flashiga flash-portfoliot inte riktigt gick i linje med det jag ägnar mig åt just nu, det jag strävar efter när det gäller mitt kreativa liv. Jag är inte längre intresserad av att lägga ner massor av tid och kraft åt att försöka göra häftiga 3D-animeringar eller liknande som liksom odlar nån slags dröm om att bli cool kille som har ett coolt arbete och jobbar med coola projekt. Sånt lämnar jag till andra som (seriöst) gör det bättre och som har den riktiga driven till det. Jag ska bli logoped. Jag vill jobba med människor och deras utveckling på ett sätt som jag tror jag är mycket bättre på och som är jätteintressant och som ger mig mycket mer tillbaka än en massa pixlar på en skärm. Samtidigt i en takt som passar mig mer.
Så jag har skalat av portfoliot rejält och visar bara upp ett litet urval. Dessutom är den lättare att uppdatera med nya små saker som trots allt dyker upp då och då, för jag har ju inte direkt tappat bort min kreativa ådra helt. Förr handlade det mycket om att jag kreerade för att se vad jag egentligen kunde åstadkomma, hur jag hanterade det tekniska hand i hand med det konstnärliga, för att ta reda på hur bra det blev i slutändan. Nu tror jag det mer handlar om att jag gör det för min egen skull, som ett slags terapiarbete, något att få ur sig, bara gör det, tiden är enda hindret. Jag antar att det är därför jag börjar tänka mer musik nu, för den driven finns verkligen kvar. Musiken är aningen mer personlig än en 3D-modellerad Sturmgeschütz med så få polygoner som möjligt.
Lördagen den 12 augusti 2007
Man skulle kunna tänka sig en lördagkväll hemma på getbergsvägen, där man kan beställa pizza från Domina och hyra en film och sitta och mysa för sig själv, eller med en vän. Eller gå på bio, efter ett besök på någon restaurang. Eller bli bjuden på middag hemma hos några och sedan spela en massa sällskapsspel. Man skulle kunna göra något av ovanstående, eller liknande. Själv eller i goda vänners lag. Inget besvär. Rätt bekvämt. Och behagligt.
Det är inte bekvämt att sitta på ett blött ihoprullat liggunderlag, klockan två på natten, det är ganska mörkt, vattnet finns överallt, till exempel rakt framför mig i form av en forsande Laisälven, och ovanför mig i form av regn. Och på mig också, för den delen. Jag sitter och försöker, i skenet från min pannlampa, rena ut oredan och trasslet som uppkom efter senaste öringens våldsamma försök att komma loss från en krok på mitt drag, vilket resulterade inte bara i att kroken fastnade ännu hårdare i hans (eller hennes) mun, utan också att en av de andra två krokarna som sitter på samma drag hamnade strax nedanför hans (eller hennes) öga och att den tunna nylontråden skar in i hans (eller hennes) gälar med blodutgjutelse som följd. Aj.
Eftersom öringen var mindre än trettio centimeter lång var jag skyldig att släppa tillbaka honom (eller henne) i älven, det gjorde jag, och det verkade som om han (eller hon) förskräckt men med energi, trots skador, simmade iväg. Kvar stod jag på stenarna, ett antal meter från stranden, och undrade om det verkligen hade varit bäst att släppa honom (eller henne) eller om det mest humana hade varit att göra slut på lidandet så fort som möjligt.
Men trots dragoreda, med vilken jag fick sitta i minst en halvtimma, och trots regn och ryggont, så kändes det ganska harmoniskt att sitta där, torr under regnkläderna, trasslet och jag, med en brusande älv framför mig och mitt tält bakom mig. I tältet intill låg de redan och sov, halvt missbelåtna över att en hel dags flugfiske bara hade gett en drygt trettio centimeter lång öring, lika stor som den jag hade fått medelst kastspö med plastkula, men ändå halvt jättenöjda med att ha spenderat en hel dag att bara stå ute i en älv och veva med ett spö. Där satt jag, mitt i natten, inte särskilt kall, ovanligt tillfreds med mig själv. En av de mysigaste nätterna på mycket länge. Behagligt var ordet.
Dagen efter, idag alltså, hade mina fiskerättigheter gått ut men det gjorde ingenting eftersom jag inte är någon fiskefanatiker. Det dög för mig att gå de fem kilometrarna upp till det numera obebodda nybygget Delliknäs, dit Anton och Amanda och deras barn flyttade från Norsjö 1892. Nybygget har en väldigt intressant kulturhistoria. Tänk, vissa bröt upp från sin hembygd och flyttade till amerikat – Anton och Amanda skaffade sig ett nybygge längre norrut ovanför odlingsgränsen. Visserligen blev de halvt blåsta, eftersom han som sålde marken inte ägde den själv och dessutom var det olagligt att bryta nybyggen ovanför odlingsgränsen. Men de slapp sota för sina "brott" efter ett tag. Vilken tur, för det är verkligen en vacker plats, väl värd sin vandring dit. (Bilder kommer nog så småningom i ett fotoalbum nära dig. Ska bara till Norge först.)
Det tyckte säkert också björnhonan och ungen som jag såg spår av under vandringen upp till Delliknäs, för de hade säkert också varit där, inte så hemskt långt före mig. Spåren var färskare än många andra spår av stövlar och fyrhjulingar. Nu vet jag hur björnfrosssa känns. Hurv. Medan jag gick framåt målade jag för mig själv upp de stora rubrikerna i lokaltidningarna: "Skelleftebo riven av björnhona" eller "Jag såg ungen på tio meters håll". Och jag försökte ängsligt identifiera alla upprivna rötter och stora mosstäckta stenar långt bort mellan träden som någonting annat än en bamse.
Måndagen den 20 augusti 2007
Det här är någonting helt annat än en öring i Laisälven:
Onsdagen den 22 augusti 2007
Något eller någon tyckte tydligen det var olustigt att jag skulle komma hem redan igår kväll efter en dryg vecka med fantastiska upplevelser. Ty när jag, trekvart innan säsongens första körövning, hade kört bil i tre timmar, parkerat utanför min port, packat hissen full med packning med slutdestination sjätte våningen på Getbergsvägen tre och tryckt på siffran 6 inuti hissen, så lyfte hissen exakt två decimeter innan den stannade tvärt. Och stod stilla. Och där stod jag. Jaha. Det var första gången jag stod i en fastnad hiss. En rem på min ena ryggsäck hade stannat kvar utanför hissdörren och hade vägrat lämna våningsplanet. Och den gick verkligen inte att dra loss. Så det återstod bara att ringa journumret till vaktbolaget och sätta sig ner på den nedfällbara stolen i hissen och vänta. Och vinka till alla de som kom och också ville åka hiss men som fick ta trapporna, för hissen var minsann upptagen.
