Söndagen den 11 juni 2006 - Yrsel
Knappt två månader senare börjar jag om. Precis som allt det sköna gröna därute också har börjat om, under mitt egna uppehåll. Precis som det gröna tycker även jag att det kan vara helt tillåtet att ta en paus från vissa saker. Släppa en plikt. Strunta i en av alla de sakerna som man måste upprätthålla. Inget behov av att skriva av mig. Inget behov av att visa att jag finns till. Inget behov av att enkelriktat dela ut mina tankar.
Dessutom har jag lagt upp några nya bilder i fotoportfoliot. Jisses vad det händer saker här. Man blir ju alldeles yr.
Måndagen den 12 juni 2006
För att få in flytet, komma igång, känna ett naturligt flöde av ord att sättas på pränt här, så kan man ju alltid prata om vädret. Balderväder säger tjugoåtta komma en grader celsius klockan nio och femtioåtta idag. And rising. Enligt statistiken var den högst uppmätta temperaturen där igår 29,6 grader. Med den här takten finns det en god chans att temperaturen når över idag. Ska vi hoppas på att temperaturen når upp till årets lägsta också, fast med omvänt tecken? Den tjugonde januari var det nämligen minus 31,8 grader. Det är liksom svårt att tänka sig idag.
Sextio graders skillnad. Så omvälvande. Så dramatiskt. Nu tar jag filten och lägger mig bland tallarna och björkarna och funderar över livet.
Torsdagen den 15 juni 2006
Häromkvällen kvävde jag en hostning. Det blev ett litet indianskt Ugh! och en kort försiktig utandning följt av ett par sväljningar och ett vaksamt och lugnt andningstempo.
Det där "Ugh:et" tog mig tillbaka ett år och drygt fyra månader, då mamma låg i sin säng på Hospice och försökte hosta och hulka utan något som helst resultat eftersom det inte fanns någonting över huvudtaget att hosta eller hulka fram. Och ur det attackerade plågsamma minnesbilder av hela situationen, alla timmarna och minutrarna fram tills att hon somnade in. Trådar av minnen som kom från alla håll. En skog. Varje tråd, full av obehag.
Dessa trådar sitter kvar. Ibland framträder de tydligt, ibland mindre tydligt. De följer ständigt med mig och påminner om hur jag, sedan det hände, faller, faller, faller. För den där grunden som jag innan anade fanns och stod på men inte kände vikten av, den försvann.
Det var som att trycka på en knapp. Kudden jag låg på var en stund senare blöt av tårar.
Måndagen den 19 juni 2006
Det var fasligt vad det var svårt att känna ett naturligt driv att hålla den här sidan uppdaterad. Hur ska jag hitta det? Måste jag hitta det? Finns det ett skäl? Varför skriver man bl… dagbok på nätet? Hur gör man för att utmärka sig från alla andra? Så att andra, de utan en nära eller avlägsen anknytning till mig, intresserar sig?
Tittar igenom mina RSS-kanaler. Där finns en sorgsen polack som skriver en halv novell om dagens händelser och känslor varje dag, en 79-åring i rullstol i ett hem någonstans i Sverige som skriver på engelska, en tunnelbaneåkare som tecknar dagens roliga och trista saker var dag, en annan som tecknar en terapeutisk dagbok, en hemlig pappa och en ensam mamma, en maskrosunge som rensar huvet, en svensk författare som skriver om sin trädgårdsrabatt i Finistère på franska västkusten, samt några duktiga fotografer som publicerar njutbara bilder att studera och bli avundsjuk på.
Alla har hittat sin nisch. Min nisch är mest… blå.
Hm. Finns det någon blogg som publicerar egenhändigt skapade små musiksnuttar var och varannan dag?
Tisdagen den 20 juni 2006
Tja, vi prövar väl.
Här är ett litet test. Någonting jag klinkat ihop. Inte för genomarbetat men tillräckligt mycket ansträngning är nedlagt för att jag ska kunna lägga upp det utan att skämmas.
Och bland det svåraste som finns är att hitta på namn på musik som bara improviseras fram sådär. Så den här får heta något så enkelt som…
…A. (1,8 mb, högerklicka gärna och välj Spara som…)
Torsdagen den 22 juni 2006
Någon som minns den galne kemisten i Trazan och Banarne? Han som blandade ihop olika mixturer, drack det och genom en snygg visuell effekt á la 80-talet förvandlades till monster? Så kände jag mig alldeles nyss. Intog nämligen en dos Dukoral, ett oralt vaccin mot turistdiarré och kolera. Kompositören Tjajkovskij dog efter sex dagar efter att ha druckit ett glas kolerasmittat vatten, strax efter uruppförandet av hans sista fantastiska symfoni nummer 6, Pathétique. Jag vill inte gå samma öde som honom till mötes. Även om det i mitt WHO International Certificate of Vaccination står att det inte längre är obligatoriskt att vaccinera sig mot kolera. Kan väl inte tro att Ghana bara består av parasiter och pestsjuka. Mest glada människor, har jag läst och hört. (Och malaria, mot vilket jag har tabletter.) Så det går nog bra, förutom att jag kommer att vara värsta pillernarkomanen och än mer hypokondrisk när juli väl går mot sitt slut.
