Har just kommit hem efter en cykeltur från Nordanå, en tur på
cirka tio minuter. Och har bokstavligen frusit häcken av mig. Just baken.
För när man (jag) normalt cyklar och det är 22 minusgrader brukar
jag börja frysa om kinderna och fingrarna (och visst, mina fingrar frös,
men det är ett sånt normalt tillstånd så det bortser jag
ifrån) men nu trampade jag på för att få upp värmen
och lyckades med det. Tydligen så bra att kinderna inte började göra
ont. Men alldeles i slutet av färden började jag känna av hur kallt
det var om baken. En sensationell upplevelse! Har faktiskt inte känt på
det viset förr…
Annars fick jag ett SMS från David som kör budbil i Stockholm om att
det var tjuge minusgrader där också. (Vilket jag förvisso redan
visste. Rykten går ju.) Hu… med den fukten. Stackars människor, huvudstaden
måste vara helt förlamat, särskilt alla kostymgubbarna och coola
förortstjejerna i yngre tonåren som går omkring utan långkalsonger.
Torsdagen den 15 februari 2001
Häromdagen satte Malin mig på att laga middag, tog fram ett recept
åt mig. Hon var upptagen med att prata med nån på ICQ:n, så
hon kunde inte hjälpa mig. Jag tycker matlagning är en rätt tråkig
(om än nödvändig) sysselsättning, så jag drar en suck
och sätter igång med att läsa receptet. Alltså, jag tycker
inte alltid att matlagning är trist, bara man har ett recept man kan
följa till punkt och pricka. Baka är kul, för där står
det oftast precis i detalj hur man ska göra, och vips har man skapat
en grej av andra grejer som inte alls liknar grejen man skapat (det gör
inget om du inte förstod det där). Men den här gången upptäckte
jag ganska omedelbums att Viktväktarnas recept inte beskriver i detalj
hur man gör. Fara!
Till en början ser det bra ut. Fylld schnitzel med ris och grönsaker.
Låter gott. Receptet är ur Viktväktarnas receptsamling. Ingredienserna
är färska tunna skivor av skinkstek, kassler, ost (mager såklart),
hackad lök, margarin (!), buljong, kaffegrädde (!), ris, kapris, kokta
grönsker, salt, peppar.
Jag börjar läsa: "Banka ut köttet om det behövs…"
Första otydligheten dyker upp redan här. Banka ut? Ja… kan jag väl
göra, men hur ska jag veta om det behövs? Och hur utbankat ska
det vara? Nåja, jag bankar ut köttet litegrann, det kan nog inte skada.
"…finhacka kasslern och blanda med ost och lök." Jag gör
det och funderar ett ögonblick och kommer på att det är den finhackade
kasslern som ska blandas med ost och lök.
Vidare: "Salt och peppra köttet försiktigt…" Försiktigt?
Ordet "försiktigt" måste vara receptvärldens vanligaste
ord. Jag saltar och pepprar köttet försiktigt, så att det
inte går sänder, och läser vidare: "…lägg på
fyllningen…" Jag funderar en liten stund till och kommer fram till att
fyllningen måste vara blandningnen av finhackad kassler, ost och lök.
Känner mig lite korkad vid det här laget (vilket för vissa säkert
är befogat). "…och fäst runt om med tandpetare."
Vi tar det där en gång till, det fick jag själv göra när
jag läste det för första gången: "Fäst runt om
med tandpetare." Runt om? Runt om köttet? Med tandpetare? Vi har inga
tandpetare, så jag bryter av ett antal sönderbrända tändstickor
istället. Men jag vet inte riktigt varför jag ska fästa dem runt
om köttet? Vad ska det tjäna till? Det kommer ju se precis likadant
ut, fast med avbrutna tändstickor längs kanterna på köttbitarna.
Efter att ha konsulterat Mästaren (ni vet, hon vid ICQ:n) vet jag att man
ska vika upp köttskivan (aahhh, det var DÄRFÖR man skulle banka
ut den) runt själva fyllningen och fästa med tandpetaren så att
man har gjort en sovsäck av köttet fyllt med finhackad kassler, ost
och lök. Nu känner jag mig inte längre korkad, bara arg. Vafaan,
vem är det som skriver det här? Skriver man recept ska man ha en viss
referenspunkt att utgå ifrån, nämligen den att receptföljaren
(jag) inte vet vad den ska laga. Eller?
Frustrerat fortsätter jag: "Bryn på båda sidor…"
Av sovsäcken alltså, jag börjar förstå hur man ska
gardera sig för framtida missförstånd. "…i en liten fettsnål
panna." Naturligtvis. Vi har inga pannor som dryper av fett.
"Slå på buljongen." Hm. Slå på… Betyder det
att man ska börja värma buljongen eller ska slå på (i) buljongen
i pannan där sovsäckarna ligger? Hm. "Lägg på lock och
låt köttet steka färdigt, ca 10 minuter. Ta upp köttbiten,
håll den varm…" Det börjar arta sig med tydligheten. Det där
förstod jag precis. Sen faller vi tillbaka till gamla ovisshetskänslor:
"…och koka upp skyn."Gggggg… Vilken sky?! Jag har inte gjort
nån!!! Sen fortsätter det i samma stil, och Thomas lämnar matlagningplatsen
i vrede: "Bland ner kaffegrädden…" Vaaart?!!! Om jag inte vet
vad det är för sky dom pratar om, hur ska jag då kunna veta var
jag ska blanda ner kaffegrädden nånstans???
Vid det här laget har Mästaren kommit för att assistera. "Lägg
upp köttet på på varm tallrik tillsammans med kokt ris, kokta
grönsaker och kapris." Det här riset och grönsakerna, när
skulle vi koka dom? Visst, det kan man ju göra bredvid allting, men jag tänkte
att grönsakerna kanske skulle beredas på nåt särskilt sätt,
tillsammans med sovsäckarna, skyn och kaffegrädden. Det kan man aldrig
veta.
Den sista meningen slår priset. "Slå den varma såsen över."
Jaja. Jag drar en suck och frågar mig, är "den varma såsen"
resultatet av kaffegrädden nedblandad i den berömda skyn? Som inte finns?
Så är nog fallet. Ett härligt konstaterande är att skyn från
början var lika med buljongen, men när blev buljongen till sky?
Var det när man skulle "slå på" buljongen i samma panna
som sovsäckarna, om det nu var det man skulle göra. Det framgår
inte riktigt…
Det blev ganska gott i alla fall. En portion är lika med tre och en halv
gul prick, en grön och en röd, enligt Viktväktarnas gamla färgglada
pricksystem. Nu har dom gått över till enfärgade "points".
Nymodigheter, nymodigheter.
Tilläggas bör att det inte jag som är viktväktare (lika lite
som att det var jag som bestämde att jag skulle laga den här maten).
Jag är dessutom ingen kock.
Tisdagen den 20 februari 2001
Uschiamej. Har suttit hemma och uppdaterat lite på hemsidan ikväll,
och kan bara konstatera att Thoams helst sitter i skolan och gör det eftersom
hemmadattan är så seeeg… Man får vänta, vänta, vänta
på allt, att ändra bildstorlekar, ladda program, till och med när
man ska byta task (de som inte vet vad det betyder får slå upp i en
engelsk ordbok, eller dataordlista) får man sitta och lyssna på hårddiskens
skrapande. Den låter arg. Grrr, grrr, gr, grrrrrr låter den.
Hyrde Den Perfekta Stormen och såg den tidigare ikväll. Bra, välgjord,
tunn historia men tjusiga effekter. Trevligt att se i en icke science fiction-film.
Gonatt.
Torsdagen den 22 februari 2001
Jag var inne på tv4:s hemsida häromdagen och blev påmind om att
de tänker köra oscarsgalan i slutet av mars i direktsändning över
natten. Najs tänkte jag, igen. Alltid lika kul att se.
Men så erinrade jag mig var som hänt de två senaste åren
dom visat det direkt. Käcka Wiklund och Sundgren satt och kommenterade allt
som sas på galan, de bröt för studiosnack (även när
jänkarna inte bröt för reklam), och framförallt, de bröt
hela direktsändningen klockan sex när det var dags för nyhetsmorgonsoffpratprogram.
Och det är ju då de tunga priserna delas ut. Då vill man inte
se faster Agda skrapa triss i rutan…
Så jag grymtade till lite, letade reda på en lämplig mailadress
till tv4, och skrev ett lite försynt mail om att snälla, gör inte
samma sak i år igen. Jag skrev också och undrade om de skulle bryta
på förhetsmorgon i vanlig gut ordnung. Som sagt, jag försökte
låta så försynt jag kunde.