Och jag som lever på upplevelser kunde räkna till ännu en i raden. Reparatör var på väg, och det var bara att vänta. Någon nöd gick det inte på mig. Jag hade ju allt jag behövde för att klara mig ett tag. Sovsäck, liggunderlag, tält, mat, stormkök (fast inget bränsle), dator, kläder och böcker. Till och med ett gammalt pendelur (made in China). Jag tog en knäckebrödmacka för jag var hungrig och gick igenom några inköpta barnböcker från Lerviks loppmarknad, däribland Bajsboken av Pernilla Stafelt. Genialisk.
Efter trekvart kom räddningen och jag kunde åka upp, kasta in packningen i lägenheten och sedan ned till musikskolan och halvt nedsvettad och halvt uppstressad svära mig igenom franska kärlekshymner. Äntligen vardag. Eller?
Torsdagen den 23 augusti 2007
För en vecka sedan satt jag på en pub i Svolvær och drack juice, utan brus. Det var nämligen jag som hade ansvaret att oss tillbaka till stugan vi hyrt för natten i Kabelvåg.
(Ja, det är alldeles uppenbart att jag och en kompis varit och irrat runt på Lofoten och Vesterålen (som öarna norr om Lofoten heter) och tittat på berg och hav, norrmän och italienare, kattfisk och steinbit, sälar och uttrar, porslinsdockor och Hitlers förstoringsglas, kaskelotter och måsar. Bilder på allt sånt där kommer nog så småningom på ett Fotoalbum Nära Dig.)
Imorgon vid den här tiden kanske jag sitter på en pub i Dublin och är förmodligen helt enkelt tvungen att sitta och smutta på en Guiness. Man vill ju smälta in. Spänningen är olidlig – kommer jag lyckas?
Och hur var det nu egentligen med det där med vardag, någon?
Fredagen den 31 augusti 2007
Hemkomst igen – och den här gången fastnade mitt bagage i någonting helt annat än en hiss.
I morse konstaterade jag att en enkelbiljett i Londons tunnelbana kostar precis lika mycket oavsett hur långt eller kort man tänker åka. Hemskt billigt om man ska ta tuben till Heathrow men hemskt dyrt om man bara vill åka ett par stationer från Southwark till marknaden i Covent Garden för att se om man kan hitta någon skojig pryl på marknaden där, att ta med hem. Så jag bestämde mig för att ta en morgonpromenad istället, med min lätta packning – över Themsen på Blackfriars Bridge, längs floden fram till Waterloo Bridge och så till höger, rätt in i gröten, trånga gator. Handlarna i Covent Garden höll på för fullt att packa upp, och jag kände mig väl lite för stressad (och svettig) för att stanna upp och titta lite närmare. Had a plane to catch, förvisso inte förränn om cirka tre timmar, men ändå. Lite mer irrande längs smågatorna ledde mig till ett kvarter med temat tryck-alla-möjliga-bilder-på-allt-möjligt-material. T-tröjan med en siluettbild av en man som slår med ett basebollträ på en stryckbräda fick duga. Den amerikanska expediten informerade mig att det jobbade två svenskor i hennes affär, samt försökte beskriva bästa vägen till närmaste tubstation, i det här fallet Leicester Square. Vilket gick sådär – jag träffade inte helt rätt, men så småningom uppenbarade sig Trafalgar Squares fontäner för mina ögon, och jag sade ajö till staden medan jag stegade ned i underjorden, för att köpa nämnda enkelbiljett till Heathrow för fyra quid.
På flygplatsen steg spänningen. Jag fick veta att mitt flyg (13:45) var inställt på grund av någon slags incident som tydligen gjort den ena av Heathrows två startbanor obrukbar, och jag hamnade hyggligt långt fram i en några hundra meter lång kö till biljettförsäljningsdisken, där alla dessa köande människor skulle få sina flyg ombokade. (Oförglömliga äro alla dessa människors miner, när de inser hur lång kön är, i vilken de måste ställa sig sist.) Jag hade nog tur, för jag hamnade på ett flyg som enligt tidtabell skulle komma fram en knapp timme före mitt anslutningsflyg från Arlanda (ARN) hem till Skellefteå (SFT). Tjejen i baggagedroppen meddelade glatt att hon kunde checka in mitt bagage hela vägen till SFT, så att jag bara skulle behöva bry mig om att ta mig mig själv till SFT-flyget i ARN. Vilket gjorde mig lite förvånad – det har inte kunnat gå tidigare – men hon försäkrade att det skulle gå. Så skönt.
Väl framme visade det sig att mitt besök på ARN skulle bli mitt livs kortaste. Tjugo minuter ägnade jag genom att stressköa genom passkontrollen (som lade beslag på mitt temporära pass som jag hade fått köpa för dyra pengar förra veckan eftersom jag glömt mitt vanliga hemma), och att kuta som en gasell från terminal ett till terminal fyra. Mina kommande medpassagerare tittade konstigt på mig när jag ankom gate 34 i inrikesterminalen, flåsande och högröd i ansiktet.
Ingen välkomstkommitté infann sig i SFT. Inget bagage heller. Vilket var en aning väntat. Jag tänkte att tjugo minuter från ett flyg till ett annat är ganska optimistiskt, i alla fall för en grå liten resväska med hjul. Men den riktiga anledningen är enligt personalen på SFT denna: Allt bagage från utlandet måste förtullas när det kommer till ARN. Förtullning. Vilket för mig i praktiken skulle innebära att man står vid bagageutlämningsbandet i ARN en halvtimme, tar sin väska, går igenom porten med skylten Inget att förtulla, och i mitt fall rusa vidare till rätt terminal bara för att konstatera att jag missat mitt flyg hem. Visserligen skulle jag säkert fått åtnjuta en helt gratis hotellvistelse på ARN, men med följden att jag missar en stor del av körinternatet imorgon. Nu missar jag bara en liten bit eftersom jag måste ut till SFT imorgon eftermiddag för att hämta mitt bagage.
Innan jag var helt hemma vid min port på Getbergsvägen så tog jag bilen till 24-timmarsöppna Statoil för att köpa en liter mjölk och en liter fil. Det var is på bilen. Och vid Statoil stod raggargrabbarna med sänkta volvobilar och en dunkande baslåda som gjorde att skallret från den av dunket vibrerande registreringsskylten hade ungefär samma volym som själva basen. Äntligen hemma.
