Fredagen den 6 februari 2004 - London
Ahopp. På tisdag åker vi till London, Storbritannien. På
fredag ska jag till BBC och redogöra inför okända människor
vad det är dom ser i mitt showreel. Sen ska dom säga: – Det ser ju
bra ut det här, när kan du börja?
Sen börjar jag jobba grafiker på Historical Dept. på BBC i
London och allt är frid och fröjd. Och Malin, hon får ett tjusigt
jobb på nån personalavdelning i stan och vi bor tillsammans i en
flott liten lägenhet med blå dörr i Notting Hill.
Och alla jag träffar här hemma är jätteentusiastiska och
glada över att man åker bort och lämnar dem i snön. Inte,
alltså. Snön… Jag vill ta med mig snön!
Faktum är att jag trivs ganska bra här just nu, trots att jag inte
har nåt jobb. Då vill man ju inte bara dra. Men har man inget jobb
så måste man skaffa ett, och tar jag inte chansen nu kommer jag
nog ångra det sen.
Och allt finns ju kvar, om man skulle ångra sig tillbaka.
Torsdagen den 12 februari 2004
Jag befinner mig i London den här veckan. Idag har jag varit på BBC och har, inför
en samlad kår av åtta producenter och en editor, gått igenom mina showreels. Jag
höll på att gå sönder av nervositet och ångest och pessimism imorse.
Blubb, blubb. Jag svamlar mig fram. Blubb, blubb. Men känslan har äntligen
brunnit ur.
De är producenter för TimeWatch, som är en dokumentärserie med alla möjliga
historiska fakta, inbakad i ett slags drama. De har tidigare lagt ut alla grafikjobb
på diverse företag, men nu vill de pröva ”det nya greppet” att göra allt själva
genom att anställa en eller två grafiker som är duktiga på att lägga in en massa
gubbar på ett slagfält eller låta ett flygplan krascha på en åker. Komplettera
avsnitten med grafiska element, alltså.
Så jag går igenom mina showreel, berättar om vad de såg och hur jag gjort
det. Blubb, blubb. Det är inte lätt när nio okända, utländska ögonpar stirrar
på en. (Fast jag vet att det är fånigt att säga ”utländska”…) Efteråt frågar
dom mig några saker och förklarar vad de behövde. Det känns inte som att jag
svarar rätt på frågorna. Dom behöver en person som bland annat är en hejare
på kompositing. Det jobbiga är att det inte är en avslappnad miljö vid intervjun
och jag inte kan riktigt uttrycka mig på rätt sätt.
Så vill jag arbeta med att vara ensam (eller en av två) försökskanin på ett
stort, förvisso till stor del etablerat projekt, när jag inte ens kan uttrycka
mig felfritt? Eller behöver jag snarare en mer etablerad arbetsplats där de
kan dra nytta av mig på ett vettigt sätt?
Torsdagen den 19 februari 2004
Glöö igen.
Hemma igen. Tänk att konstatera att den där stan, jag menar London,
verkligen finns i verkligen och att jag faktiskt kan tänka mig att jobba
där. Ett tag i alla fall. BBC ringde igår och sade att de hade gett
tjänsten till en annan som var bättre på 2D-animation och compositing
än jag. Helt rätt, det var ungefär som väntat. Plus att
språkliga förbistringar och avsaknandet av förmågan att
framhäva mig på samma sätt som om det hade varit en svensk anställningsintervju,
har en icke obetydlig andel i beslutet. Jag fajtades ändå mot elva
andra infödda om en eller två tjänster.
Och artiga som engelsmännen är så var tjejen som ringde från
BBC orolig att jag blev sur på dem för att hade åkt till London
helt förgäves. Men det hade jag ju inte. Det var en intressant upplevelse,
trots allt. Och besöket på Double Negative efteråt har ändå
inte haft sitt sista efterspel hoppas jag. Ska fortsätta hålla kontakten
med Paul, som jag hade en mysig och mer avslappnad samtalsstund med.