Jag brukar inte skriva mail med synpunkter till stora företag, än mindre
tro att man ska få ett svar. Men tänk, svar fick jag (och du behöver
inte läsa allting):
"TV4 kommer att sända Oscargalan natten mellan den 25/3-26/3 LIVE i sin helhet
och Nyhetsmorgon kommer att vänta tills att galan är över.
Det kommer inte några reklamavbrott från TV4:s sida under sändningen. I de amerikanska
avbrotten kommer man att klippa till studion där Sofia Eriksson, Nils-Petter Sundgren
och Hans Wiklund kommenterar det som inträffat tillsammans med inbjudna gäster
som har anknytning till filmvärlden. Även nyhetspuffar kan komma under morgonen,
men de är anpassade för att inte dra över de amerikanska avbrotten på 2-4,5 min.
Den enda nyhetssort som kan bryta galan är en sk ”katastrofnyhet” (Tex Sverige
i krig, utomjordisk invasion, extrema olyckor typ färjekatastrofer). Om nyheten
är av katastrofvärde kan ENDAST programdirektören Jan Scherman avgöra, och han
är också den ende som kan avbryta sändningen.
Kommentarer från studion kommer inte att ligga över det direktsända ljudet, utan
dessa kommer också att vara begränsade till de amerikanska reklamavbrotten.
Så här ser programmet ut:
Kl. 03.00 vimmel från röda mattan med intervjuer
Kl. 03.30 Oscargalan börjar Galan beräknas vara slut 06.30, men erfarenheten säger
att den brukar dra över 30-60 min.
Nyhetsmorgon är införstådda i detta och räknar kallt med att inte sända något
förrän ca 07.00-07.15. Skulle galan dra över ännu mer, väntar man tills den är
slut. Om galan mot förväntan slutar tidigare kommer Nils-Petter Sundgren och Hans
Wiklund att fortsätta diskutera galan, fast då i nyhetsmorgons soffa.
Inför Oscargalan kommer en förlängd episod av Sundgren och Wiklund lördagen den
24/3 och även Glitter kommer att ta upp galan den 25/3. Den 19/3 kommer Dressing
for the Oscars (Sv titel ev Galaklädd för Oscar), som även repriseras den 25/3.
Låt oss nu hoppas att detta klaffar, och om ni har fler frågor så kontakta gärna
mig."
Phuhh… Jag är överväldigad. Snacka om uttömligt svar. Det
hade jag aldrig väntat mig. Jaja, man tackar och bockar och konstaterar att
det var svaret jag ville höra. Och det är alltid nåt att se fram
emot. Fast jag ska banda det. Kommer inte kunna hålla mig vaken annars,
och det är smidigt att kunna snabbspola vid de långa tacktalen.
Lördagen den 24 februari 2001
Fy faen vad det är kallt ute. Jag har ingen koll egentligen hur kallt det
är… vänta, ska kolla på skellefte.net…
…jaha, deras lilla termometer visar på 0 F / -18 C. Arton minus. Känns
som kallare. Arton minus är vardagsmat och jag har hojat runt utan problem
tidigare, men nu är den bitande kölden verkligen bitande. Jag var och
käkade pizza på ett hak cirka 250 meter bort. Det är inte långt.
Men så fort man kommer ut kryper kölden in i märg och ben och
när man väl kommit inomhus igen dröjer det en halvtimme innan det
släpper. Det är som om kölden sitter fast i själva skelettet
och sprider kyla ut, inifrån kroppen.
Fast det är nog skillnad på hur man mår. Nu var jag rätt
hungrig när jag åkte dit, och på vägen tillbaka (och det
tar bara en dryg minut från dörr till dörr) hade kroppen inte
hunnit suga upp näringen från pizzan. Det kanske är därför
man blir så kall, att kroppen är så svag att den bara släpper
in kylan som genom en dörr på vid gavel. Samma sak häromdan, när
jag varit i skolan i åtta timmar utan att äta nåt, och kom hem
(utan att vara speciellt hungrig) för att sätta mig ner i soffan. Då
huttrade jag i trekvart efter.
Jaja, jag köpte i alla fall ett par täckbrallor igår. Det var
nog det bästa köpet i Skellefteå sedan dubbdäcken.
Onsdagen den 28 februari 2001
Jahapp, imorrn fyller jag år. Tjugonio. Malin, som är en helt annan
partypersonlighet än jag, började prata om att jag ska ha födelsedagsfest
redan för (mer än?) tre veckor sedan. Och jag har bara sagt hm, hm,
hm och sen inget mer. Som om man måste ha fest för att man fyller
tjugonio. Det är inte direkt jämnt. Trettioårsfesten är nästa
år. (Vissa kanske tror att detta kommer av nån slags trettioårskristjurighet,
men så är icke fallet.)
Nåja, jag bjuder hem lite folk, vi käkar semlor, spelar Pictionary
eller nåt annat och har det riktigt mysigt. Walle kommer ju upp över
helgen. Det är fest bara det.
Torsdagen den 1 mars 2001
Denna min bemärkelsedag vimlar av små blinkande gula kuvert på
min contact list på icq när jag startar det. Vilka underbara människor,
som kommer ihåg min födelsedag! :^)
Och jag gör allt för att göra min födelsedag så vanlig
som möjligt. Man är väl svensk… Malin har gett upp det här
med att bjuda hem folk på eget bevåg, jag mämner det lite försiktigt
för några i skolan. Ska ha semmelkväll hemma hos mig på
fredag. Stillsamt.
Och så detta tjat om att det bara är ett år kvar till trettio
år. Jaha, och? Kris? Nä. Visst har jag lite komplex för min ökande
tunnhårighet, men det är väl mer naturligt än att
ha ångest över ett tal. Nåja. För att kompensera för
tunnhårigheten lät jag bli att raka mig för en vecka (tog bord
det i går). Skägget hade hunnit bli riktigt mjukt. Men mot slutet kändes
det i alla fall i vägen. Det kändes till och med som om det var Malin
som hade skägg när jag pussade henne.
Äckligt.
Tisdagen den 6 mars 2001
I kväll, på vägen ut till tvättstugan – en nätt promenad
på cirka trettio sekunder – får jag uppleva en juuvlig doft av…
fis. Rynk, rynk på näsan. Det händer titt som tätt här
i Skellefteå att en fislukt sprider sig över stan. På vägen
tillbaka hem från tvättstugan – en nätt promenad på cirka
fyrtio sekunder (på grund av fulla tvättkorgar) – växer sig stanken
starkare.
Var kommer den ifrån? Vem är den skyldige?
Malin tror att den kommer från Piteå (fiseå). Jag har varit
i Piteå en gång i livet (då jag även slog rekord i att
vara längst norrut), och då fick jag erfara en sak liknande det som
gör Sundsvall så känt i odörkretsar. Det ligger ett pappersbruk
där som då och då lättar på trycket med små
fjärtar. Jag blir förundrad över att det kan vara Piteå som
är den skyldige, staden ligger ju faktiskt en timmes bilfärd härifrån,
gasen måste driva en bra bit innan den når Skellefteå. Och om
det doftar mök ända härborta, hur kul är det då inte
för Piteborna?
Blä.
Antingen ar det varit en sanitär olägenhet för Piteborna så
länge att de har vant sig, eller också pepprar pappersbruket iväg
små, små kompakta doser av gas som färdas några mil i nåt
väderstreck (i dag alltså rakt söderut, cirka en timmes bilfärd)
tills molnet löses ut och de stackare som befinner sig just där får
gå inomhus och täppa för all ventiliation.
Hittills har det inte hänt att man känt lukten just inomhus, men jag
bara väntar…
Torsdagen den 8 mars 2001
Har just sett färdigt på Mission: Impossible 2… Fixade musiken häromdan
(fråga inte hur…) och har blivit helt frälst. Förutom att sitta
och sjunga dum, dum, dum-dum-dum, dum, dum-dum-dum, dum… (M:I-temat) – så
sitter jag i skolan och njuter av den skumma action- och thrillermusiken, den
djupa manskörerna och den spanskinspirerade musiken. Mumma!
Så jag kunde inte hålla mig utan gick och hyrde filmen alltså.
Och tycker nog att filmen var lika cool som musiken. Fyra silverfiskar. En aningens
för mycket underhållningsvåld på slutet. Det kan vara tröttsamt,
men nu ångrar jag faktiskt att jag inte såg den här filmen på
bio. Skönt foto, härliga bildövergångar. En jäkligt
snyggt klippt film.
Förresten, Rickard i min klass tror inte att den där fislukten jag bland
annat upplevde igår kommer från Piteå. Snarare från industrier
i Skelleftehamnshållet. Han har bott däråt och vet nog alltså
vad han talar om. Verkar troligt.