Idag började det om. Klockan ringde halv sex imorse, och där jag låg tittade jag förvirrat ut genom fönstret, såg en ljusgrå himmel undrade: Vem är jag? Var är jag? Vad gör jag här? Vad är klockan? Varför är klockan? Det tog en bra stund och förhållandevis hårt tankearbete att komma fram till att jag hade ställt klockan på fem och tretti för att gå upp, duscha, äta frukost, cykla till busstorget och ta bussen till det där stället där jag tror jag var en hel del i våras. Juust, såå vaar det, jag går ju en utbildning, jag hade ju tänkt att bli logoped om några år.
Väl framme i Umeå, och när klasskamraterna dök upp en efter en kändes det hela märkligt och förvirrande, nästan störande vardagligt. Kakafonin var i full gång, allt var sig likt, bara några nya hår- och hudfärger. Och första kursen lär vara ohyggligt intressant och rolig – Fonetisk och fonologisk transkription – hur kul som helst!
Onsdagen den 5 september 2007
149 stycken bilder från Norgeresan ligger härmed uppe att beskåda i fotoalbumet. Gå genast dit och dröm dig bort…
När jag gick på stan idag undrade jag: varför tittar alla på mig? Varenda blick jag mötte, på gågatan, på ICA, på CK, höll fast i mig. När jag är ute och går så är jag inte den som viker av med blicken och undviker att möta folks ögon, utan jag tittar gärna. Många människor tycker ju om att "titta på folk". Jag med. Ett vackert ansikte här, en berättande nuna där. De flesta har något att säga, om vem de är, var de kommer ifrån och kanske var de är på väg. Men idag var det som om alla jag mötte stirrade tillbaka, deras blickar dröjde sig kvar. Människorna kändes nästan på vippen till att hälsa, eller prata, eller skälla på mig, eller kanske säga åt mig att sluta glo. I alla fall så pass mycket att jag lade märke till det, just idag. Kanske var det för att de undrade varför jag med min intensiva blick stirrade på dem, eller var det för att jag omedvetet hade en snorkråka hängande på skägget? Jag hittade ingen. Den måste ha flugit av under cykelturen hem.
Fredagen den 7 september 2007
Blått: Länder som avskaffat dödsstraffet helt och hållet i sin lagstiftning. Grönt: Länder som bara avrättar i krigstider. Orange: Länder som inte avrättat på länge. Rött: Länder som organiserat har ihjäl folk som en laglig åtgärd för vissa brott som de har begått.
Det första landet i världen som avskaffade dödsstraffet i sin lagstiftning: Venezuela (1863).
Det senaste landet i världen som avskaffat dödstraffet i sin lagstiftning: Rwanda.
Söndagen den 9 september 2007
Här är ett yttrande skrivet med det fonetiska alfabetet SAMPA:
Någon som vill ge sig på en översättning, inklusive prosodiska egenskaper?
Tisdagen den 11 september 2007
En översättning av ovanstående transkription lyder: "Att transkribera är ganska kul men det tar sån himla TID!"
Jag har ägnat åtskilliga timmar åt att lyssna på dels en kille, och dels en tjej som berättar om olika saker, lite spontant sådär, och försöka plita ned ljudfenomen efter ljudfenomen. Hundratals fonetiska tecken på rad. Och ibland fastnar man. Man kan sitta i flera minuter och försöka tolka en tiondels sekund i vilka den mumlande tjejen har lyckats klämma in tre-fyra ord – allt i en enda vokal. "Det var ju en rätt rolig lek…" kan till exempel låta som "Deaunrtroliek…" Det är ganska fantastiskt att man förstår vad hon säger. Men det är inte helt självklart hur man ska uttrycka det fonetiskt.
Jag märker själv att jag är duktig på att ägna mig åt elisioner och assimilationer. Jag är en sludderapa – utan sprit. Se bara i exemplet ovan (att transkribera…) – jag tyckte jag var ganska tydlig när jag spelade in mig själv för att sedan tolka vad jag just sagt, men ändå har en massa saker hänt:
r i transkribera har försvunnit
andra a i ganska har försvunnit
å i sån har försvunnit
första a i ganska har blivit nasalt och n:et därefter har försvunnit
a i transkribera har blivit nasalt och n:et därefter har försvunnit
d i det har förslappats och har blivit en så kallad flapp
e i det har också förslappats och gått mot ö-hållet (@)
Plus lite annat. Är det inte ohyggligt intressant så säg?
Fredagen den 14 september 2007
En lagom grå och trist fredagkväll kan bara bli bättre om man sätter tänderna i denna:
Ja, jag vet att det är ganska så många bilder, men vad ska man göra när man är nöjd med så många och tycker det är kul att visa upp dem? Och det är klart man på nåt sätt vill dela med sig av sina upplevelser, även om jag inte är riktigt säker på vem som tar del…
Nåväl, 146 bilder från min tur till Dublin, Nordirland och London finns nu uppe att beskåda här. Färdigpanoramade, autolevlade, animerade, beskurna eller helt enkel publicerade enligt min kameras automatiska godtycke. Ta en paus, ta en toy, ta tid på dig att titta.
Och så måste jag tillägga att den fonetiska transkriptionen [g’nat_h:] (såsom jag uttalar det) har den ortografiska utskriften "gonatt" och ingenting annat. Det ska nog mycket till innan jag tycker någon är gnatig. ("Gnat" såsom jag kanske skulle uttala det kan transkriberas [g’nA:t_h]. Det är jättestor skillnad.)
Fredagen den 21 september 2007
Min räddning när det gäller att pendla totalt 26 mil Umeå-Skellefteå tur och retur är att jag kan sitta och titta på film. Så fort jag klivit ombord, så fort jag bänkat mig i en stol, oroat mig lite om ifall passageraren framför mig ska luta sig tillbaka till max eller inte, för jag får då mycket lite spelrum kvar för mina alldeles för långa ben, samt dragit för en, om tillgänglig, gardin, för att utestänga den hemska solen därute, så drar jag upp min bärbara ur min väska, proppar in mina hörlurar i öronen så att de effektivt stänger ute allt eventuellt tjatter från mina medpassagerare, letar upp en film eller ett avsnitt av en bra teveserie jag följer eller varför inte en skön naturfilm á la Planet Earth? En dag då jag har en aktivitet i Umeå så brukar det bli minst en film avverkad. Och bara för den inte upplevs i en mörk biosalong där alla i samma rum befinner sig av samma skäl som jag, nämligen att se en film, utan i en buss, där folk kliver av och på, där solen skiner in på datorskärmen, där min sovande bänkgranne kanske snarkar och oavsiktligt råkar hamna på min axel då och då, så innebär det inte att filmupplevelsen behöver dras ner. Faktiskt. Igår såg jag en film som berörde mig väldigt mycket. Den hette Little Children. Engagerande historia och trovärdiga karaktärer, verkliga öden. Jättebra. En femma, rakt av. Det är inte ofta det händer.
