Onsdagen den 1 oktober 2003 - Trafiken
Idag firar jag med att köra runt på stan och göra så
många fel i trafiken jag kan.
Och äta årets sista stroopwafel.
Tisdagen den 28 oktober 2003
Titta, ett inlägg.
Imorgon, eller möjligen i övermorrn, är jag arbetslös på
heltid. Jippi! Äntligen dags för lite ångestladdad semester.
Självklart ska jag söka alla datorgrafikrelaterade jobb som finns
här i stan. Naturligtvis. Och samtidigt ta dem som sträcker
sig under november och december. Det kanske är dumt att räkna med
en fortsättning på spelet. Men chanserna är goda. Under vissa
förutsättningar. Som till exempel semester under sommaren.
Onsdagen den 29 oktober 2003
Jamen eftersom den här dagboken är så eländigt ouppdaterad
så är det väl lika bra att se till så att det står
eländiga saker i den. Få inlägg måste ju leda till att
färre kommer tillbaka och läser. En dagbok med bara tråkiga
nyheter vill inte heller folk läsa. Så då gör det väl
inget om man möter från båda hållen?
Fast det kunde ju vara värre. Jag är bara heltidsarbetslös nu.
Har det bättre nu än när jag var arbetslös för två
år sedan. Bättre ersättning. Körkort. Inspiration. Lite
mer i bagaget om jag skulle få för mig att söka nytt jobb. Hehe…
Näh, jag tror jag tar en tur med bilen. Brum, brum.
Tisdagen den 4 november 2003
Det var mörkt i Stockholm. Vi gick omkring på skogskyrkogården
och trodde oss inte se handen framför oss. Vilket inte riktigt stämde
eftersom man såg den i alla fall om man sträckte ut armen. Men det
var inte det som var poängen utan att det var verkligen kolmörkt.
Och så var det tusentals levande ljus överallt. Och så luktade
det stearin. Och så klagade Malin över svart snor i näsan dagen
efter.
Fredagen den 7 november 2003
Man skådar hjälplösheten i vitögat. Det är riktigt
traumatiskt att förlora allt man skapat på datorn de senaste två
åren. Och det verkade bli verklighet i förrgår.
Det började med att ena hårddisken lät konstigt på morgonen.
Så här låt den:
Burr, burr, burr, burr, tzzzzzz.
Burr, burr, burr, burr, tzzzzzz.
Burr, burr, burr, burr, tzzzzzz.
Burr, burr, burr, burr, tzzzzzz.
Och varje gång den lät så stannade hela datorn.
Det jobbiga var att alla Mina Dokument fanns där. 21 GB av privata grejor,
bilder, foton från de senaste 18 månaderna, flash, maya. Det tog
en minut per kilobyte att kopiera över till nån annanstans. Efter
ett par errorcheckar försvann hela mappen. Då blev jag deppad. Så
hela dagen ägnades desperat åt att hitta nåt sätt att
få fram det igen.
Föreställ dig euforin igår när det visade sig att programmet
GetBackFilesForNTFS hittade hela mappen, intakt med mappstruktur och alla filer
hela. Det tog ju bara 11 timmar för programmet att luska fram allt och
ytterligare tre och en halv timme att kopiera över till en nyköpt
80-giggare. Väl värt väntan, typ.
Idag bränner jag backupper för brinnande livet.
Tisdagen den 11 november 2003 (031111!)
Malins trettioårsdag närmar sig med stormsteg. Och hon säger
att jag säkert inte har bestämt mig för vilka presenter jag ska
köpa. Det är inte sant. Jag har visst bestämt mig för vilka
presenter jag ska köpa (eller redan har köpt).
Men det finns andra saker jag inte riktigt bestämt mig om…
Måndagen den 17 november 2003
Det där jag inte hade bestämt mig om, det var om jag skulle ge Malin
tandblekning för båda käkarna eller bara en. Det kostar ju en
del ändå. Det blev en käke. Så får vi se om det
blir bättre. Malin blev jätteglad i alla fall.
Hon fick en matberedare också. Den blev hon också jätteglad
över, fast vår gamla elvisp blev inte så glad att bli utkonkurrerad
sådär. Så den skar ihop, stackarn.
Sen blev hon jätteglad över gardinen, kudden, tavlan, vaserna, ljuslyktan,
kaffebryggaren, kupévärmaren, muggarna, änglarna och allt det
andra.
Och festen i lördags blev jättelyckad. Bilder är på väg.
Torsdagen den 20 november 2003
Björn fyllde trettioett igår. Jag hade glömt att skicka kort,
så jag ringde igår istället (vilket jag såklart skulle
ha gjort ändå). Men jag kunde inte prata eftersom det var nåt
på teve som handlade om Stalin och efterkrigstiden. Jätteintressant.