Söndagen den 12 mars 2001
Ibland verkar det svårt att släppa. Släppa taget. Tänka
på nåt annat. Låta bli att dras mot det, ängslas över
att jag är en bit ifrån.
Jag funderar på vad det kan bero på. Den senaste veckan har jag varit
i skolan minst tio timmar om dan (känns det som) och tillsammans med några
av mina klasskamrater försöka få till en 3D-film tillsammans.
Allt samordnande, vem ska göra vad, våa släppa från sig
jobb åt andra, lita på att de gör ett bra saker. Kontroll, kontroll,
kontroll.
Jag vill inte gå och lägga mig när det är dags. Jag är
jättetrött, men jag får ingen ro att slappna av och bara sitta
och inte göra nånting. Det finns alltid nånting att göra
framför skärmen. Jag intalade mig själv, idag när jag kom
hem från skolan, att jag inte ska sätta mig framför burken dirket
när jag kommer hem. Från en dator till en annan. Jag misslyckas förstås.
Jag vet att jag borde koppla av någon annanstans men det är svårt.
Min bror, utan att veta om det, tvingar mig att stänga av skärmen och
göra något annat.
Men när filmen är slut och något mindre engagerande program tar
vid på teven kommer den krypande känslan igen, jag borde sätta
mig här och göra något. Borde åka till skolan för
att lägga på ljudeffekter till filmen, eller fortsätta på
något av de andra, vad det verkar, miljoner projekt vi har för oss
just nu.
Kan inte slappna av. Hjälp.
Fredagen den 16 mars 2001
Oj, vad det vimlar av negativa vibbar här. Depp, depp. Det är ju förstås
viktigt att skriva, även om man drabbats av tillfällig IT-stress, men
det gäller väl att skynda sig att skriva om annat, nästa dag, opm
man nu mår bättre. Annars stannar man i det tillståndet ända
tills att man skriver nåt nytt.
Fast jag har inga nya anekdoter att förtälja just nu. Får skriva
mer sen, när jag kommer på nåt.
Söndagen den 18 mars 2001
Nyss hemkomna efter en rätt så härlig skidtur. Solen skiner, det
blåser ingenting och det är ett par minusgrader. Och massor av snö
förstås. Mumma! Vi klättrade upp i ett älgtorn och fikade.
Häromdan ringde Ia från pressbyrån i Stockholm på min telefonsvarare
och undrade hur jag skulle ha det i sommar, skulle jag jobba nåt eller?
Jag är ju nämligen studieledig därifrån, och har varit det
på halvårsbasis, jobbat där i somras och i julas. (I julas var
det ingen större hit att vara där tycker jag…) Och började meddelandet
med: – Hej Thomas, din gamla Umeå-bo, hur är det uppe i Norrbotten?
Jag ska nog säga henne ett och annat. 100 procent feeeel!
Jag ska nog säga upp mig. Men en ångest börjar närma sig.
Vad göra när skolan är slut? Kan jag få A-kassa? Sommarjobb?
Jobb? Ett liv? Bo? Var? Malin fortsätter ju plugga i Umeå två
och ett halvt år till. Uff.
Jaja, jag vet att jag håller på att ta mig i kragen. Håller
på för fullt att förnya mitt galleri på hemsidan (som jag
döpt om till det mer internationella Portfolio) så jag har nåt
fräscht att visa upp och länka till när jag anmäler mig till
all världens jobbdatabaser…
Coming soon!
Måndagen den 19 mars 2001
Jag har sagt upp mig från Pressbyrån!!! Tjohoo!! Känns väääldigt
bra! Håkan, chefen, tog det bra.
Tisdagen den 20 mars 2001
I dag har jag varit på seminarium. (Det kan tänkas vara vardagsmat
för studenter, men det här var med största säkerhet vårt
första och sista seminarium för den här kursen.) Vi har suttit
och lyssnat på folk som berättar om gruvsiktar, bygghissar och hydraulcylindrar.
Kul? Nä. Speciellt som man sitter helspänd och väntar på
att det är min tur att stå där och med darrande röst stå
och berätta om…. Ja, vadå? Jo, de senaste veckorna jag och några
andra i klassen jobbat på en film om en grävskopa och en skogsmaskin
som spelar baseball med en mutter. Och denna skulle visas under detta seminarium.
Jag skulle berätta om hur vi kom fram till idén om baseballspelande
maskiner. Usch. Jag är förvånad över hur spänd jag var.
Nåja, det gick bra i alla fall. Folk skrattade åt vår film.
Jag ska lägga upp den på portfoliosidan när den blir klar.
…och varför känns det så bra att jag sagt upp mig från
Pressbyrån? Ja, det kan man fråga sig… Jo, ända sen jag började
som vikarie där för sju (!) år sedan har jag strävat efter
nåt bättre. Att vara säljare (jo, det är den officiella titeln)
på Pressbyrån har alltid för mig varit nåt sekundärt
i mitt liv, jag har alltid skämts litegrann när jag berättat för
nån okänd människa att jag jobbat på Pressbyrån. Det
har alltid känts lite lågt.
Så nu när jag äntligen tagit tag i mitt liv (vilket jag egentligen
började för tre år sedan när jag provade på att plugga
kulturgeografi) känns det väldigt bra. Jag har sagt ifrån mig
mitt gissel! Nu kan jag göra det jag vill! Det är klart, det har ju
alltid hängt på mig att göra nåt alla dessa år, men…
Jag lever i nuet, inte i det förflutna. (Och därmed ingen större
risk för trettioårskris!)
Onsdagen den 21 mars 2001
Jäklar vad svårt det är att sitta still och läsa till en
tenta och koncentrera sig på det man läser, när det enda
man vill göra är att vara kreativ! Som det är nu (fast inte precis
just nu, nu skriver jag ju dagbok) sitter jag och försöker mata mig
med information. Informationsriktningen är helt åt fel håll.
Jag vill informationen ska matas ut från mig!
Fast det jag läser är ju viktigt för framtida kreationer. Men det
är så tråååkigt. Jag har inte börjat läsa
geometrimodelleringspapperen ännu. Det bävar jag för. Just nu läser
jag finstilta, kopierade texter på svår engelska som behandlar alla
steg i renderingens underbara värld. Visste du till exempel att:
"Essentially, Mid Dist attempts to eliminate the need for the jitter or bias
parameters by storing the midpoint between the first and the second surfaces visible
to the light source in the depth map, rather than simply storing the distance
to the nearest surface. By doing this, a larger margin for error is provided,
thereby mitigating the incorrect self-shadowing problems."
Självklart, eller hur? Eller inte. Är det nån som förstår
och kan förklara, var snäll och skriv i gästboken.
Onsdagen den 28 mars 2001
En vecka senare är det bara att konstatera att tentan gick så gott
som åt skogen. Jag är förberedd att göra omtentan som säkert
kommer att vara i slutet av kursen. Blä.
Annars… himlars vad tiden går fort när man har roligt. Eller när
man gör nåt som inte är så roligt men man är så
inne i det att man till och med glömmer att äta. De senaste dagarna
har jag kämpat med efterarbetet på min MeanMachine-film, den där
med roboten som interagerar med mig själv inspelat i studion i höstas.
Men den är snart klaaaar! Den håller i skrivande stund på att
renderas på datorn i skolan. Eller förmodligen inte. Postproduction-programmet
Maya Fusion har säkert hängt sig vid det här laget eftersom vi
jobbar med en crackad version (alltså INTE licensierad (!), fast det är
folk från just Maya (klantiga sådana) som har fixat oss den crackade
versionen) (på grund av våra lata lärare som inte grejat oss
den riktiga) som kraschar efter trehundra utrenderade frames. Så om man
har en film på niohundra måste man alltså starta om datorn tre
gånger innan man har en komplett bildsekvens. Nåja, vi ska ha föreläsning
imorgon så det är väl bara att sätta på rendering när
läraren ska prata och starta om den när den väl har kraschat.
Annars är jag färdig med mitt portfolio! Gå in och kolla på
alla grejerna som finns där. Och nästan allt har jag gjort själv.
Sådeså!
Inga kommentarer
Det är två månader kvar tills skolan är slut. Två
månader är egentligen ganska mycket, men i det här fallet känns
det som två veckor. Hur ska man hinna med allt man vill göra? Går
inte. Stress, stress. IT-stress. Vill lära mig mer än jag hinner. Suck.
Och så allt det här med jobb? Finns det jobb i Umeå som jag vill
ha? Kommer jag kunna utveckla det som jag vill arbeta inom? Vad ska jag göra
för slutprojektarbete?