Film, film, film. Verklighetsflykt på buss. Och innan helgen är över har jag nog betat av runt tolv stycken till. Fast på bioduk.
Onsdagen den 26 september 2007
Okej, tolv filmer på bioduk under helgen var kanske att ta i. Det blev bara nio stycken, men jag är inte direkt besviken ändå, även om det totala betyget på alla filmerna blir en rätt medioker trea. Det blir väl lätt så när filmerna väljs ut för att de är förhandsvisningar och inte just för att de fått bra kritik. De som rullade under helgen var:
Hairspray, 50-talsspraydansmusikal, USA, mitt betyg 3
Waitress, servitris-försöker-lämna-idiot-till-karl-dramakomedi USA, 4
Härmed förklarar jag er Chuck och Larry, homofobmoraladamsandlerkomedi, USA, 1
Järnets Änglar, desperatmedelåldersingelkärleksdrama, Sverige, 3
Molière, historieteaterkomedi, Frankrike, 3
Min bäste vän, konstig komedi om en socialt ängslig 50-åring, Frankrike, 3
Good Luck Chuck, halvrå kärlekssmittokomedi, USA, 3
Bröllopsprovet, blek relationstest-före-giftermålskomedi, USA, 2
Miss Potter, kaninritningsdrama, USA, 3
Och på detta blev det en The Squid and the Whale (välspelat skilsmässodrama, USA, 3) på DVD och projektor samt Clint Eastwoods två Iwo Jima-filmer (Flags of our fathers, USA, 3 och Letters from Iwo Jima, USA/Japan, 4) på bussen till och från filmtillställningen.
Och på Umebussen fortsätter festivalen.
Torsdagen den 27 september 2007
I Norges motsvarighet till Pressbyrån kan man köpa torkad torsk som man äter som snacks. Det är tydligen rätt populärt. De kommer i 30-gramspåsar vars innehåll motsvarar 300 gram filé. Et rent naturprodukt. Omega 3. Topp kvalitet, kun 9,9% vann. Jag minns speciellt skepparen på M/S Reine, valsafaribåten, ståendes på bryggan och tugga på torsk. Han såg ut att njuta. Kjempegott.
I Svolvær köpte jag en liten påse. Jag tror den kostade 25 norska kronor. När vi, lite senare på dagen, stod i bilkö och väntande på färjan från Fiskebøl över till Melbu, Vesterålen, så öppnade jag påsen, för jag var nyfiken på hur det skulle smaka. Det var tur att bilen stod stilla för D kastade genast ut mig ur bilen. Ut! Ut! gastade han. Med rätta, vill jag tillägga. Han, och inte jag heller, ville inte att hans föräldrars bil skulle lukta torsk resten av resan, och inte heller när han så småningom skulle lämna tillbaka den. Även torkad torsk luktar torsk, fast en aning starkare. Och doften har tydligen en tendens att fastna på de mest obegripliga och mystiska ställen.
Det smakade salt. Lite som potatislös och ohyggligt seg chips utan sourcream, fibrig och med fisksmak. Man får tugga ganska mycket. Det var ganska gott, måste jag säga. Men av hänsyn till mitt resesällskap (och mig själv) så tog jag bara en tugga, förslöt påsen och rullade in den i en plastkasse, för att förhindra att ytterligare odörer skulle komma att kontaminera bilen. Sen fick jag tillträdde till fordonet igen.
När jag väl kommit hem till Sverige packade jag upp och den runt tørrfisken hermetiskt förslutna plastkassen hamnade på diskbänken, och där hade den legat och undkommit all form av köksstädning. Till idag.
Eftersom torkad torsk helst ska hamna i det bruna kärlet för komposterbart avfall, så måste jag ju rulla upp kassen och ta ut torsken ur sin originalförpackning. Det gjorde jag, och nu är jag lite fundersam på om det var så klokt. Inget särskilt hade egentligen hänt med fisken, den var fortfarande torr och hade samma färg som jag minns tidigare. Men doften hade tydligen väntat på att få komma ut. När den vädrade frihet så exploderade den i torskdoftkaskader. Poff, sa det. Nu när jag jag slängt både brännbara och komposterbara sopor luktar det fortfarande torsk i mitt kök. Jag undrar varför, för det var ju inte direkt så att jag spillde eller så.
Det försvinner nog så småningom. Men tills dess får jag sitta och transkribera i torskångor. Ljuvligt!
Fredagen den 28 september 2007
08:12: Torskdoften har försvunnit! Det gick fort. Ty igår, i stridens och transkriberingens hetta, verkade den oändlig.
Vi känner till metoderna som kan få dig att snacka.
Vi vet vad den där lilla dinglande saken längst bak i halsen heter.
Logopedi är mer än bara en muntlig tjänst.
[ʋɪˈɛlsːkaʧaⁿskɪˈbeːɹa]
Du analyserar omedvetet dina vänners uttal.
Du tycker det är coolt att höra någon svälja.
Någon måste ju hjälpa Folke Rydén.
Vi tycker om att höra oss själva tala.
Du vet hur man uttalar ordet "larynx" korrekt.
Du kan, helt lagligt, hjärntvätta folk genom att få dem att upprepa samma fras om och om och om igen.
Onsdagen den 3 oktober 2007
Mod – det är att medelst en pincett grabba tag i den där lilla busken som råkat växa till sig i en näsborre – och rycka. Ryck.Oaj. Ögonen tåras, nysreflexerna får sig en chock och vet inte hur de ska bete sig eftersom det skickas alla möjliga nervimpulser från alla håll och kanter, överallt, och man är liksom satt ur spel för några sekunder.
Visserligen har jag en trimmer som jag kan köra upp i kroken, men det är ju ingen sport, ju. Och med rycket försvinner allting dessutom med rötterna. Mer effektivt så.
Vi räknade till drygt 350 deltagare under kvällens övning, den första av fem gemensamma övningar inför Körmanifestationen i Skellefteå i april nästa år. 216 utkopierade nothäften räckte inte till var och en, så många fick titta med varandra. Men alla satt där, sopraner och basar till vänster, och altar och tenorer till höger, alla på åskådarplats. De var tysta när de skulle, sjöng (nästan) rätt när de (vi) skulle, och körledaren Leif Åkesson var mycket nöjd efteråt. En 350-hövdad blandad kör är ganska stor. Den ska bli dubbelt så stor när vi är klara, plus ett stort antal barnsångare. Och den ska visa att nybyggda Skellefteå Kraft Arena kan användas till annat än bara ishockey.