Mycket intressantare än Björn. Förlåt.
Måndagen den 24 november 2003
Malin fick bland annat en matberedare av mig i 30-årspresent. En sån
där med en bunke med ett hål i där man kan stoppa allsköns
skär-kniv-rör-blanda-mix-redskap och som snurrar med hiskelig fart
när man vrider på startknappen till vänster.
Nu har jag använt den fler gånger än Malin.
Igår gjorde jag en milkshake. Idag gjorde jag pannkakssmet med den. Oj,
så fluffigt det blev. Det kanske inte är riktigt meningen att pannkakssmet
ska vara fluffig och porös, men vad vet jag? Min GQ (Gastronomiska Kvot,
jfr EQ Emotionell Kvot och IQ Intelligenskvot) ligger under 50-strecket. Det
blir vad det blir. Jag irriterar mig mest över att pannkakorna fastnar
i teflonpannan, vilket beror på att pannan är helt slut och jag har
inget mer fett att kompensera med. Plus att jag inte VILL ha i mer fett. Min
mage är stor nog.
Onsdagen den 3 december 2003
Mycket att stå i, nu när man är arbetslös. Handla julklappar,
skriva manus, titta efter jobb (…), sova, titta på film, inte
skriva dagbok, äta, springa, modellera lite, sova…
Jag är på gränsen till att känna mig arbetslös. Mest
känner jag mig ledig. Men jag vet ju också att nåt snart måste
göras för att säkra den fortsatta inkomsten.
Ett jobb på BBC i London lurar bakom hörnet. Och som vanligt pirrar
det i magen (den s k stora skälvan) och jag är farligt nära att
dra mig ur, som vanligt. Men den här gången är Malin med på
noterna att eventuellt flytta med…
Måndagen den 8 december 2003
Ringa och söka jobb på BBC i London, hur svårt kan det vara?
Jättesvårt, tydligen.
I övrigt har jag försökt felsöka bilen efter elfelet som
gör att värmefläkten inte vill snurra. Jag trodde jag var felet
på spåret när jag lyckades få igång klockan och
värmereglagebelysningen som varit död sedan länge. Men lite mer
joxande ledde till att ALL panelbelysning slocknade. Så nu ser man inte
hur fort man kör i mörkret. Vilket inte är så bra.
Får joxa mer imorgon.
Lördagen den 13 december 2003
Joxandet ledde till en bypassoperation som fixade instrumentpanelsbelysningen.
Värmefläkten är dock ur tiden. Det är osmart att ha fläktreglaget
på max när fläkten är trasig, vilket vi gjorde när
vi körde till Lingan på Forslunds för en fläktcheck. Då
luktade det bränt. Dumt av oss.
Dagen efter dog blinkersen när jag skulle blinkar vänster. Samtidigt
började amplampan lysa. Fel, fel, fel, fel, fel… Efter att Fredde har
stått och mätt lite med voltmetern har vi konstaterat att det inte
är fel på varken batteriet eller generatorn, utan det är nåt
major elfel på obestämbar plats i bilen. Det är det som triggar
bisarra händelser som till exempel att man kan styra varvmätaren med
handbromsspaken.
Callan, utbildad bilelektriker, ska felsöka och operera i veckan.
Söndagen den 14 december 2003
Var det lucia igår? Jag märkte ingenting. Vi klädde granen,
designade (i Maya) och gräddade en peppparkaksrundloge, bakade lussebullar
och såg på Expedition: Mobbingson och Om en pojke. Men ingen vitklädda
med tunga fjöt. Eller vad det heter.
Malin lussade visserligen med en skål nektariner i morse, men det var
ju mest på låtsas. Tror jag.
Måndagen den 29 december 2003
Idag fyller min pappa år. Jag bryr mig inte. Eller? Jag skriver ju om
det. Är det för att visa att jag inte bryr mig?
En god jul. Det var det verkligen.
Inte för att julmaten var sådär dundrande smaskig. Den var
smaskig, som vanligt, visst, men inte mer än den brukar vara. Inget minnesvärt
utöver det vanliga.
Det som var gott var sällskapet. Mor och bror hans fru och två barn
tog sig ända till Skellefteå för att fira jul med mig och Malin.
Det var livat må ni tro.
Peter fick äntligen åka skoter för första gången
på 20 år. Julaftonen firades i Önnesmark med mer skoter, julmiddag,
Kalle och porslinskross. Fullt hus. Julklappsutdelningen skedde i stugan vid
havet. Tomten dök upp i mörkret utanför stugan och bankade på.