Så många frågor. Få svar.
Torsdagen den 5 april 2001
Kajsa skriver i gästboken att jag ska slappna av. Jag är på väg.
Jag är nämligen äntligen klar med min Mean Machine-film och ligger
upplagd i portfoliot. Ladda hem och njut! Jag kan bara säga att jag är…
skitnöjd. Synd bara att man inte kan göra bilden större så
att alla detaljer kommer fram i filmen, men det är smällar man får
ta… Kanske ska lägga upp en tung, tung version också så att
alla lyckliga med äkta bredband kan studera filmen lite närmare.
Å nästa vecka ska jag ner till Stockholm… Jag borde vara entusiastisk
över det men har en ganska ljummen inställning till det hela. Fast det
bli kul att träffa alla jag kommer att träffa. Och om jag tänker
på hur mycket jag tänker passa på att gå på bio därnere
så kanske jag blir ivrigare… Åååååå,
ja, men jaaa, men oj, vad jag längtar!!
Lördagen den 7 april 2001
Vi har spelat RISK ikväll, jag, Malin, Dan och Jeanette. Jag var såå
nära att vinna. Mitt uppdrag var att ta hela Sydamerika och Asien, och jag
hade hela Sydamerika, ganska så ohotad, och tre länder i Asien som
inte var mina. Men så kom Jeanette med sina trettio trupper, seglade över
Berings sund och sopade rent. Dumma Jeanette.
Tisdagen den 17 april 2001
Glad påsk. Har varit i Stockholm på turné. Träffat tjocka
släkten (fast den är inte speciellt tjock) och några kompisar
där. Det var trevligt. Gick på bio och såg Enemy at the Gates.
Välgjord och snyggt producerad krigsfilm om Stalingrad. En kille som gått
min utbildning för några år sedan stod med i eftertexterna för
han har varit med och gjort specialeffekterna till filmen.
Björn och jag gick också på Cosmonova och såg "Ufo"
men vi kunde lika gärna ha stannat hemma och fortsatt se på Howard
the Duck för ufofilmen var verkligen kass. Kändes som en dålig
skolfilm gjord för femton år sedan, det var verkligen inte nåt
man ska se om man vill uppleva nåt på ett planetarium.
Nåja, det var det enda som var mindre lyckat under turnén. Nu är
jag tillbaka hemma och det är en massa snö här! Neeej…
Söndagen den 22 april 2001
Idag har det varit tolv grader, klar himmel, tussilago i backen. Svett. Vårdepression?
Nä. Kreativ ångest? Jaa, lite… Måste komma på en bra
story till min Bicycle Love Story (arbetsnamn), som ska vara mitt slutprojekt
mot slutet av terminen.
Sen är det slut. Sen är det sommarlov. Hyresfria månader, a-kassa
efter ett par månader. Ny dator? Nya kreationer (där man inte har press
på sig som man har i skolan)? Flytt till Umeå. Jobbsökerier.
Semester. Övningskörning.
Men det är ju inte slut än. Jag som är så duktig och fått
vg på de tre (3) tidigare tentorna, är en av de få som inte fick
Godkänt på senaste tentan. Vi har framför starka önskemål
om att få ha omtentan så fort som möjligt, men förmodligen
blir det till slutet av terminen, då allt annat samlats på hög
dessutom. Kul. Vi får hålla tummarna att vår geometrimodelleringsföreläsare
plitar ihop ett nytt prov så snart som möjligt, vilket han egentligen
borde ha gjort när han skrev det första, för säkerhets skull.
Det är alltid nån som kuggar på en tenta.
Tisdagen den 24 april 2001
Omtentan blir på torsdag nästa vecka. Puh. Bra att få ha det
gjort. Men det är ju så trååååkigt att plugga.
Och det där har jag ju redan gått igenom en gång.
Men det är väl lika bra att göra det nu, idag, när det är
sånt trist väder. Det har varit strålande sol jättelänge
nu. Men idag lades locket på. Det regnar inte så kraftigt men det
trycker i alla fall. Det kliar bakom öronen och man känner sig deppigt.
Särskilt när jag trodde jag skulle få ut full a-kassa i sommar
utan bara en fjösig grundersättning på 240 kronor per dag. Jag
räknar nämligen kallt med att inte få något jobb direkt
när jag slutar skolan, och nånstans måste jag få pengar
ifrån.
Bla, blaa…
Måndagen den 30 april 2001
Förlåt att jag inte skriver så ofta. Känns som att min skrivarlusta
beffiner i en svacka just nu. Kanske beror det på att självförtroendet
fått sig en törn i och med omtentan. Kan mycket väl vara det,
eftersom jag var delad bäst på förra tentan och fick VG på
den innan. Längtar bara till torsdag eftermiddag, då tentan är
avklarad (lyckligt avklarad, förhoppningsvis) och jag kan koncenterra mig
på viktigare saker, till exempel Mamma som kommer och hälsar på
till helgen och mitt slutprojekt. Jag bara hoppas jag kan göra filmen jag
gör till slutprojekt blir så jääää–a bra som den
kan bli…
I går bytte jag från vinterdäck till sommardäck. Och tänk
vilken skillnad! När vinterdäcken var på var det som köra
med hjulen inlindade av kedjenät, nu är min kära gamla Entersaeys
tyst, så tyst och rullar nästan av sig själv dit jag vill ta den.
Det var bara lite vingligt i början, i och med att styregenskaperna är
lite (men bara lite) annorlunda med dubbdäck. Och min kärlek till min
cykel bara ökar ju längre tiden går. Bara inte kärleken börjar
te sig rent kroppsligt…
Fast det är klart, jag sitter ju på cykeln… Nä, usch…
Måndagen den 7 maj 2001
Ja, och våren har ändtligen gjort sitt intåg rejält här.
Visst, våren är några veckor sen häruppe i norrland, men
när den kommer, så kommer den med besked, inget tvekande, inget jävla
velande aprilväder som i södra sverige. Nästa hela mars och april
går åt till att bli lurad på våren, när det ena dagen
är skinande sol och 15 grader och snöstorm nästa dag.
Utanför grannhuset sitter studenterna och gassar sol i shorts och linne.
Det ser väldigt skönt ut. Själv sitter man inne här och degar.
Vilket jag anser mig ha rätt till. Vi har haft en examinationslabb idag,
och den var jobbigare än jag trodde. Som Ricken sa, det är inte lätt
att göra en labb på något man inte övat på alls. Och
nä, jag hade inte heller övat på det. Det hela handlade om att
med hjälp av s k deformers ge en modellerad pojke en rad ansiktsuttryck
och sedan kombinera dessa med hjälp av en s k Blend Shape, så
att man får ett antal sliders så att man kan styra dessa uttryck på
ett enda ansikte. Användbart? Javisst, det är en väldigt bra erfarenhet
att jobba med just en sån grej, jag hade tänkt att göra det själv
nångång, men nu hade jag inte experimenterat alls med dessa deformers
innan, så där fick jag… Det räckte alltså inte med den
traumatiska upplevelsen på förra tentan…
Nåja, jag tror det gick vägen. Jag gjorde inte allt, det var fem ansiktsuttryck
man skulle göra (gapa,blunda, ooo, glad och arg) med hjälp av deformers,
men jag gjorde tre, utan deformers. Annars klarade jag uppgiften. Tror jag. Knack,
knack, ta i trä.
Nu ska äta resterna av mammas goda cuorn-risotto. Hej.
Lördagen den 12 maj 2001
Snoooooort…
Jag råkade ut för en period av förkylning de senaste två
veckorna. Till igår trodde jag det var över. Det enda jag kände
då var lite tjockt plumpaktigt slem i halsgropen, resterna av ett våldsamt
förkylningsklimax en vecka tidigare. Inget annat.
När vi vaknade upp imorse sken solen in i sovrummet och vi konstaterade att
i dag ska vi minsann ta en rejäl cykeltur i det fina vädret.
Jag kliver upp och går på toa.
Då kommer det. Det börjar rinna. Snor. I mängder. Och våldsamma
nysattacker. Fjorton stycken i sträck. Jag blir mycket överraskad. Jag
trodde det var över!?
Så cykelluren blir inte lika angenäm som jag trodde. Hela näspartiet
kittlar konstant, ögonen rinner och jag blir på sämre och sämre
humör.
Malin konstaterar att det alldeles säkert handlar om en pollenattack, vilket
jag vägrar att acceptera. Jag har aldrig haft såna besvär tidigare.
Men faktum är att björkarna börjar blomma ut nu, så jag antar
att det kan ha ett samband.
Snooooooooort… Jag hatar snor!