Tisdagen den 9 oktober 2007
Körrepetition igen, nästa dag. Ikväll var kören en tiondel så stor som igår, men attans så sammansatt den var. Det var mycket som stämde, i alla fall ifrån där jag satt, rytmer och harmonier. Vi drog av julsång efter julsång. Skojiga och spännande arrangemang av Staffansvisan, Tre Pepparkaksgubbar, Wish upon a Star och diverse andra julpotpurrin. Vi avslutade med den oändligt vackra O Magnum Mysterium, som är ganska lång och långsam men har eviga passager av intensiv skönhet och en sån stor ståtlighet att det nästan brister. Ibland kupar jag handen över ena örat för att verifiera att jag sjunger rätt ton. Under första tagningen, runt takt sextio, kom jag på mig själv att sitta och sjunga min stämma med handen lätt vidrörande kinden, nästan som en lidelsefull gest, med huvudet som rör sig efter verkets alla låga, långa dalar och höga, spetsiga toppar. Jag höll kvar handen och fortsatte sjunga min stämma, kände frekvenserna, formanterna, resonansen blandas med alla övriga sångares röster och toner. Och jag kände att det stämde. Det är så kul att sjunga när man för en gång skull känner sig stadig på tonen.
Tisdagen den 16 oktober 2007
Dagens inlägg handlar om frågor och svar.
En i vissa avseenden klok man berättade för mig häromdan om konsten att tolka frågan "hur är läget?" rätt. Tydligen är det så att man sällan egentligen vill ha svar på just den specifika frågan, utan är mer ute efter att starta en konversation. Småprata lite. Alla förväntar sig att det ska vara bra. Förväntar sig ingen att svaret ska bli annorlunda? Visst är jag mogen nog att för det mesta förstå vilket det mest socialt accepterade svaret bör bli, men ibland är frågan så pass relevant att jag inte kan låta bli att fundera ordentligt och länge på frågan när den kommer. Ibland blir då stämningen lite oväntad och konstig när mitt förväntade svar (som till exempel "bra") inte kommer direkt.
Eller också är svaret på frågan väldigt uppenbart och inget att fundera på. Så har det varit den gångna veckan, och det kan vara en av anledningarna till att jag inte skrivit nåt här. En bit av det nära förflutna knackade på min dörr och jag attackerades av nygamla känslor jag inte var beredd på. Känslor som kunde ha varit sköna, men av det där ’kunde’ kom mest bara ångest, rysningar, hjärtklappning och lite för många sömnlösa timmar. Lägg till tappning på fyra deciliter blod med efterföljande järnbrist och yrsel och illamående, och välbefinnandet lyste därmed än starkare med sin frånvaro. Det kanske är ett under att inget värre hände, ty det är väl så att en olycka sällan kommer ensam? Kanske var det lördagens otroligt skojiga maskeradsittning som gjorde att jag inte helt och hållet återigen drog igång stora grubblerimaskineriet. Plus att jag innan hade samlat mod och vågat ta tag i denna attack, vågat ruska i dem, vågat gå direkt till källan för att se om det skulle komma en förklaring till vad det är som händer. Ett svar. Inte nödvändigtvis från källan själv. Men någonstans ifrån. Jag var tvungen att göra det för dessa känslor gjorde att jag plötsligt åkte baklänges, som om en gigantisk gummisnodd satt fäst i min rygg, rewind tape, och jag visste inte om det var en bra eller dålig grej. Att åka baklänges så där.
Något tydligt svar kom inte, förmodligen för att det inte fanns någon klart utställd fråga, men det kom ett faktum.
Och jag stapplar vidare med detta faktum. Det får duga som svar. Även om jag hukar ibland, så tar jag mig fram.
Fredagen den 19 oktober 2007
Häromkvällen fick jag ett jack i pannan.
Det var sent, jag hade gjort alla nattliga bestyr, preppat väckarklockan, och till och med släckt samtliga ljuskällor i lägenheten. Det var kolmörkt, men eftersom människans spatiala igenkänningsförmåga är helt fantastisk kunde jag ändå orientera mig. I en välbekant miljö vet man ju ändå var lampknappar, dörrhandtag, väggar, vattenkranar, toalettens spolknapp och andra väsentliga vardagsfunktionella föremål befinner sig, trots att man inte ser något. Detta under förutsättning av att föremålen befinner sig där de brukar. Mitt sista uppdrag innan jag skulle hitta tillbaka till sängen och krypa ner under mitt superfluffiga täcke var att kontrollera att jag hade stängt dörren in till köket. Det gjorde jag genom att meddelst handen känna efter där dörren skulle befinna sig om den hade varit stängd. Och på något vis förväntade jag mig att den skulle vara det.
Dörren var inte stängd. Det upptäckte min hand. Men då var det för sent. Min hand fortsatte i samma riktning, och hela min kropp, förutom balanssinnet, följde efter. Och eftersom dörren inte var stängd, utan öppen, så befann sig dörrkanten i sådant läge att den var på väg rakt emot mig i allmänhet, och mitt huvud i synnerhet.
Kollisionen blev våldsam. Under bråkdelen av en sekund började jag tvivla på om jag verkligen hade släckt alla lamporna i min lägenhet, för under denna bråkdelen av en sekund lystes hela världen upp av ett intensivt sken. Flash. Därefter blev det mörkt igen, vilket var tur, för det måste ha sett ganska kul ut när jag plötsligt vilt sprattlandes var på väg åt andra hållet, mot min säng, och på vägen viftade omkull allt löst i min väg – i huvudsak nattduksbordet och allt som stod på det. Och plötsligt låg jag raklång på rygg på sängen och mentalt drev igenom en process i vilken jag försökte gå igenom var som hände, verifiera att alla kroppsliga funktioner fungerade normalt, fascinerades av det där ljusskenet jag såg, och började planera för framtiden.
Jacket i pannan blev cirka tre centimeter långt och kanske en millimeter djupt och går ganska rakt lodrätt nedåt från mitt glesa hårfäste. Det blödde inte så mycket. Det gick att öppna och stänga igen genom att försiktigt vicka med fingrarna på båda sidorna. Ett stort plåster under natten gjorde susen. Nu läker det ganska fint.
Men mitt spatiala självförtroende har fått sig en törn.
Lördagen den 20 oktober 2007
Dagens impulsköp:
En bok man kan ligga i soffan och bläddra och sjunka in i, i flera timmar, och totalt försumma helt andra texter om aggression och moral som borde vara viktigare just nu.