Barnen var vettskrämda. Juldagen var vilodag, med pulkaåkning och
grillning medans det fortfarande var ljust. Annandagen åkte vi till Piteå
Havsbad och morsan åkte Space Bowl (i folkmun även kallad Toaletten)
flera gånger.
Sen åkte alla hem. Under dygnet som följde rådde tystnaden
på Frögatan 137. Lite diskskrammel. Lågmält skval från
teven. Grannarnas bök.
Kom tillbaka!
Lördagen den 3 januari 2004
Två noll noll fyra. Känns som en bra sifferkombination. Trygg, stabil,
positiv. Förra året hände det så mycket jobbigt. Inte
för mig personligen, men under 2003 har ju världen fått utstå
så mycket värk. Tummen-ner-grejer.
Fyran (som absolut inte ska förknippas med en viss självgod, mass-smörande,
smetig tevekanal) känns som stabil och rak. Positiv arkitektur. Hoppas
det smittar av sig på resten av världens befolkning. Särskilt
de som har makten i sina sköra händer.
Tänk långt och brett istället för att agera smalt och
kortsiktigt. Bry er om människor istället för pengar. Riv murar
istället för att bygga dem. Sträck ut. Ge er av från ställen
där ni inte hör hemma. Lita på folk. Var ärliga. Var försiktiga.
*
Och så hoppas jag Bushmannen förlorar makten. Majoriteten av världens
befolkning har då inte röstat på honom. En korrekt vald efterträdare
tror jag inte ställer till med lika mycket oros-, vålds-, giftmoln
som påverkar omvärlden.
(* Då tänker jag främst på: Svensk politik, EU, terroristskräck,
"terroriststater", USA, Israel-Palestina, Irak. Med mera.)
Fredagen den 9 januari 2004
Golf, golf, golf. Jag har slutat tjata om Volkwagen Golf. Tills för ett
tag sedan sa jag till Malin: "Titta! En Golf!" så fort jag såg
en golf rulla ute på gatan.
Min tanke var (och är) att Golfen är den ideala förstagångsbilen.
Vilket är någorlunda aktuellt nu när jag har körkort. Åtminstone
en bil i golf-klassen. Liten och billig.
I helgen ska jag och Malin åka till Jukkasjärvi och ishotellet där
och frysa häcken av oss (enligt vissa, som vi trodde skulle vara avundsjuka),
för att fira fem år tillsammans. Nu tror jag inte att vi ska frysa
nånting alls, det är inte kallare där än här.
För att ta oss upp dit behöver vi en bil. Bil har vi. Men vi hyr
en bil, för det kostar lika mycket att hyra en ny bil som drar mindre soppa,
än att skramla dit i en Volvo 144 åsmodell 1973. Så det är
klart man väljer en ny bil.
Och vad är det man får se på parkeringen hos biluthyraren?
Jo.
Nya Golf 5.
Jag är jättelycklig.
Onsdagen den 14 januari 2004
Golfen var som en dröm.
Inte vet jag om det var så just för att det var just en Golf, eller
för att det var en splitter ny bil. Den var bara så skön
att transportera sig själv i. En lydde varendaste vink. Volvon måste
man på nåt sätt lura att göra som man vill, även
om man har lärt sig det vid det här laget. På hemvägen
försökte jag nästan köra långsammare för att
förlänga njutningen. Och så drog den så lite; vi investerade
i 620 kronor bensin för 106 mil.
Vistelsen i Jukkasjärvi var en njutning det också. Vi gjorde en
snabbvisit i Kiruna 12 km bort för att intaga en flottig hamburgare respektive
en något godare souvaskebab, samt titta på den Kirunas snygga träkyrka.
Vi var där klockan tre, men eftersom det redan då var mörkt
var det bäst att åka till Jukkas och checka in.
Sen oroade vi oss för att vi skulle få alldeles för gott om
tid på oss eftersom incheckningsturen var klockan fem och vi hade bokat
middagsbord till klockan åtta. Men tiden rusade iväg.
Det var minus 22, men det var bara spännande. Norrskenet ackompanjerat
av rosa bubbel (nåja… :-) och Malin, var fantastiskt. Middagen, bestående
av Marulk och lite annat jox, var rätt god, men själva matarremanget
på tallriken var bättre. Malins inbeställda mat var som vanligt
godare.
Drinkarna på Absolut Icebar var som godis. Glasen var gjorda av is och
formade sig efter händerna och läpparna. Sängen på rummet
var mjuk (i alla fall kuddarna) och varm. Den kalla (minus fem grader), friska
luften och den totala tystnaden i rummet gjorde att man sov som en klubbad Kronblom.