I vilket fall så kände jag mig som mister galen kemiprofessor när jag enligt instruktionerna hällde upp ett kallt glas vatten, öppnade påsen med pulvret och hällde i det (det började brusa och bubbla), öppnade den lilla, lilla flaskan med själva vaccinet i, hällde i det i det brusande vattnet och rörde om med en tesked. Blundade när jag drack. Mmm. Hallonsmak.
Jag blev inget monster (om jag nu inte var det innan). Men jag känner att min mage nu kan motstå allt. Supermage.
Fredagen den 23 juni 2006
Glad midsommar!
Lördagen den 24 juni 2006
Gladare midsommar! Och det utlovade regnet uteblev. Däremot låg vinden i som vanligt och fick brännbollen och kubbpinnarna att ändra kurs.
Och i övermorgon åker en kör på körresa. En hel veckas sång, repetitioner och konserter i Tjeckien. Och varje gång vi repeterar är jag rädd att min tondövhet ska avslöjas. Hur ska det gå? När ska de sparka mig?
Måndagen den 26 juni 2006
För tolv timmar sedan paddlade jag över till räkmuseet och tog mig en glass. Nu sitter jag och skriver blogg. Om tolv timmar befinner jag mig i en mindre stad i Tjeckien. Tanken svindlar. Omtumlande. Tänk vilka avgrundsjup som sträcker sig mellan då, nu, och sen.
Tänk hur viktigt det är att inte haka upp sig någon av de tre tempustillstånden. Läs detta, till exempel, och begrunda.
Torsdagen den 6 juli 2006
Mellanlandning.
Blandade känslor. Tjeckien var en höjdare, men att komma hem och vända i dörren för en ännu längre resa, ännu längre bort, känns sådär. En sån resa ska man egentligen göra när Sverige blir mörkare, kallare och blötare, inte när högsommaren säger Stanna hos mig.
Torsdagen den 20 juli 2006
Ett tjugotal mil från västafrikas sydkust. Vägen är full av stora hål men det verkar inte bekymra vår chaufför Thomas, som skickligt väjer för varje grop, varje lösdrivande get, varje höna med sitt följe kycklingar som irrat sig upp på vägen. Vi är i Ashantifolkets land, en kultur rik på guld, kakao och hantverk med tyg och trä. Dessutom var Ashanti ett välorganiserat folk som en gång framgångsrikt försedde holländarna med tillfångatagna människor från grannstammarna som sedan som slavar skeppades över till amerika.
Jag befinner mig i en otroligt spännande miljö. Men jag ser på omgivningen som genom ett filter, det är som om jag inte riktigt befinner mig där, som om allt är på låtsas, på film, på teve. Istället tränger det fram en tår bakom solglasögonen. Och en till. Och ytterligare två. Mina resekamrater märker ingenting. Tur det. För det som är nära mig just då, det är mamma som ligger i sin säng på hospice och tröstar mig, och säger gråt inte lilla gubben, vilket är helt sjukt för det är hon som ska dö, inte jag, jag ska bara förlora min mamma, hon försvinner snart, snart har jag ingen jag kan kalla med det namn som var det första ordet jag lärde mig. Mamma.
Hon är så långt, långt borta nu, både i tid och rum. Men ändå inte. Hon är så mycket här inom mig. Starkt. Stärker. Ständigt.
Söndagen den 23 juli 2006
Med så mycket i bagaget att berätta borde det spruta av ord på den här sidan. Och jag lovar, de snurrar i mitt bakhuvud och väntar på att sättas på pränt och uppenbaras på just din skärm, bara för dig. Men samtidigt är det njutbar sommar med njutbara människor runtom mig. Så den här sidan får stå på sidan. Däremot har jag härmed lagt upp bilder från körresan till Pardubice och Prag, Tjeckien. Bilder från Ghana kommer så småningom. First things first.