Söndagen den 21 oktober 2007
Dagens njutning. Skellefteå Orkesterförening fyller 80 år i år och ikväll bjöd de på konsert i anderstorpssalen, förstärkta med hemvändade musiker. Det var bland annat en cellokonsert av Dimitrij Sjostakovitj, den trettio sekunder långa fanfaren "nollnietie" skriven av dirigenten David Björkman själv och Antonin Dvořáks nionde symfoni (Den nya världen). Jag har varit på Berwaldhallen ett otal gånger när jag var yngre och ett par gånger på Norrlandsoperan, men det här var första gången jag var på cykelavstånd för att lyssna på klassisk musik. Och jag är imponerad över vår lokala orkesters kvalitet.
Det är nåt visst att se och höra klassisk musik live. Som med all annan musik, fast ändå på ett annat sätt, är det stor skillnad mot att bara slänga i en skiva i cd-spelaren hemma och spela upp. Faktiskt. En helt annan upplevelse. Och det här var inget undantag. Och jag är en sucker för romantiska symfonier.
För när de drar igenom Dvořáks fyrsatsiga symfoni känner jag behagligheten skölja över mig. Det är som att musiken jag hör når en annan dimension än bara toner och instrument och tempo, ljudmattan skapar ett band, fyller mig med energi och värme och jag glömmer allt annat och känner mig bara helt och hållet nöjd och tillfredsställd där jag sitter, just där, just då, och känslan sitter kvar en bra stund efteråt. Upprymdhet. Som att hålla någon man tycker riktigt, riktigt mycket om riktigt, riktigt nära, och liksom känna att det är besvarat. Hur kan en massa mer eller mindre komplexa ljudvågor med olika frekvens och amplitud tilltala ens känslor så?
Nu kan jag somna med ett leende på läpparna.
Tisdagen den 23 oktober 2007
I brist på annat att skriva om för tillfället så kommer här ännu en fjortisenkät:
folk som tar alldeles för mycket plats i anspråk på bussen
den där helt obegripliga akademiska kvarten
när cykelkedjan hoppar
kepsgubbar som inte använder blinkers
förslutningar på livsmedelsförpackningar som inte fungerar
gnällspikar
6 saker jag rör varje dag
duschtvålen
tangentbordet
plånkan
äpple
mitt skägg
drömmar
5 saker jag säger ofta
hej
ja
eller?
tack
hörs
4 (personer) jag vill spendera mer tid med
m.(jag vill inte
s.hänga ut någon
a.stackare, så använd
n.fantasin istället)
3 saker jag gör varje dag
äter fil
sjunger
tittar utåt, uppåt
2 band jag har sett live
depeche mode
kent
1 person jag kommer spendera resten av mitt liv med
oj, det finns ju flera…
Onsdagen den 24 oktober 2007
Ikväll har jag levererat en tårtkartong med innehåll till ambulanspersonalen på Skellefteå Lasarett. Grabbarna, i brist på utryckningar, satt och glodde på teve. De visste inte vem jag var, jag kände inte dem, men de blev i alla fall väldigt sugna på tårta när jag kom. De frågade om jag ville sitta ner en stund och ta mig en bit. Jag tackade nej, och skyndade mig därifrån innan de upptäckte att tårtkartongen innehöll tre kilo morötter.
Tänk så snopna de måste ha blivit. Sånt ger mig en kick.
Fredagen den 26 oktober 2007
Min källa, som befinner sig 30 mil bort, rapporterar att ambulanspersonalen hade trott att kartongen innehöll en smörgåstårta, för den var ju lite tung (3 kg). De hade glatt dukat fram bestick och glas och servetter och tänt ljus och fixat myspys…
Sen hade de öppnat kartongen. Snopna blev de, ja.
Idag ska de få en riktig tårta.
Söndagen den 28 oktober 2007
Idag studerade jag Prickens anatomi. En veterinär bistod med information via sms. En kattsvans har cirka 20 kotor. En hankatt något färre. Jag klämde och kände (eller palperade, som det så fint heter) på Pricken. Pricken protesterade inte, ty Pricken är van vid hårda tag, främst från mänskliga individer som är sisådär 35 år yngre än jag.
Dessutom lade jag märke till en detalj på öronen som tydligen alla katter har. På båda öronen, långt ner på bakre kanten, delar kanten upp sig i två delar, så det blir som en flärp där. Den är tydligen ytterst känslig för beröring, för om man bara närmar sig med fingret just där så börjar Prickens öron rycka och fladdra. Det gör de däremot inte om man gör samma sak med till exempel öronspetsen.
Enligt ovan nämnda veterinär har flärpen tydligen inget namn, och hon kunde inte heller hitta information om vad den hade för funktion. Jag har härmed döpt den till Saeys’ Flärp. Det finns numera inskrivet i minst en djuranatomibok någonstans i Sverige.
Tisdagen den 30 oktober 2007
Mitt under brinnande tentaläsning gör jag en paus, loggar in på det här halvt märkliga fenomenet som kallas Facebook och börjar fnissa lite lätt vid åsynen av en annons på sidan.
Två frågor kommer omedelbart upp:
Varför får jag se på webbreklam på norska?
Och finns det överhuvudtaget en marknad för produkten ifråga?
DN har haft en intressant artikelserie om klimathotet. För varje artikel har jordens medeltemperatur ökat med en grad, från en till sex grader. Hela uppslag, mycket illustrationer, bilder och reportage från jordens alla hörn har berättat om vad som kommer att hända ifall temperaturen stiger så mycket. Spänningen stiger. Ett effektivt sätt att under en veckas tid spä på klimatångesten. Artikel nummer sex (sex grader) var läskig. Idag avslutar de med två lugnande och pedagogiska uppslag om vad världen måste göra och vad man själv kan göra för att bromsa.
Jag gör deras egna utsläppskalkylator. Enligt den släpper jag ut 4,1 ton växthusgaser per år – 1,4 ton genom mitt boende, 2,1 med resorna och 600 kilo genom vad jag äter. Det är mycket att kånka på. Det är ungefär lika mycket som genomsnittsvärldsmedborgaren, men två ton mindre än medelsvensson. Inte för att det räcker – jag får tipset att byta ut mina glödlampor mot lågenergilampor, flytta till Umeå istället för att pendla 84 mil per vecka (no can do) och äta mindre kött. Den värsta boven är mina enstaka resor med flyg 1-10 timmar per år – det genererar ungefär ett ton växthusgaser. (Är det därför Sterling har ställt in mitt flyg till jul?) Hade jag haft fritidshus så hade jag släppt ut ett drygt ton till, och det konstiga är att det enligt testmakarna är sämre att ha fritidshus i Norrland än vid kusten i södra Sverige. Hm.