Tisdagen den 15 maj 2001
Nu är jag torr. Faran över.
Ytterligare ett vårtecken: Jag såg en galning bada i älven idag.
Jag blev plötsligt en trafikfara för jag kunde inte släppa blicken
från honom när jag cyklade över Parkbron på väg till
skolan.
Han låg där och flöt. Plskade lite med simfenorna. Han hade en
gulsvart våtdräkt på sig. Annars är det badförbud i
älven, för den är rätt ström (heter det så?). Sen
kom räddningstjänsten. Ahh! Action!
Fast räddningstjänsten tog det lugnt. Jag förstod ganska snabbt
att killen ute i älven testade nån ny flytdräkt eller nåt.
Han låg ju praktiskt ute taget på vattnet. Nån slags
övning var det i alla fall.
Onsdagen den 16 maj 2001
En vanlig skärmdump i skolan ser ut så
här.
Torsdagen den 24 maj 2001
Eftersom jag egentligen inte har tid, och inte tänker på nåt
annat än skolan och Maya och cyklar och slutprojekt just nu, känner
jag att det inte finns så mycket annat att göra än att publicera
ytterligare en skärmdump. Här.
Fredagen den 25 maj 2001
Arbetet fortsätter. Dagens
skärmdump.
Fredagen den 15 juni 2001
Nu förstår jag ingenting. Jag skrev en dagbok förra veckan, när
hela kalabaliken var över och mitt liv skulle lugna ner sig. Men inte. Det
inlägget finns inte att finna någonstans.
Och inte har det lugnat ner sig inte. Nehejdå. Jag trodde jag skulle få
en massa tid över den här veckan, gräsänkling och allt. Sitta
på skolan i lugn och ro och greja ihop en demorulle till mig själv.
På onsdagen kommer Arash och Christer in och vill att jag ska ansvara för
allt det grafiska för en spelingenjörsutbildning som ska starta nästa
år.
Typiskt! Jag som inte ens hunnit landa! Som jag skrev förra veckan (och som
ingen har läst eftersom jag tydligen aldrig lade upp det) var jag up &
running i 36 timmar i sträck till på onsdagen, då det var slutredovisning.
(Jag beskrev också känslan över att höra ett par hundra människor
i en salong skratta hjärtligt över en produktion som jag gjort
alldeles själv.) Jag behöver nog ladda batterierna litegrann. Fast det
är förstås otroligt roligt att de har ett sådant förtroende
för mig, mitt namn kom upp direkt när de diskuterade vem som skulle
designa utbildningen. Roligt! Och så får jag en massa pengar för
det.
Så igår satt jag och rev mina hår för att jag känner
mig utpumpad på kreativ kraft och ska samtidigt komma på en snygg
och passande logo för utbildningen. Den ska vara klar nästa vecka då
de kommer med en pressrelease. Tills dess ska jag också bygga en "enkel"
hemsida så att folk kan gå in där och läsa pressreleasen.
Det gäller att ta pauser från arbetet och komma tillbaka så man
kan se sina egna skapta grejer från ett utifrånperspektiv. Och sånt
tar tid!
Fredagen den 6 juli 2001
Och återigen förstår jag ingenting. Jag är alldeles bestämt
säker på att jag skrivit nåt här efter det senaste
inlägget. Jaha, så går det när man skriver dagbok och uppdaterar
den på nätet från två olika platser.
Fast det gör inte så mycket. Jag vet att det senaste inlägget
mest innehöll en massa… gnäll, gnäll.
Nåja, efter snart en veckas semester från rikslägerplanering
och f d skola så känner jag att jag börjar stabiliseras. Kan det
vara för att Björn är här, och hans filbunke-apperarance smittar
av sig?
Se här, jag har ju till och med tid att skriva dagbok…
Men det kan ju vara så att jag faktiskt har semester, och har bestämt
mig för att skjuta vissa saker åt sidan. Både saker som ska göras
och saker som jag bör "oroa" mig över.
Jag är ju så bra på det. Att oroa mig.
Lördagen den 14 juli 2001
Vart är Internet på väg egentligen? Jag bara undrar. Uschiamej.
Nu vill theCounter.com, en sajt som erhållit gratis besöksräknare
av alla de slag för folks hemsidor, ha betalt för precis samma tjänster
som förut. det enda som är gratis nu är om man vill ha den där
fula som nu dyker upp nedan. (Tidigare hade jag en osynlig. Jag vill ju ha koll
på hur många som läser min dagbok, men jag ville inte skylta
med det. Förlåt.) All statistik som man förr hade tillgång
till kostar numera pengar. Dåligt! Jag är ute och söker andra
räknartjänster, men ingen som duger. Jag har hittat en, Jellycounter.com,
som verkar nästan bättre än theCounter eftersom man kan göra
så att räknaren visar siffror (gif-bilder) som man själv har gjort.
Jättebra! Men haken är att det då ploppar upp ett popupfönster
när räknaren visas. Där rök den…
Och så får man tiggarbrev per mail. När jag läser nedanstående
undrar jag om personen ifråga också pratar som hon skriver…
"Hi,,,How r u there? Hmmm,,still remember me here? (Nä.) i’m
cheryl Lim.so,where r u right now!! where is ur country right now?? so,,how is
our lif at ur place!!!!so,did u have any icq nomber??if u have,easy can add u
at icq ler,,!!
Hmmm,,i need to talk with u ler,,!!so,,well,,, can u help me for something here??
i need ur help right now??Thomas,,did u have a Us Dollar around Us$500.00 dollar!!!cos,i
need ur help by right now?if u can send to me by bank in my account number yeah!!!
pls,,e-mail me ok!!i’m waiting for ur mail as soon as possible!!! i really hope
that u can help me yeah!! and hope thatu can sponsor me Us$500.00 okey!!! pls!!!e-mail
me as soon as possible!!!
Bye!!!i’m waiting for ur mail as soon as possible!!!"
Jag skickar pengar på måndag. Jag lovar.
Söndagen den 27 augusti 2001
Usch, så här fattig har jag aldrig känt mig på jag vet inte
hur länge. Eller nää, känt och känt, jag känner
mig inte fattig, men jag är fattig. A-kassan på 270 spään
före skatt per dag räcker ju inte långt (pengar jag inte sett
skymten av ännu), och mitt tillfälliga jobb på skolan inbringade
bara lön för hundra timmar. Imorgon ska jag undersöka om jag har
rätt till socialbidrag. Muntert.
Men jag hoppas fortfarande på inkomstbringande jobb inom en framtid nära
dig…
Och en positiv grej med att vara arbetslös är att man har tid att skriva
dagbok!
Tisdagen den 29 augusti 2001
Idag var jag på arbetsförmedlingen. Satt och väntade i drygt två
timmar. Det gjorde inte så hemskt mycket förutom att jag har lite ont
i ryggen efter att ha småsträckt en muskel när jag nyste imorse.
Jag satt annars och spelade lite spel på Palmpiloten jag fick av brorsan
förra söndagen. Sen hade jag ett samtal med arbetsförmedlaren i
ungefär en kvart. Vad är det? En åttondel av den väntade
tiden. Nåja, handlingsplanen uppdaterades och jag frågade lite om
arbetspraktik och sånt.
Cyklade sen till skolan och ordnade lite där och cyklade hem. Nu sitter jag
här och förbereder mig på att föra en svamlande dialog med
en livs levande engelsman/kvinna, för att höra om min Showreel kommit
ín och om nån har tittat på den och vad tycker ni och är
jag nåt att ha och jag vet inte exakt vad jag vill jobba med och ok, jag
kan höra av mig om ett halvår igen, ifall ni behöver nån
då…
Inga kommentarer
Arbetslös, jojo… Mycket tid över till att skriva dagbok, jojo…
Mycken tid går åt till att ha ångest över sin fritid. Ångest
över att snart vara en börda för Malin. Ångest, ångest,
ångest. Så fort jag sätter mig framför ett spel eller ett
avsnitt Star Trek mitt på dan, ploppar en ängel med djävulshorn
upp ovanför min skalle och säger: "Hörru, du måste söka
jobb, söka jobb, söka jobb, söka jobb…"
Och så mår jag dåligt. Lite bättre blev det när jag
äntligen fick besked från A-kassan om att jag får ersättning.
Fast lite sämre blev det genast när jag konstaterade att det blir 245
kronor om dagen (ca 3800:-/mån). Och ännu lite sämre blev det
när jag äntligen lämnat in socialbidragsansökan. Fast sen
blir det bättre när jag funderar lite över det där och rycker
på axlarna med tankarna: "Äh, jag blir nog inte beviljad bidrag…".