Resten av Londonveckan var mycket trevligare, när man fick tillfälle
att greppa stan utan den fruktansvärda nervositeten som rådde det
första dygnet. Ungefär som Stockholm, fast sååå
mycket större. med mer saker att göra och titta på och med trevligare
människor.
Fredagen den 20 februari 2004
Nu ringer svärmor. Malin svarar. Svärmor frågar om Malin är
hemma och studerar. Malin svarar att hon är som vanligt hemma och studerar.
Svärmor har en väldigt traditionell syn på hur studier och hemmaarbete
ska se ut. Svärmor är frustrerad över att Gubben har rest till
fjälls. Svärmor är ganska rolig ibland.
Nu har jag lagt upp bilder från London på fotoavdelningen.
116 bilder och tre filmer.
Söndagen den 7 mars 2004
Hur svårt kan det vara? Jag försöker sälja min digitalkamera
för att jag hade tänkt att byta upp mig till en semiprofessionell
sak. Men det verkar vara så attans svårt att hitta en intresserad
köpare, som inte bjuder skojarbud eller vill byta till en hög mobiltelefoner?
Vad är det som definierar skojarpriser? Hur definierar man ett bra pris
på en begangad digitalkamera? Min teori är att det handlar om om
den ser använd ut (nött i kanterna om man tittar noga), designen som
är ett par år gammal, och det psykologiska antivärdet att någon
har använt den sedan den var ny. Man kan inte utgå från nypriset,
eftersom priset på digitalkameror har gått ner ganska mycket de
senaste åren. Min kameras lillebror, som säljs nu (samma egenskaper,
bara en megapixel mer), kostar 2282 på den absolut billigaste affären
på nätet, en tysk återförsäljare. Jag säljer
min för 2000, inklusive minneskortet på 128 MB som kostar 600. Är
det andrahandsvärde på minneskort?
Men jag kanske är naiv. Ingen har dragit till med den gamla klyschan "det
är köparens marknad" än.
En jobbig sak är också att folk är så kåta på
megapixlar så att man blir galen… 2 megapixlar räcker till ALLA
vardagsfotografers behov. Faktiskt. Jag har gjort förstoringar med den
upplösningen och är supernöjd. Det är bildkvaliteten som
är viktig, inte att man har så många megapixlar som möjligt.
Och eftersom jag har datorgrafik som yrke borde jag kanske veta…
Här är min annons, om någon
mot förmodan skulle vara intresserad…
Torsdagen den 11 mars 2004
I förrgår studsade Tord in på rummet på Ductus där
jag satt och byggde på min 3D-morot och frågade om jag hade sålt
kameran. Jag blir lite paff. Skulle någon vilja köpa min
kamera? Jag hade kvar den på jobbet så han tittade lite på
den och tog med den för ytterligare tester. När han kom tillbaka hade
han den inte med sig. Attans! :-)
Det ska till en it-arbetare för att förstå att det är
optiken som är det viktiga, inte antalet MEGAPIXLAR. Jag tror inte jag
gillar det ordet MEGAPIXLAR. Det har för mycket Siba/Elgiganten-säljare
i sig.
Samma dag dyker två mail upp, båda postade på Blocket, och
både till synes helt seriösa köpare. Den ena hade tittat på
mitt fotoalbum och var "mycket imponerad". Bodde i Umeå och
undrade om hon kunde komma till Skellefteå (13,5 mil) för att titta
på den. Ojdå. Det var som…
Och min nya kamera är redan på väg…
Fredagen den 19 mars 2004
Den nya kameran kom i tisdags. Den skulle ha kommit i fredags. Lång,
spännande, frustrerande väntan. Enligt Pixmania är det en expressleverans
som ska vara framme (skickad från Frankrike) inom 48 timmar. Enligt FedEx
gäller expressleveransen bara till Arlanda/Landvetter/Skurup, så
bor man bor man i Norrland så får man vänta på att en
frakttomte joggar E4:an upp men säcken på ryggen. Nåja. Jag
hade reserverat mig, det var tillräcklligt många på Pricerunner
som var missnöjda med leveransen. Priset avgorde.