Men många av råden man får för att minska energiförbrukningen är ju faktiskt ganska lätta att genomföra. Lågenergilamporna kostar visserligen mer än vanliga glödlampor, men de håller ju faktiskt också mycket, mycket längre. Elementen behöver ju inte stå på max. Jag kan vara mer noggrann med att sätta på motorvärmaren till bilen lagom innan jag vet att jag kommer att använda den. Alla de här småsakerna, och andra, lättar kanske litegrann på samvetet, men det känns ändå tomt på nåt sätt. Även om många bäckar små gör en stor å så känns mitt bidrag till att rädda världen som en ångdroppe i havet. Kontrollen ligger inte så mycket här, hemma hos mig, utan hos makthavarna. Och som en liten människa vid avgrunden kan man inte göra så värst mycket annat än att knipa ihop ögonen och hoppa och hoppas att allt går bra till slut.
Måndagen den 3 december 2007
ICA på Morön har en nylanserad livsmedelsprodukt i frysdisken. Eller också är det ett litet glädjetjut för att affärerna går så bra:
Onsdagen den 5 december 2007
Det är inte speciellt ofta det händer, men idag exploderade jag.
Bakgrunden ges i inlägget från den 28:e november. Visst blev det en följetong. En kort sådan. Igår ringde jag Sterling för att höra hur det gick med det där. Och personen jag talade med kunde inte ge några ytterligare besked. Men hon besvarade i alla fall min ängslan med att "det skulle inte vara några problem" (citat som inte är färgat av mig som subjektiv part i ärendet). Och de hade alla detaljer om min belägenhet nedskrivna. Skönt, tänkte jag. Förra veckan kunde de ju till och med garantera att de skulle hitta något åt mig, kanske med ett annat flygbolag. Hon kunde i alla fall ge beskedet att den ursprungliga avgången var inställd "på grund av tekniska problem". Märkligt, tänkte jag spontant. Fixa. Ni har tre veckor på er.
Imorse, när jag som bäst knäckte knogarna inför sista-dag-läsandet inför tentan i tal- och språkutveckling imorgon kväll, damp det ner ett mejl från Sterling. Hanne meddelade på danska att de bokat om mig till ett flyg som gick mot Malmö ungefär samtidigt som min flight från Skellefteå. Alltså inte ett flyg som gick i lagom tid efter min anslutning.
Den där obekväma känslan var alltså väldigt berättigad. Genast jag såg mejlet visste jag på något sätt att det var det här jag väntat på.
Jag slängde mig ilsket på telefonen. Lyckades vara behärskad och saklig och ändå uttrycka min frustration. Men det var tvärstopp. Mannen gav mig två alternativ – acceptera ombokningen, boka om till någon annan dag eller pengarna tillbaka. De bokar inte flyg hos andra bolag. Jag var maktlös. Det var fel av den danska tjejen att garantera något. Andemeningen var denna: Take it or leave it. Skyll dig själv som köper separata flygbiljetter från olika flygbolag. Vi tar vårt ansvar för den inställda avgången genom att erbjuda pengarna tillbaka eller boka om till en annan avgång med Sterling. Men vi skiter i om du har andra avgångar med andra flygbolag som måste passa. Det är inte vårt ansvar. Punkt.
Så där satt jag, med två flygstolar som går samtidigt, en med Sterling från Arlanda till Malmö, och en med SAS från Skellefteå till Arlanda. SAS-studentbiljetten går inte att avboka eller boka om till en tidigare avgång den dagen. Helt jävla värdelöst.
Nu kommer jag ändå kunna fira jul med min bror och hans familj, för det fanns – kors i taket – lediga platser kvar den dagen, till ordinarie pris – hela vägen ner till Skåne med Skyways och SAS.
Jag begärde pengarna tillbaka från Sterling. Men på grund av deras "tekniska problem" så kostar min julresa till Skåne nästan dubbelt så mycket (3394) som tidigare (1842). Det är nästan hälften av min månadsinkomst som student (7364). Nog är det värt det, för det innebär ju julfirande hos min bror. Men det är inte tack vare Sterling.
Måndagen den 10 december 2007
Det är mycket att stå i nu. Det är därför det slutar hända saker på den här sidan.
Och trots att jag inte riktigt vet hur jag ska få tillbaka pengarna från Sterling, eftersom jag har bytt bank och inte har kvar vare sig visa-kort eller konto med vilken jag betalade biljetten, och trots att jag inte hunnit "klippa" mig och trots jag börjar få brist på rena kalsonger och det är inte tvättid förrän på lördag kväll och trots jag inte hunnit svara på mejl från G och trots att det i veckan blir korvstoppning om bland annat digestions- och urogenitalorganens sjukdomar och jag begriper inte vilken nytta vi blivande logopeder kommer att ha av det och trots att jag måste köpa nya byxor för min garderob börjar så smått kvida ett litet och diskret men tydligt rop på hjälp…
…så är jag rätt glad ändå.
För snart är det jul. Och en ny liten release…
Torsdagen den 13 december 2007
Idag, på bussen hem (linje 98, den så kallade komfortbussen – inte samma sak som norrlandskusten), gick det omkring en tomte och sålde lussebullar. Han hade en luciatärna med sig. De båda såg ut att vara runt 70 år gamla. Mysigt. Och goda bullar var det också.
Fredagen den 14 december 2007
Med anledning av min tre-kilo-morötter-i-tårtkartong-leverans till ambulanspersonalen på Skellefteå Lasarett härommånaden så har jag fått en specialstickad halsduk.
Den är så skön så. Märkbart varmare än den småtrista ljusgrå H&M-halsduken jag hade förut. Tack, M!
En svan har frusit fast i älvsisen. Polisen har larmats och de står just nu och funderar på hur de ska gå tillväga för att rädda den.
Kom ihåg var du läste det först.
10:34. Nu har polisen gett sig iväg, men den stackars svanen är kvar. Han sover. Det är smart – det är väl det bästa man kan göra i predikamentet han befinner sig i. När polisen var där var han vaken. Det var klokt det också, för närvarande var även en reporter från Norran, som tog bilder (med blixt) och intervjuade poliserna (med anteckningsblocket i högsta hugg). En mediemedveten svan, alltså. Allt kunde beskådas genom kikaren på Skeribi. Innan dess hade polisen stått med en orange räddningslina, vilket såg lite fånigt ut. För även om de hade lyckats kasta ut linan ut till svanen – en bra bit ut – hur hade de tänkt sig att svanen skulle hjälpa till? Det hade verkligen varit en syn att se svanen flaxande med den ena repändan i näbben och poliserna i den andra, i en gemensam dragkamp för att få loss honom. Det hade varit en riksnyhet.
Vad som krävs här är en isbrytare. Jag väntar med spänning. Och fortsätter gräva ner mig i kammarhypertrofi och malabsorbtioner.