Detta på grund av att jag och Malin enligt systemet är gifta,
eftersom vi är sambo, och därmed är alla hennes telia-aktier även
mina, och då behöver jag inget socialbidrag. Jag kan ju leva på
Malins telia-aktier…
Däremot ser Socialkontoret säkert till så att Skebo granskar våra
hyreskontrakt en gång till, ringer skolan och kollar en sak och vräker
mig sedan eftersom jag fortfarande bor i studentlägenhet fast jag inte är
student.
Fast jag vet att jag inte ligger på latsidan. På två veckor
har jag skickat iväg 13 jobbansökningar, inklusive en rekryteringsfirma
för mediabranschen.
Tisdagen den 11 september 2001
Nu måste jag ta mig i kragen! Det har gått sex timmar sedan jag steg
upp ur sängen och det känns inte som att jag fått ett endaste
dugg gjort. Måste nog se upp med att ta det för lugnt. Måste
se till så att jag inte faller in i nån slags arbetslöshetslugn,
att det blir vardag av att sitta hemma och inte göra ett dyft. Vad har jag
gjort idag egentligen…? Jo:
* Letat lite i Arbetsförmedlingens platsbank. Hittade inget av intresse.
Uppdaterade mina uppgifter i sökandebanken. Antal företag som tittat
på mina uppgifter: 0.
* Uppdaterat mina uppgifter hos JobLine.se. Antal företag som tittat på
mitt CV där: 0.
* Beställt minne och grafikkort.
* Surfat runt och letat efter Adobe LiveMotion. Hittar till slut en tryoutversion
på deras egen hemsida. Länken är däremot död (vilket
jag senare förstår beror på att datatrafiken över atlanten
är fullt belastad). Tänkte lära mig lite om Flash… Macromedias
Flashprogram verkar lite rörigt, och Adobe kör ju med sitt bekanta gränsnitt,
så jag vill testa det.
* Läst lite nyheter.
* Skickat tackannonsen för rikslägret till Norra Västerbotten.
* Skrivit dagbok.
Allt detta på sex timmar! Tack gode g*d för vi har internet hemma!
Nu ska jag ut och cykla lite.
Lite senare
Nä. Nån cykling blev det icke. Jag laddade upp ovanstående
inlägg cirka 15:30. Sen tog jag ut lite matrester ur mikron för att
snabbt slänga i mig det framför tvn. Tio minuter senare sitter jag i
soffan och darrar i hela kroppen.
Det första jag ser är George W. Bush som säger: "Two airplanes…
have crashed… into the World Trade Center…" Det andra jag ser är
två kända byggnader och svart rök. De har ännu inte kollapsat.
Onsdagen den 12 september 2001
Ren och skär ondska.
Det symboliserar de människor som tänkt ut, planerat och utfört
detta dåd. Det handlar om den absoluta fanatismen. Dessa människor
har, tänk, i en modern värld, en så djup övertygelse att
de genomför en sådan här fruktansvärd självmordsattack.
För att de ser sin sak som det enda rätta, att de kan dö för
den. Och vilken sak? Jag har svårt att förstå vad de vill uppnå
med detta. För dem, handlar det om politik? Religion? Vad?
Lördagen den 15 september 2001
Känner ett obehag. Går omkring och känner mig vilse. Orolig. Vet
inte riktigt vad det kan bero på. Förmodligen har det flera bidragande
orsaker. Det som hänt i New York de senaste dagarna, det som händer
och inte minst oron för vad som ska hända i framtiden. Monster som kläcks
och föder ett helvete för de små människorna.
Tillsammans med mina egna bekymmer, vad ska jag göra? Vill inte hamna i någon
arbetslöshetskoma, apati över min egen jobbsituation. Kan ju strunta
i alltihop egentligen. Allt känns så väldigt nära, men ändå
så långt bort.
Ibland känns det som jag är instängd i en liten låda och
kommer inte ut, samtidigt som den faller, faller…
Torsdagen den 20 september 2001
Det sägs att tiden går fort när man har roligt.
Tiden går fort även när man ständigt måste hålla
huvudet över arbetslöshetskoman.
Självförtroendet går i botten. Kan jag nåt? Är jag
bra på nåt? Kan jag sälja mig själv? Hur få människor
som inte känner mig att förstå vad jag duger till?
Nu ska jag gå till arbetsförmedlingen för att få råd
och stöd, om det finns något jag kan göra för att få
in pengar. Det gör inte allt ovanstående bättre precis. Speciellt
inte när jag inte är säker på mig själv, att jag inte
vet precis vad jag ska kräva av dem.
Lördagen den 22 september 2001
Kräva av dem??? Vad är det för dumheter jag skriver? Vad
är det för service som arbetsförmedlingen erbjuder, som jag inte
kan göra själv? Inte mycket… I feel veeery studip.
Jaja, här är en händelse som mest gjorde mig glad idag:
Efter en liten motionsrunda cyklade jag in till stan för att gå på
Systembolaget och köpa ett par Killkenny åt Dan som inte kunde gå
ifrån butiken han jobbar. Efter att äntligen ha hittat ölen så
går jag till kassan för att trängas med Skellefteås lokala
a-lagsmedlemmar. Och tanten i kassan frågar efter leg, något jag överhuvudtaget
inte tänkt på att ta med mig. Det enda jag har tagit med mig hemifrån
är hemnyckeln.
"Ja, du ser allt lite ung ut", säger hon. Jag hinner inte bli besvärad
eller sur. Nu blev jag bara glad. "Tack!" säger jag glatt. Det
känns som någon hårdflörtat med mig och jag spritter av
lycka! Jag som lite ångestfyllt fyller trettio om ett halvår. Naturligtvis
får jag ju inte köpa nåt, men det gör inget, jag träffade
Jeanette precis innan. Så hon "köpte ut" åt mig.
Ett milsbrett leende fyller mitt ansikte en bra stund därefter.
Torsdagen den 27 september 2001
Nu är det torsdag och är fortfarande förundrad över att tiden
går så fort, fast jag inte har roligt.
Idag har jag börjat söka jobb på Obs! och ICA och konsum, alltså
mindre "kvalificerade" arbetsuppgifter. Inget napp någonstans.
Nästa vecka lutar det åt att jag vänder mig till kommunen och
frågar om de har något städjobb åt mig. Kul, kul, men jag
måste verkligen få in pengar. A-kassans 175 spänn om dan (endast
vardagar) är inte så mycket att hurra för… Nu lever jag på
Malin och det är väldigt, väldigt frustrerande.
Men imorgon ska vi ut på adventure. Vi har hyrt en sprillans minibuss och
ska köra till Laxsjö i närheten av Östersund för att
se på bio, bio, bio. Årets bästa biofilmer och några förhandsvisningar.
Garanterat ett av årets höjdpunkter!
Återkommer med rapport om vilka filmer som visades…
Torsdagen den 4 oktober 2001
Ah, nu vet jag, tiden går fort även när man han ångest…
Bygdegårdarnas riksförbund anordnar varje år filmvisningsdagar
i någon bioutrustad bygdegård i Sverige. Denna gång i Laxsjö
i Jämtland. Här är de filmer jag såg under den gångna
helgen:
Amelie från Montmartre
(förhandsvisning)
Helt underbar fransk komedi av mannen som gjorde Delikatessen, De Förlorade
Barnens Stad och också tyvärr Alien: Resurrection. Handlar om den lite
naiva, söta och oskuldsfulla Amelie som lever i sin egen värld, en värld
som inte är alltför rolig eftersom hon är rätt ensam. Men
så upptäcker hon sin förmåga att hjälpa människor
på sitt eget lilla sätt och på vägen upptäcker hon
kärleken. Filmen har nått kultstatus i Frankrike. Jätteroliga
biroller och vackert foto. 5 silverfiskar.
Cecil B. Demented
En platt-på-magen-djupdykning efter förra filmen. Påfrestande
skildring (en komedi, faktiskt!) om hur en biografföreståndare och
hans kompisar på en galapremiär med våld kidnappar Melanie Griffith
och tvingar henne spela huvudrollen i en anti-hollywood-mainstream-film. Osannolikt
dålig humor. Alla vill ha sex med alla och folk skjuter ihjäl varandra
till höger och vänster. 1 silverfisk
State and Main
Med Williams H. Macy, Alec Baldwin, Charles Durning, Sarah Jessica Parker. Om
ett filmteam som kommer till småstaden för att med invånarna
hjälp film några scener, något som var lättare sagt än
gjort. En nyckelbyggnad har brunnit ner, stjärnan kan inte hålla sina
fingrar i styr från den unga tjejen som jobbar på hotellet och invånarna
är inte lika tillötesgående som de trodde. En jämn film,
utan några toppar. En film att glömma bort. 3 silverfiskar.