Det mest jobbiga var när väckningen kom med varm lingonsaft och man,
i ett fruktansvärt yrvaket och snurrigt tillstånd försökte
få upp sovsäcken så att jag kunde ta emot saftmuggen av en
i brist på kontaktlinser jättesuddig hotellvärd.
Resten är historia, men känslan sitter kvar länge. Bilder utlovas
på fotosidan om någon dag eller
så.
Lördagen den 17 januari 2004
Nu har jag lagt upp bilderna från ishotellet i fotoalbumet.
Gå dit och titta!
Några snygga bilder blev det.
Just nu spränger huvudet. Jag vet inte riktigt varför. Kan kanske
ha att göra att jag var ute i en timme och åkte skidor. När
jag kom hem flimrade det framför mina ögon. Näringsbrist, kan
jag tänka. Det går över snart.
Det är ju i alla fall jätteskoj att åka skidor, nu när
man är lite bättre. Jag börjar förstå tjusningen.
Men det var inte det jag tänkte prata om. Jag tänkte bara tipsa om
ishotellsbilderna.
<—– Gå dit nu!
Söndagen den 18 januari 2004
Jag läser DN och Aftonbladet på nätet om bråket sedan
den israeliske ambassören saboterat ett för honom (och många
andra) provocerande konstverk på Historiska Museet i fredags. DN och Aftonbladet
har två helt olika sätt att rapportera. På DN blev det en huvudnyhet
redan när händelsen inträffat (och hade då redan tidigare
publicerat en artikel om utställningen). Aftonbladet hängde på,
men det var en notis långt, långt ner på sidan (skottlossning
vid krog samt klonade barn var huvudnyheter).
I DN får man saklig information, utan att man tappar intresse. I Aftonbladet
känns texten vinklad. man känner nästan att författaren
är riktigt upprörd när han skrev. Aftonbladets rubrik som lyder
"Sharon
hyllar ambassadören" tillsammans med en bild på en skrattande
Sharon, påbjuder läsaren att anta en vinklad bild av verkligheten.
Nu är Sharon och hans regering stackars misslyckade svin som har svårt
att se verkligheten ur någon annan synvinkel än deras egen, så
på det sättet är det inte fel. Men jag gillar inte när
läsaren undermedvetet uppmanas att bilda si en viss uppfattning. Aftonbladets
webbfråga var i alla fall mindre vinklad än DN:s. Aftonbadets löd:
"Var det rätt att förstöra konstverket?" medans DN:s
löd "Kan det någon gång vara rätt att förstöra
konst?" Jag svarar nej på båda.
Jag tycker att man ska uppmuntra läsaren att fundera över vad konsverket
verkligen betyder. Den består av en stor bassäng fylld av rött
vatten. I vattnet flyter en segelbåt, "Snövit". På
seglet är det en bild på den kvinnliga självmordsbombaren som
för inte så länge sedan sprängde sig själv och 20
andra till döds någonstans i Israel. Hon ler på bilden.
Ser man på konstverket så långt, utan att ändra synvinkel
eller perspektiv (eller för den delen läsa på skylten bredvid),
så förstår man reaktionen. Men som sagt, ambassadörens
kortsiktiga och smala syn på situationen ger honom inte mycket utrymme
till reflektion. Det finns många sätt att tolka konstverket. Mitt
sätt är inte att det röda är direkt skapat av den leende
kvinnliga självmordbombaren. Ser man det på det sättet begriper
jag att man blir upprörd. Men jag ser en blandning av palestinskt och isrealiskt
blod som skapar och bär upp båten "Snövit" och självmordbombaren.
Hon är skapad av det hon drabbar. Och det skulle lika gärna vara en
skrattande Ariel Sharon på bilden.
Läs
aftonbladets kolumnist
Läs
DN:s kommentar
Läs
DN:s ledare
Måndagen den 26 januari 2004
Min skärm har gått sönder. Det suger.
Hoppas på en smidig lösning genom ITWorkShop, som tillhandahåller
garantiservice och utbytesskärmar. Om det löper smidigt, ska dom få
en puss. Annars… inte.
Måndagen den 2 februari 2004
En vecka senare har det inte hänt någonting. Inte ett ljud. Jag
och Malin bråkar hela dagarna om vem som ska få använda den
enda hela monitorn som finns i hushållet.
Nä. Fel. Jag bara skojar. *haha* På torsdagen kom Schenker bilfrakt
med en stooor kartong innehållandes en precis likadan monitor (endast
två serienummer ifrån den trasiga). På fredagen skickade jag
tillbaka den trasiga. Med förbetald frakt med Schenker. Åh, så
smidigt!
Puss
Hem