Nu har jag min kamera i alla fall. Och den är jätterolig. Men inga
bilder uppe än. Jag är alltför upptagen på att bygga på
min morot.
Lördagen den 20 mars 2004
Det händer saker i världen. I Taiwan skjuts det mot presidenten mitt
under brinnande valkampanj. I Finland dundrar 750 kilo tunga pappersbalar in
i en buss full med ungdomar på väg till en skidort, och dödar
minst 23 unga. I USA håller Bush tal om grymt farliga terrorister på
årsdagen av invasionen av Irak.
Och på Möjligheternas Torg i Skellefteå störtar lapphandskarna
ner i tre plusgrader och folkmassan lyssnar tappert på en duktig sångerska
som sjunger The winner takes it all ackompanjerad av två hemska musiker
som tycks ha övat på sången max en och en halv gång.
Det är invigning av skid-sm. Kungen tycker att undersåtarna är
tappra som står ut med vintervädret. Tänk att han inte blir
arg över att hotellet på torget inte bemödat sig att skaffa
en röd matta som räcker hela vägen från foajén till
den täckta "scen" som han med sällskap sitter och väntar
på att hålla sitt invigningstal. Bara halva vägen. Det låter
glitsch, glitsch när man går på den.
Söndagen den 21 mars 2004
Hela dagen i dag har det varit tre till fyra plusgrader och snön vräker
ner. Stackars skidåkare.
Tisdagen den 30 mars 2004
Tiden går fort när man har roligt. Solen skiner, snön smälter.
I alla fall blir den hård. Inge kul att åka skidor på. När
det är plusgrader måste man i så fall använda klister
istället för burkvalla. Och det är så jävla kladdigt.
Så man låter hellre bli.
Onsdagen den 31 mars 2004
Idag nådde vårens första doftpartiklar från nytinat
hundbajs mina näsborrar. Våren är som sagt här.
Söndagen den 4 april 2004
Jag undrar varför bajslukten är så tydlig så här
års? Det måste ju hundar bajsar ju lika mycket på sommaren,
och det händer väl lika ofta då som under vintern som matte
eller husse låter bli att ta reda på skiten. Luktar nytinad hundbajs
mer än bara färsk?
Måndagen den 5 april 2004
Jag hade en klasskompis en gång som hette Dawid. Hans tjej ska klämma
ur sig en 3d-gosse/flicka i augusti. Grattis! Själv har jag under två
timmar försökt att ignorera Alva, 11 månader, och hennes mamma,
under det att Confessions of a Dangerous Mind utspelar sig i tv-rutan. Det var
inte det lättaste, kan jag säga. Dessutom var inte filmen barntillåten.
Och nej, jag träffade bara Paul när jag hälsade på på
Double Negative. Så Fredrik och Jesper vet jag inte om dom jobbar kvar.
Jesper föreläste för oss för tre år sedan, och jag
har för mig att Håkan Wallin (min fd lärare och kollega) har
påstått att han häckar där än.
Å 3D är inte alls långsamt. Inte nu för tiden. Titta
här själv!
–> www.saeys.se/misc/carrot
Onsdagen den 7 april 2004
Snart är det påsk. Då ska vi alla gråta över att
Jissenammen kolade på korset (bästa sättet att göra det
är att titta på Mel Gibsons omtalade The Passion of the Christ).
Eller glädjas åt att vara lediga från jobbet. Om man nu hade
ett. Om man inte hade ett kan man glädjas åt att alla andra som har
jobb eller går i skolan är lediga, och så kan man åka
och hälsa på dom.
Om det inte vore så varenda rolig jävel ska åka till fjällen
över påsk. Kvar i stan blir Malin och jag, och ett av de få
alternativen är att åka till svärföräldrarna och le
åt att dom har varsin monolog med varandra. Och äta fjällrödingröra
där. Det är ju gott, men jag vill ju träffa roliga människor!