Serverat
Utspelar sig på en restaurang under en kväll och skildrar gästerna
och mötena mellan dessa. Medryckande, engagerande. Förvånandsvärt
spännande film. 4 silverfiskar.
Aberdeen
Handlar om dottern, framgångsrik London-advokat, som åker till Norge
för att hämta sitt alkoholiserade vidro till far, fruktansvärt
bra spelat av Stellan Skarskård. De har inte haft kontakt på tio
år, och ska tillsammans resa till Aberdeen i Skottland där hennes mor
ligger på sjukhus. Ingen lätt uppgift, men de kommer närmare varandra
under resans gång, särskilt som hon inte är utan problem hon heller.
Väldigt, väldigt bra, även den kvinnliga huvudrollen, Lena Heady.
En film att må bra av efteråt. 4 starka silverfiskar.
Legally Blonde (förhandsvisning)
Om den "dumma" blondinen som ger sig fasen på att få plugga
juridik i Harvard och lyckas där, eftersom hennes pojkvän (som ska börja
plugga där) dumpar henne strax innan, just för att hon är blond
och inte passar hans mall. Det här är en typisk collegefilm, så
man ska ta den för vad det är. Men förvånadsvärt bra.
den börjar rätt tramsigt (mycket smink och kläder och sånt…),
men man bedövas liksom av tramseriet och så blir den något seriösare
och då är man fast. Och den passar båda könen, killar kan
gilla den för att det är fina flickor med, och tjejer kan gilar den
för att den är… tjejig. 3 silverfiskar.
Fish’n’Chips
Jag undrar varför den svenska titeln har blivit "Fish’n’Ships"
när den i original heter "Saltwater". Inte första gången
svenskarna döper om filmer… Drama om om en familj och dess omgivning i
en sömnig engelsk hamnstad. Alla har problem på sina sätt, ekonomiska,
kriminella… Underhållande, men har sett det förr. 3 silverfiskar.
I andras ögon
Så här tre dagar senare har jag nästan glömt vad den här
handlade om. Jo, om några vuxna människor (ingen i hela filmen tycks
vara under 35 år) som träffar varandra hit och dit. En korkad men söt
gammal företagsledare försöker vara kulturell. En livvakt till
företagsledaren snor sin naive kompis eventuellt framtida flickvän.
Typisk Short-Cuts-historia med personer och deras kopplingar mellan varandra.
2 silverfiskar.
The Deep End (förhandsvisning)
Ologisk historia om en god mor som försöker röja undan bevis för
ett mord som hon tror hennes son har begått. Bygger på obegripliga
handlingar som bara irriterar när man ser dem. Väldigt snyggt foto dock,
men halvdana skådisar. 2 silverfiskar.
Rush Hour 2 förhandsvisning)
Supersmidiga Jackie Chan tillbaka tillsammans med "västs kvickaste munläder"
Chris Tucker. Mer koncentration på Tuckers munläder än Jackies
kvickhet, än förra filmen, annars känns det som om mycket upprepas.
Men det gör inte så mycket. Jag gillar Jackie Chan. Det är bra
underhållning utan att vara för våldsam. 3 silverfiskar.
Moulin Rouge! (förhandsvisning)
Medryckande! Inspirerande! Färgsprakande! Helgens höjdpunkt! En del
blev chockade över att de sjunger Madonna, Elton John och Christina Aguilera
på 1800-talet men det här är show! Och Nicole Kidman och Ewan
McGregor kan sjunga! En riktig saga om Sanning, Skönhet, Frihet och framförallt:
Kärlek. 5 silverfiskar.
Måndagen den 8 oktober 2001
Jahapp. Då var det måndag igen. Satt till sent och slöade framför
teven igår kväll. Men när jag stängde av teven gick jag inte
och lade mig, nej, då satte jag mig framför datorn för att utan
några som helst mål surfa runt. Och tiden gick… Det var som att
jag drog mig för att lägga mig, så att jag skulle vakna upp till
en ny måndag.
Vaknade halv tio, men när jag klev upp då ville jag liksom inte acceptera
att det var en ny vardag. Så jag gick lade mig igen, för att sova ytterligare
en timme.
Och nu sitter jag här igen. Klockan är halv ett, jag har precis ätit
"frukost" och tänkte hurtigt ta å ringa ett par nyttosamtal.
Men mellan tolv och ett är det lunch, så ingen går att nå.
Och jag sitter här och stirrar in i skärmen ytterligare en stund.
Tisdagen den 9 oktober 2001
Vad är vitsen? Bör jag se långsiktigt eller kortsiktigt på
mina handlingar? Vad är viktigt i livet? Vad är rätt väg?
Satsa på förhållanden?
Vara singel?
Byta vartannat år?
Skaffa hus och barn?
I stan eller på landet?
Åka buss?
Eller bil?
Skaffa hund och katt?
Börja rida?
Fortsätta studera?
Jobba? Med vad?
Åka utomlands?
Stanna på landet och jobba i affär?
Spela spel på palmen?
Gå i skogen och plocka svamp?
Lyssna på Bo Kaspers Orkester?
Tjäna pengar och köpa saker?
Njuta av livet billigt?
Eller leva på andra?
Hålla upp dörren för efterföljande?
Sköta sig själv och skita i andra?
Bli religiös?
Gå på krogen och festa loss varje lördag?
Gå på bio?
Se på bingolotto?
Följa nyheterna noga varje dag?
Strunta i vad som händer i världen?
Skaffa många nya vänner?
Vara nöjd med dom man har?
Onsdagen den 10 oktober 2001
Lyssnade på en låttext idag:
Skriv en bok som alla läser
Ge pengar till ett institut
Gör en sång som barnen sjunger
 när
terminen tagit slut
Sy upp en kollektion med kläder
Ge ditt namn till ett gevär
Var det extra i parfymen
det
som vackra kvinnor bär
Säg ett ord som blir bevingat
Sätt en flagga på en topp
Spring på under tre minuter
ett
femtonhundrameterslopp
Korsa apor med kaniner
Och få ett pris ur kungens hand
Rita hus som står för evigt
Vi kommer alltid att leva
Vi kommer aldrig att dö
Bo Kaspers Orkester – Vi kommer aldrig att dö.
Torsdagen den 25 oktober 2001
Oj, det verkar bli mycket naket i "Veckans Bild". Trenden är tydlig.
Och det är bara nakna karlar hittills. Vart ska det bära hän, månntro?
Framtiden får utvisa…
Har varit nere i södra Sverige för några dagar. Första dan
åkte vi direkt ner till östra Östergötland för att gå
på sjttitalsfest. Alla hade fula kläder på sig. Usch.
Sen åkte vi å hälsade på min äldre bror och hans barn
och blivande fru som fyllde år. Trevligt, fast min bror var väldigt
frustrerad över att inte få se Hammarby vinna sin första seger
i… öh, fotboll… nånting. Stort var det i alla fall, och han kunde
inte se det eftersom det var födelsekalas just den dan. Jobbigt.
Övernattade på Hotell Mamma i Skogås och åkte till Dingtuna,
Västerås på måndagen för att hälsa på Sara
Pettersson där hon bor med karl och nyinskaffat hus och barn. Snacka om mysigt!
Suck. Det var nästan som att man avundades…
Sen en heldag och helkväll i Stockholm. Tröttnade på följa
efter en frustrerad skoletar-Malin i city så jag gick på museum istället.
Kvällen avslutades med fika med David, Tapas med Malin, Björn, Inger,
Calle, Kenneth. Väldigt gott. Och pub efter det.
Kände mig dock lite konstig när kvällen var slut. Satt mest tyst
och lyssnade på diskussionerna och undrade var jag hörde hemma.
Vilsen.
Lördagen den 27 oktober 2001
Nu har vi alldeles nyss betalat månadens räkningar. Urk. Nu är
jag skyldig Malin nästan sjutusen. Känner jag mig trängd eller?
Men på måndag kommer den nya datorn, då jag väl dränka
mina sorger och ekonomiska bekymmer i den. Fast den har jag köpt på
lånade pengar. Inte bra, inte bra…
Å andra sidan ska jag på jobbintervju på måndag också,
hos MDI här i Skellefteå. Jag är inte helt hundra på vad
det innebär, men dom arbetar med butiksreklam och dom söker en grafiker.
Så det gäller att göra ett så bra intryck som möjligt
så jag får in en fot i branschen och jobb och pengar så att
jag kan betala av mina skulder på allvar. Spänningen stiger…
Lördagen den 3 oktober 2001
Varje gång jag går igenom hallen, förbi dörröppningen
till datarummet slänger jag en kärleksfull blick på datorn och
det som eventuellt på skärmen, om det rör sig om Maya-skärmsläckaren
eller nåt annat.