Måndagen den 24 juli 2006
För en dag och en vecka sedan. Som så många gånger tidigare under veckan satte vi oss i pickuperna, och Thomas och Anthony körde oss norrut på den relativt jämna asfaltsvägen. På flaket satt de andra. Vid Dodo svängde vi av till vänster och fortsatte på en trång grusväg. På båda sidorna av vägen var vegetationen tät, och fick vi möte (av mestadels taxibilar) körde de ut i skogen en bit för att vi skulle få plats på vägen. Bilarna krängde fram och tillbaka, chaufförerna väjde för de alltför stora potthålen i den röda jorden. Till slut stannade vi vid en parkeringsplats vid ett tjugo meter brett vattendrag. Där var det fullt med folk som skulle över. Det fanns två sätt att ta sig över, antingen genom att vada över och därigenom riskera att drabbas av de mikroskopiska maskarna som kryper under skinnet och äter upp dig inifrån, eller att ta tiomannakanoten som hade två besättningsmän – hans som förde fram kanoten med hjälp av en lång stör, och han som ständigt var upptagen med att ösa vatten ur kanoten. Den läckte nämligen som ett såll. Om den var tömd på vatten i början av den korta resan så var den oftast vattenfylld efter fullbordad överfart. Jag kom över oskadd och bara våt om fötterna. Väl över välkomnades vi av dansande, sjungande och klappande ungdomar som guidade över oss till där ceremonin skulle äga rum. Överallt var barn som ville hålla handen. Här var man ofrivilligt kung. En okänd man klappade mig på ryggen och baken. Han tyckte jag såg smutsig ut efter kanotfärden och ville borsta av mig. Väl framme i byn Dodofie satt alla och väntade på oss, och vi fick som så många gånger tidigare under veckan sitta vid honnörsbordet. Men först gå runt och skaka ett hundratal händer med äldre, lokala hövdingar och vanliga män och kvinnor som sade ’You are welcome’ eller ’Akwaba’. ’Jaedja’ svarade jag. Sedan satte vi oss ner vid honnörsbordet under plåttaket och lyssnade på alla de tal som framfördes på lagom föståelig engelska och det lokala språket Chwee. Volymen var som vanligt hög och musiken var distad, men man hörde ändå elgeneratorn surra i bakgrunden. Det här var nämligen en väldigt fattig by. Ingen väg gick hit (man fick åka trasig kanot) och ingen elektricitet. Alla lagar mat av vad naturen ger – frukt, rötter, blad, fisk och fågel. Trots det blev vi bjudna på lyxlunch – ris och superstarkt grillspett. Barnen skockades runt fönstrena till det rum i byggnaden där vi blev bjudna på lunch. Otroligt sorgligt i all glädje. Jag hade fickan full med små, små klistermärken men jag kunde inte ge bort ett enda till någon för då skulle vi attackeras av hundra barn som också ville ha ett. Vi hade med oss två resväskor med små leksaker som lärarna i byn organiserat skulle få dela ut. Stenkulor, ballonger, små, små klistermärken, leksaker som här i Sverige kostar en krona styck men som är oändligt mycket mer värt i deras värld. En man kom fram och skakade min hand hårt och länge och välsignade mig och tackade för allt vi gör för dem. Jag har svårt att relatera. Vad har jag gjort för dem? Inte mycket i mina ögon. Nästan inget alls. En förvirrande känsla.
En vecka senare sitter jag på en brygga och solar. Min ena arm svalkar sig i älven. Det plaskar fridfullt och ljudet blandar sig med de avlägsna ljuden av badande barn, puttrande båtar och suset i björkarna. Jag läser en bok. Har just ätit en risifrutti med sked och en smörgås. Torkat munnen med papper. Kvinnan bredvid mig löser lite sudoku. I ett land som mycket, mycket sällan drabbas av allvarliga naturkatastrofer. Ett land ohotat av yttre militär makt. Ett öppet land utan nämnvärda motsättningar av religiös art (eller ras-art), där man får säga sin rimliga åsikt överallt, där man får pengar trots att man inte har jobb, där vägarna är jämna och fina, där skolan är gratis och obligatorisk, där sjukvården också nästan är gratis.
Vad förtjänar man?
Tisdagen den 8 augusti 2006
Tack för orden, Gunsan. Jag har sparat dem och ser på dem då och då.
För övrigt har jag nu lagt upp bilderna (och lite filmer) från Ghana. Gå dit och titta. Det känns fortfarande overkligt att ha varit där.
Onsdagen den 9 augusti 2006
Det är sällan jag är speciellt politisk här. Och det tänkte jag inte heller bli nu. Men titta på den här filmen. Den är visserligen en timme och nitton minuter lång, men mycket, mycket sevärd.
Måndagen den 21 augusti 2006
Reflektion: Att kroppen skapar sig en blåsa när tryck och friktion mycket upprepat utövas på ett utsatt ställe på huden är egentligen rätt genialt. Huden tänker: – Åh, här skulle det behövas en kudde för att jämna ut och lätta på trycket. Och så skapas det en bubbla av vätska innanför huden. Mjukt och behagligt? Nja, det är en god tanke, men det gör ju ont också. Kanske för att kroppen har skapat sig en komponent som den inte riktigt är van vid. Aj.
