Jag har köpt en ny dator. Ack så snabb den är (tror jag).

Söndagen den 2 oktober 2005

Jag har köpt en ny skärm. Ack så platt den är.

Måndagen den 3 oktober 2005

Jag har köpt nya glasögon.
Allt snurrar när jag vrider på huvudet.

Känner jag mig nu som en helare människa efter att ha konsumerat så mycket kapitalvaror?

Tisdagen den 4 oktober 2005

Så reser vi oss alla i vördnad inför den snurriga (förhoppningsvis) gyllebruna och vitprickiga härligheten. Det vita som sött knastrar mellan tänderna och små kardemummaexplosioner runt tungan. Intages med fördel tillsammans med ett rakt och högt glas kall mjölk. Vi hyllar dagens hjälte. Det är nämligen den svenska officiella…

…kanelbullens dag.

Jag önskar jag hade tid att baka bullar idag.

Till Joakim: Lita på att de kommer att fortsätta ringa tills du svarar. Tips: www.nix.nu.

Tisdagen den 11 oktober 2005

Jag har varit i Prag igen. Den här gången med något fler arbetskamrater än sist – cirka 40 stycken. Den ena trevligare än den andra. Detta upplevdes:

• Live pianomusik under hotellfrukosten.
• Sightseeingguide som pratar robotengelska.
• Inte en enda ficktjyv, men de fanns där, det vet jag.
• Färre gatumusikanter på karlsbron än förra gången.
• T-shirtsväder.
• Knödel två gånger.
• Obligatorisk öldrickning en gång.
• Gott vin, minsann.
• Litet eiffeltorn (igen, även nu utan knäont), vars knopp är på samma höjd som originalets.
• Gröna löv.
• Äckelmage i tortyrmuseum.
• Tyvärr ingen konsert den här gången heller. Skam den som ger sig.
• Cykellopp på kullersten.
• Många konsonanter.
• Fullpackad katedral.
• Alla har en digitalkamera.
• Gamla och nya skodor.

Bilder utlovas inom en framtid.

Onsdagen den 12 oktober 2005

Solen går inte längre ner norr om älven. Och snart är inte längre solen uppe när det är dags att stiga upp. Mörkret kommer, ljuset säger: Nu går jag och vilar lite.

Men för mig är det ett ljust och varmt mörker. Det är ett mörker att krypa in i och trivas i. Inte låta sig luras av och tro att energin är slut på grund av avsaknaden av ljus. Här lurar det trygga, den enkla glädjen, det välkomnande. Stanna här ett tag om du vill, här finns inget hemskt.

I kontrast till för ett år sedan, då mörkret kom och liksom tvingade min framtidstro att ta en paus. Då ovisshet och hopp så småningom förbyttes till plågsamma faktum och sorg som fyllde hela världen och jag drevs att ta ett steg i taget.

Sorgen finns kvar men sommarens ljus håller den stången och låter den bara slå små små hål i glädjen, fast i ett annat lager. Nödvändigt, viktigt.

Fredagen den 14 oktober 2005

Det börjar arta sig med vår miljö som på bästa sätt ska likna en förort till Monrovia (vars invånare igår försökte rösta fram en ny Liberiansk president). Kvinnor, män och dvärgar som lunkar omkring bland husen. Inifrån ett av husen hör man ett skrikande spädbarn. Inifrån ett annat en man som sjunger "I don’t want to be a victim of the system". Om och om igen. Lagom burkigt. Klicka här för att lyssna, och sätt gärna spelaren på loop.

Måndagen den 17 oktober 2005

Det kanske är läge att skriva någonting här.

Nåväl. Nästa svenska ord på vår tavla är "anammanammat". Ganska lätt att uttala. Nästan förvånansvärt lätt. Pröva själv. Det ligger fint i munnen. Nästan som om man vore tillbaka till tiden då man lyckades uttala de första orden: Mammammammamma. Men bara nästan, för bokstaven N är ju ändå ett snäpp svårare att uttala för den oinvigde, eftersom man då måste använda tungan i samråd med stämbanden på ett ganska sofistikerat sätt.

Mitt förslag på en betydelse av ordet anammanamma är som följer: Att lägga an en amning på sig själv. Hm. Det kanske inte håller. Eller att ta emot en tillägnan. Hm igen. Övriga förslag på betydelser mottages tacksamt.

Tisdagen den 18 oktober 2005

Igår var helgen plötsligt helt slut. En helt vanlig måndag att grabba tag i nya intressanta uppdrag på arbetet, och en helt vanlig måndagkväll att ägna vid spisen, och sedan soffan. Spontanbakade en morotskaka. Mammas gamla succérecept var inte närvarande, så jag fick följa ett på internet funnet sådant, med kesella (som jag inte hade att tillgå), dubbelt så mycket morötter som jag är van vid, hälften så mycket florsocker, och kryddnejlikor (som jag heller inte hade att tillgå – försökte med lite kardemumma istället). Resultatet blev en glasyr med philadelphiaklumpar och en något mastigare kaka än vanligt. Den var god, men jag föredrar det vanliga fluffet. Ska nog leta fram mammas recept och spara det på ett heligt ställe.