10:50. Svanen är borta. Han blev nog less och gick iväg. Det är säkert han som simmar omkring precis nedanför Brinken precis just nu.
Fredagen den 21 december 2007
Det hänger i luften. Dan före dan före dan före dopparedan njuter jag av julledigheten och går hemma och pysslar med saker som inte har något med prestationskrav (läs studier) att göra. Saker man kanske måste göra, men pressen är inte speciellt stor, man har gott om tid och jag känner mig avslappnad. Skönt. Trivselheten är hög. Stryker en liten skjorta, packar en liten väska, slår in en liten julklapp, bränner en liten skiva, ringer ett litet samtal, skriver en liten blogg, vattnar mina stackars små växter, bäddar stora sängen.
Imorgon är det julkonsert. Om du inte kan gå, säg då inte att det beror på att du inte gillar glögg och pepparkaka!
Söndagen den 23 december 2007
Arlanda, 16:24. Det springer omkring en tomte i terminal 4 och jonglerar med käglor. Han får spridda applåder från resenärerna.
Några kilometer ovanför Jönköping, 18:14. Planet till malmö är fullt och trångt. Jag hade valt att sitta vid gången. 20D. På plats 20E bredvid mig sitter en ranglig tonåring med sin svarta jacka över huvudet och sover. Vid fönsterplats (20F) sitter en medelålders kvinna och ser ut att ha tråkigt. Hon har sin väska i knät. Väskan låg först under sätet framför henne – men hon kände sig kanske nödgad att ta upp den då en rätt söt mellanstor vit och lurvig hund stack upp sitt huvud mellan hennes ben och hälsade snällt med sina stora ögon. Kvinnan reagerar på ett anmärkningsvärt neutalt sätt på hundens existens, lite som om den inte fanns. Jag tror det är den stickande damen på raden framför som är ägaren. Hon är fullt upptagen att prata med sin man, så det verkar som om hon inte vet om att hennes hund är på rymmen. Den uttåkade kvinnan får påhälsning inte bara av en hund på hennes fötter, utan också av tonåringen, som nu sover gott mot hennes axel. Han är kanske hennes son. Svårt att veta. Jag har inte märkt att de pratat med varandra.
Måndagen den 24 december 2007
Från mig till er alla, som inte hört den än – ladda ner min julvisa här: Min svala älskade. Hoppas sillen smakar.
Tisdagen den 25 december 2007
Jag gjorde storslam på julklappsleken igår. En tomte och en snögubbe som hänger och gungar i taket. 30 kronor styck på Hemköp i Landskrona.
Nyårsafton den 31 december 2007
Vad gjorde du 2007 som du aldrig gjort förut? Arbetat inom vården.
Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2008? Jag brukar inte ge några för då finns det inget att hålla. Om det är något jag behöver förbättra inom mig själv behöver jag inget nyår för att göra avstamp mot det.
Fick någon i din närhet barn? Jo, J & F fick A, D & E fick V och D & M fick I.
Dog någon i din närhet? Nej.
Vilka länder besökte du? Norge, Irland och Storbritannien.
Vad skulle du vilja ha 2008 som du saknade 2007? Ett stabilt sinne som varar hela året.
Vilket datum från 2007 kommer du minnas, och varför? Den 21:a december, för då hade jag namnsdag.
Vad var din största åstadkommelse? AnatomiFysiologitentan den 8 juni.
Vad var ditt största misslyckande? Utvecklingspsykologitentan den andra mars.
Vems beteende förtjänade att firas? B, som var min ciceron i Nordirland.
Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg? M, som är tvetydig i sin vilja att hålla kontakten. En enda gång på ett helt år.
Var tog det mesta av dina pengar vägen? Mina semesteraktiviteter.
Vad gjorde dig jätte, jätte, jätteexalterad? Mina semesteraktiviteter. Och annat. Det finns mycket som gör mig exalterad.
Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2007?Imogen Heap – Hide and seek.
Bästa filmer 2007?Little Children, Mitt liv utan mig.
Vad önskar du att du hade gjort mer av? Släppt loss.
Vad önskar du att du hade gjort mindre av? Grubblat.
Favorit TV-program?Planet Earth.
Vilken var den bästa boken du läste?Erlend Loe – Fakta om Finland.
Vad gjorde du på din födelsedag? Försökte plugga till utvecklingspsykologitentan följande dag.
Hur skulle du beskriva din stil 2007? Som i två akter – den första ganska försiktig och ihopkrupen, den andra mer bekymmersfri, uppvecklad och glad.
Hur höll du dig ifrån att bli galen?Utbildningen.
Vem saknar du? Mamma.
Vem var den bästa nya personen du träffade? A.
Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2007: Läxa… hm… det kräver att jag ändrat på ett direkt felaktigt beteende, och om jag har ett direkt felaktigt beteende vet jag nog inte om det.
Lärde du dig något nytt under 2007? Överlag – att trivas med mig själv.
Vad vill du lära dig under 2008? Allt!
Delvis demonterat en kökssoffa för att den ska kunna komma in i köket. 
På Solkraft hittat tre matchande köksstolar till kökssoffan. 
Beundrat min bil som kallstartar utan gnäll i tjugofem minusgrader. 
Så här tycker fyra av mina kära klasskamrater att jag ser ut – om de får teckna utan att titta ner på papperet. Jag själv tycker att den här till höger är den som liknar mig mest. Randig tröja och ett tomt huvud. I övrigt har jag sprungit omkring på ett höloft och talat om för folk hur vackra de är, frågat om de vill byta tröja med mig, härmat en skål med geléhallon, gått igenom dramapedagogens hela evolutionsstege från amöba via syrsa, kanin, grottmänniska och Magnus Härenstam till Stålmannen samt konstaterat att jag har näst ljusast ögonfärg i klassen. Bland annat. 
känner jag mig lite sådär lagom ensam som uppskattar när vinden och snön piskar och fastnar i ansiktet. En av de saker som får en att känna att man lever och mår. Aahhh! 
Stormen är på väg att mojna. Men ännu så viner vinden längs sjätte våningens fönster. Jag hade ställt ett litet bord i hörnet på min balkong. Det är ett ganska lågt bord – en bra bit lägre än själva balkong-räckskanten. Ändå lyckades vinden greppa tag i det vräka omkull det. Där ser man. Lite mer dramatiskt än 
Jag håller på att återgå till min barndom. Efter att ha klivit av bussen så traskade jag med bestämda steg in på antikbokhandeln Nordbok vid busstorget och köpte ett par 
Så idag har jag blivit 
Nej, jag freakar aldrig ut på det sättet (men väl på andra sätt). Verkligen inte när någon säger nåt sånt till mig. 
(jag vill inte 
Hem