Jag har just nu sammanlagt sex blåsor på min kropp. Två på höger fotsula, en på höger stortå, en på vänster fotsula, en jättestor på vänster tå och en tioöres i höger handflata. Den i handflatan har kommit till efter alltför mycket icke rekommenderat grepp om en gångstavs handtag. De på mina fötter har uppstått efter två och en halv mils vandring på fjällstigar – uppåt, nedåt, över stenar, block och jokkar. Så de är frukt av en mycket angenäm vistelse långt ovan polcirkeln.
Naturligtvis är den läkande blåsan på vänster tumme icke att förglömma. En halvtimmes motorgräsklipparvibrerande mot en utsatt bit hud, på vänster sida, nära tumroten. Jag är en ärrad man med mycket hår i ansiktet.
Lördagen den 26 augusti 2006
Den här växte jag upp med:
Bilar, bilar, bilar, bilar
Överallt är det bilar
Bilar, bilar, överallt är det bilar
Mil efter mil, bilar i fil
Bilar är det överallt
Bilar, bilar, överallt är det bilar
Dom spottar och väser och pyser och fräser
Överallt är det bilar
Bilar, bilar, överallt är det bilar
Dom snorvlar och spyr så att man blir yr
Bilar är det överallt
Bilar, bilar, överallt är det bilar
Dom väsnas och sladdar och tutar och kladdar
Överallt är det bilar
Bilar är det överallt
Bilar, bilar, överallt är det bilar
Dom gör hela centrum till dödens väntrum
Bilar är det överallt
Viktor sjöng i Här kommer Ville Valle och Viktor från 1972.
Söndagen den 17 september 2006
Tre veckor senare så är det valdag. Utanför Getbergsskolan stod Daniel Ådin (s) och delade ut valsedlar. "Det känns bra nu", sa han, "men det blir värre ikväll". Kanske blir det inte så spännande som många säger. I skrivande stund har svt släppt sin vallokalsundersökning och resultatet är ungefär som jag trott och det verkar bli maktskifte i Sverige. Inte för att jag hjälpte till – jag röstade på Kartellen.
Måndagen den 18 september 2006
Och så vaknade vi upp till ett nytt Sverige. Soldiset påminner om en ny framtid vi har, med rekordlåg arbetslöshet (men med kapade löner), ordning och reda i skolan (struthatt och skamvrå), billig vodka på ICA och medlemskap i NATO. Dagens Nyheter slår upp en lycklig förstasida i vanlig god ordning. Sveriges Största Morgontidning är visserligen liberal, men jag hoppas och utgår alltid från att färgen enbart ska spegla debatt- och ledarsidor. Men alla DN:s nyhetssidor, även nyhetsrapporteringen, har färgats blå hela valrörelsen. Det har varit gynnsamma porträttbilder (glada miner), rubriker ("Alliansen starkt framåt"), placering av artiklar (stora, längst upp till vänster) och citat av allianssidan, samtidigt som den s k vänsterkartellen ofta (men inte alltid) framställts på ett missgynnsamt sätt. En större bild på en skrattande Maud och en mindre bild på en stram Göran Persson. Ingen vill rösta på en surpuppa. Nyhetsrapportering ska vara objektiv. DN:s rapportering har inte varit det. Ungefär som svt:s KG Bergström.
Om (eller när) de sänker a-kassan måste jag ta av mina sparpengar för att kunna leva. Inte blir det lättare att hitta ett jobb för det. Visserligen ska jag snart börja plugga så jag hoppas att de gör någonting åt studiemedelsnivåerna.
Och det var beklämmande att höra Göran Hägglund igår säga att det var extra trevligt att ta över makten i ett Sverige som det går bra för. Tänk att ett valresultat kan ändra hans syn på landet så drastiskt.
Tisdagen den 19 september 2006
Det blev ett snäpp högre valdeltagande i år än förra gången det begav sig: 80,4 procent. Men det innebär ändå att var femte person i Sverige struntade i att rösta. Rent statistiskt innebär det att en av dina fem vänner (eller två om du har tio vänner) inte tyckte det var värt besväret att ta promenaden till närmsta vallokal och slicka på tre kuvert:
Du som satt stilla i ditt hem
och undvek att ta del
kan tveklöst räkna dig till dem
som inte röstat fel.
(Holmberg, dagens NoN)
Lördagen den 23 september 2006
Grått ute. Bakom det gråa blir det gröna alltmer gult, för att snart övergå till orange och rött till brunt. Sen kommer det vita, eleganta, oskyldiga. Det rena, som döljer allt det gråa och smutsiga. Världen, etern, luften, tar en paus, temperaturen försvinner. Det varma ersätts av det friska.
Time out.
Måndagen den 25 september 2006
Broarna runt på 29 minuter och 30 sekunder. Är det bra?
Hem