Torsdagen den 20 oktober 2005

Morotskakan ligger i kylen och hårdnar till sig. Inte är det någon som vill äta upp den. Knappt jag heller. Så går det när man spontanbakar.

Ok, det finns en som äter. Men kakan blev ju så stor!

Fredagen den 21 oktober 2005

Nu ska vi prata väder.

Min bror, som numera bor i Skåne, frågade mig igår om det hade snöat ännu. Han hade minsann redan skrapat vindrutan två gånger i höst, och jag svarade nej, det har inte varit så kallt ännu häruppe.

Imorse föll snön. Den började i gryningen och slutade inte förrän vid lunchtid. Inte mycket stannade kvar på marken, det blev mest slask av alltihop. Ikväll skulle jag parkera bilen i en brant backe. Den halkade nedför. Var var vinterdäcken? Inte på alltför många medtrafikanters fordon, inte. Mina ligger ännu kvar djupt ner i källarförrådet, gissar jag. Inte använda på minst tre år.

Skellefteglas sade noll grader klockan sju. Is på vägen. Vi får läsa om det i tidningen imorgon.

Söndagen den 23 oktober 2005

Kylan fortsätter. Man blir nästan lite förvånad över att behöva uppleva flera minusgrader såhär plötsligt. Det är inte helt vidrigt, men plötsligt måste man anpassa till vardagliga liv lite mer än vanligt. Som att byta jacka. Eller byta däck. Eller bära mössa och ta på sig långkalsongerna. Eller kolla glykolhalten.

Tisdagen den 25 oktober 2005

Mer väderprat följer här. Betyder det att jag egentligen inget har att säga? Njae, nog finns det en hel del värt att nämna om mitt liv just nu, men jag låter det vara lite vid sidan om – det får krypa fram mest emellanåt.

Trädet utanför mitt fönster är fortfarande grönt. Det står som en protest mot alla andra växter som med en suck gett och släppt allt vad de haft för grenarna. Vilken tur att det står just framför mitt arbetsfönster. Då kan jag låtsas att det ännu är sommar, bara för att överraskas av kylan den trettio sekunder långa lunchpromenaden över torget till Vintergatan. Överväger att ta med mig mössan nästa gång.

Idag började även övningarna inför vår julkonsert på min namnsdag. Sköna profana och sakrala sånger utlovas. Vi satt som mest att öva en ljuvlig Ave Maria-variant av Sergej Rachmaninov då en av altarna, som sitter framför oss tenorer, vände sig om, titta över våra huvuden och genom det stora fönstret bakom oss och sa: – Men titta! Och utanför, i skenet av lyktstolparna, singlade miljoner vita prickar i sakta mak nedför. Som en oändlig matta som firades ner. Vilken stämning. En förunderlig känsla. Var det ett gott tecken? Det kan ju bara betyda en sak – en mästerlig konsert dagarna före jul.

Fredagen den 28 oktober 2005

Dagarna går utan att jag hinner få något skrivet. Antingen har jag inget att skriva om eller också hinner jag inte. Jag söker en mellannivå och finner det ibland. Som nu. I morgon är det helg, men jag tvingas ändå åka till jobbet och jobba lite. Vi har fått ett uppdrag från North Kingdom som behöver hjälp med att animera några telefoner. Och jobbet har dragit ut på tiden med alla oväntade tekniska problem med shading, svårigheter att göra en smooooth rörelse som samtidigt är väldigt kort. Och att som kunder ha tvättäkta designers som nästan är kompromisslösa i sin noggrannhet, det kräver sin tid har jag märkt. Stress.

Tack Musikbyrån för reportaget om The Polyphonic Spree. Har lyssnat på dem i ett par månader nu. Kan tänkas låta lite stökigt med 23 medlemmar i ett popband, men tänk, desto mer att upptäcka då!

Söndagen den 30 oktober 2005

På Arlanda. Mellanlandning under en resa någonstans. En arbetskamrat håller mig sällskap i bakgrunden. Jakt efter ett café för att köpa en smörgås. Hittar ett, och går i riktning mot det. En säkerhetsvakt närmar sig, i hans sällskap en liten vithårig äldre kvinna som tydligen behöver guidas. Upptäcker att det är mamma.

Blir jätteglad. Hon ser mig och blir också glad, men mer som om hon blir det för att någon känner igen henne. Kramar om, men hon känns lite slapp i mina armar. Armarna och huvudet hänger.

Blir lite förvånad men fortsätter hålla om. Till slut besvarar hon kramen och vi står där och omfamnar varandra. Vi säger inget till varandra, men jag hör vad hon tänker: Så. Var inte ledsen. Bara håll om. Så håller jag också om. Finns här.

Badar i tårar när jag vaknar.