Lördagen den 10 april 2004
Påsk. Lynnigt väder. Blåst. Snöflingor. Sol. Christer
staplar ved i våldet. I alla fall enligt hans webbkamera. Dan har kommit
hem från halvårsturnen i Göteborg. Välkommen! Du är
saknad! Nu måste du lära mig åka inlines!
Söndagen den 11 april 2004
Häromdan köpte jag en 60-liters ryggsäck på Rusta. Jag
har ju alltid saknat en när jag varit ute och frällvandrat. Har alltid
burit omkring på plastkassar fulla med tält, trangiakök och
sovsäck. Eller inte. Kanske en lånad ryggsäck. Men den var ju
inte min.
Så äger jag en egen. Man kan kanske tro att en ryggsäck köpt
på Rusta suger, men ännu så länge så verkar väskan
väldigt bra. Många fickor, frontmatad, regnskydd att trä över,
sjusterbara bärremmar och så vidare. Malin köpte en liten ryggsäck
på Rusta av samma märke för ett drygt år sedan, och den
är jättetrasig nu. Inte så slitstark alltså. Så
jag får väl vara rätt om den.
Så i sommar ska jag ta semester från arbetslösheten och ge
mig ut å vandra järnet!
Torsdagen den 15 april 2004
Jag sitter framför datorn. På skärmen förflyttar sig körsorn
längs tajmlajnen. I min högra hand håller jag i en gammal mikrofon,
ett arv från morfar som dog på åttiotalet. I min vänstra
handen håller jag i en morot. Jag tar en tugga, och håller mikrofonen
så nära käften som möjligt. Krunsch.
Imorgon är en dryg månads hårt arbete med den trallande moroten
färdigklippt!
Tisdagen den 20 april 2004
Nu är stackars Glenn Blast färdig. Snart på en hemsida och
i en mediespelare nära dig.
Onsdagen den 21 april 2004
Det vill säga nu. Nu är allt klart. Och jag kan pusta ut. Och få
ångest över att inte ha några direkta, konkreta mål igen.
Ut i världen, söka kontakter och slå huvudet i väggen igen.
Jag vill ha ett jobb där jag kan få utlopp för mina talanger.
Om jag nu har några…
Usch, det där lät deppigt. Man blir gladare om man går hit
och laddar ner moroten Glenn Blast som sjunger en fin sång. Då kan
man bli glad och känna att man inte är så ensam trots allt.
Jag bör tillägga att jag är en kategorisk vägrare av Fame
Factory. Nu är säsongen lyckligtvis slut (fast dom tänjde ut
den med otaliga jubileumsprogram och examensshower), men Malin är olyckligtvis
ett fan, och varje gång tv:n åkte på med FF i rutan, då
stängde jag dörren till tv-rummet och åt min middag i köket.
Jag, min middag och en redan utläst Norra Västerbotten. Hade jag ett
ärende in i tv-rummet under pågåede "dokusåpa"
(vilket är fel) så gjorde jag mitt yttersta för att mina ögon
inte ska falla på tv-rutan. Så illa var, och är, det.
När jag skulle välja kameravinklar insåg jag till min förtvivlan
att det trots allt skulle vara nyttigt att studera en veckofinal, hur dom gör
kameraföringen och så vidare, men kunde slappna av när jag insåg
att vi fortfarande har Melodifestivalen inspelad på VHS.
Nu kom det sig så att jag aldrig studerade kamerföringen under melodifestivalen,
jag tror jag klarade mig ändå. Men ovanstånde var ändå
värt att nämnas.
Jag vill inte vara tjatig, men glöm som sagt inte att titta på
film. Finns här:
www.saeys.se/portfolio/carrot/
Du behöver inte läsa alltihopa.
Torsdagen den 29 april 2004
Jag har köpt ett par inlines. Och tusen armbågs- knä- och handledskydd.
Förutom att det är skitsvårt att skriva dagbok med handledskydden
på sig så ser man ut som ett miffo med hjälmen på. Men,
men. Jag är ju en vuxen ansvarstagande man och en förebild.
Så nu ska miffot ut och vingla en sväng på rören.
Hem