Äntligen lycklig ägare till ett redskap jag vet att jag kommer att ha
mycket, mycket glädje av. Tänk att slippa trängas med Malin framför
hennes dator. Tänk att äntligen få kunna vara kreativ på
egen utrustning!
Måndagen den 5 oktober 2001
I mars fyller jag trettio.
Jag känner efter ibland om jag börjar få en kris. Hur jag känner
efter? Jo, jag noterar att jag funderar på en del saker, som till exempel
hur gammal man bör vara för att skaffa barn, jag jämför med
andra i min ålder, hur "långt" de har kommit i sina karriärer
och liv, jag jämför med andra som kommit lika långt i sina "karriärer"
som jag, hur gamla de är och så vidare.
Fast så kan jag ju inte tänka. Jag kör mitt race.
Jag var alldeles nyss ute och joggade, förlåt sprang… Herregud
så andfådd jag blev. Men jag sprang faktiskt, gick inte. Inte
så mycket i alla fall.
Häromkvällen, när jag hade gått och lagt mig, kände
jag en sak som jag inte lagt märke till förut. Jag låg på
sidan och kände på min mage. Till min fasa var det mer mage närmare
sängen än på ovansidan. Jag vände på mig. Förhållandet
sida-mage-storlek hade bytt plats. Jag höll andan. Den hängde.
Vad visar detta? Är det här av betydelse för något? Jag
är kluven till hur jag ska se på saken. Är det en trend i livet
eller helt enkelt ett resultat av för mycket pepparkakor, gelégrodor
och för lite motion?
Torsdagen den 8 november 2001
Inatt drömde jag att jag återbesökte min gamla låg- och
mellanstadieskola i Skogås. Den var ombyggd till att även innehålla
värsta köpcentret med en stor mataffär i fokus. Där jobbade
min gamla mellanstadielärare, Marianne Trawén. Hon såg precis
likadan ut som förr, och sa ungefär samma saker, som till exempel "Vad
SYSSLAR ni med?!". (Jag tror hon gillade det ordet: ’sysslar’. Fast hon kände
inte igen mig. Kändes konstigt. Fast det har ju ändå gått
mer än tretton år, så varför skulle hon?
Åsså har jag dåligt samvete över att det jag fruktade skulle
ähnda har hänt. Det har gått två veckor sedan jag gjorde
en ny "veckans bild". Jag som trodde att kreativiteten skulle blomstra
när väl hade fått min nya dator…
Lördagen den 10 november 2001
Nää, det här går ju inte.
Den blir ju bara större för varja dag som går.
Nåt drastiskt måste göras.
Magjympa.
Söndagen den 18 november 2001
Känner mig jättedålig. Jag skriver inget här, jag lägger
inte upp några nya bilder på Veckans Bild… förlåååååååt!
Det finns så mycket annat roligt att göra när man har ny värstingdator.
Måndagen den 19 november 2001
Äntligen en ny bild i Veckans Bild. Och det bästa av allt: den rättfärdigar
alla ursäkter för att få vara densamma!
Fredagen den 23 november 2001
Nu är klockan halv fem. Jag har suttit framför burken hela dan och pillat
på den där EMC on SITE-grejen skolan vill att jag ska göra åt
dom. Bra med extraknäck, bra att de var så nöjda med vad jag gjorde
sist att "anlitar" mig igen. Att dom anlitar mig för att jag så
otroligt mycket billigare än den reklambyrå dom anlitar i vanliga fall
är en helt annan sak. Jag har krävt lite mer ersättning än
sist, vilket jag får. Good.
Men det är inte så här jag vill leva.
JAG VILL HA ETT RIKTIGT JOBB ATT GÅ TILL!!!
Å idag fyller Huddinge Vi Unga 30 år. Fan. Glömde skicka grattiskort,
nu när jag inte är där på jubileumsfesten.
Söndagen den 25 november 2001
I Skellefteås inre stadsdelar (centrum alltså) var det idag skyltsöndag.
Det innebär att alla affärerna i stan visar upp sin julskyltning och
skellfteborna går man ur huse för att titta. Saken är den att
det är söndag och då har alla affärerna dessutom stängt.
På nåt sätt känns det meningslös att locka folk att
komma och titta på julskyltningen en speciell dag när dom ändå
har stängt.
Fast å andra sidan kan man göra sig av med pengar på alla stånden
som varenda högstadieklass ställt fram där de säljer lussekatter,
negerbollar (förlåt, men jag har lärt mig att det heter så),
glögg och öh, 20-pack servetter…
Men de två populära galleriorna, Arkaden och Vintergatan hade öppet,
fast affärerna där inne hade också stängt. Förutom ICA
Supermarket. Och överallt hör man snuttegullig och ljuvlig julmusik.
Urk.
Onsdagen den 28 november 2001
Nä. Nåt MDI blev det inte. Ringde igår och frågade, och
fick veta att jag inte var med bland de som skulle få komma på en
sista intervju. Jag tackade för visat intresse och pikade lite lätt
för att de inte hört av sig och meddelat detta. Resten av dagen mådde
jag lite smådåligt, men det antar jag är en rätt naturlig
reaktion.
Inga kommentarer
Måndag igen. Full rulle. Så mycket att hinna med. Ändå
känns som att jag inte fått mycket gjort på ett par timmar. Ska
ringa Film i Västerbotten för att höra om dom kan "ta in"
en praktikant", har hört från två olika håll att dom
kan tänkas göra det. Måste greja Huddinges nya sida. Måste
redigera och lägga upp filmerna från Rikslägret på rikslägerhemsidan.
Måste göra de sista turerna i jobbet med EMC. Träna Maya. Lägga
upp mer grejer i portfoliot. Söka fler jobb. Uff.
Onsdagden den 5 december 2001
Tänk så dum man kan känna sig.
I fredags var jag på återbesök på Arbetsförmedlingen,
dit man måste gå en gång var tredje månad, när man
är arbetslös, för att uppdatera ens handlingsplan och lite annat.
Vi diskuterade lite ditt och datt, bland annat det faktum att det lutar åt
att flytta till Umeå för att plugga till våren, för att
få en bättre inkomst. Jag klarar ju inte på den har nu, typ treå
fem i månaden. Då kommer han med ett tips på praktikplats på
Film i Västerbotten.
Det har Malin tipsat om tidigare, men jag har inte lagt ner speciellt mycket tankearbete
åt att utforska det närmare, eftersom jag "förväntade"
mig att det ändå skulle säga stopp på en gång. Det
är säkert högt tryck där redan… Jag vet inte.
Jag ringde dit på måndagen och idag var jag där, träffade
konsulenten, cyklade till arbetsförmedlingen, fixade papper. Så nu
är jag praktikant på Film i Västerbotten, där jag ska "driva
mina egna projekt, få kunskapsbyte och utveckla min egen kompetens"…
Vi får se vad jag sysslesätter mig med där med tiden. Känns
bra i alla fall.
Och varför känner jag mig dum då? Jo, därför att jag
inte hörde av mig dit tidigare… *suck*
Fredagen den 7 december 2001
Botaniserar bland mina gamla musikverka jag gjorde i början av nittitalet
på Amigan och en Roland D-10. Många kassettter blir det. Spelar in
på Sound Forge. Brusigt. Jag gör vad jag kan för att hålla
nere bruset, genom att pilla på equalizern och lite annat.
Det värsta är inte hur dålig en del av musiken är, för
det är den. Många tidiga grejer verkar det som om jag fått en
jättebra idé, nynnat på den, plitat ner den i Music-X, men efter
några takter helt glömt bort själva känslan jag hade när
jag kom på temat och börjat komponera nåt helt annat.
Som att blanda Vanilla Ice med Vangelis. Mycket går förfärligt
långsamt.
Men jag känner en viss skyldighet att spela in det i alla fall, och spara
det till eftervärlden. För visst vore det roligt att visa för sina
barn hur det lät när jag gjorde musik på min tid,
minsann.
Nä, det värsta är att jag inte kommer ihåg vad en del av
låtarna heter. Känns som en grymhet gentemot mitt tidigare jag, som
lagt ner så myket möda att omsorgsfullt döpa dem efter fullbordat
skapande.
Dumma jag.
Torsdagen den 13 december 2001
Dagen före lucia:
Thomas bestämmer sig för att lussa för Malin nästa morgonen.
Och för att vara lite crazy planerar han att göra det extra tidigt,
klockan fem ungefär.
Luciadagen:
Thomas kliver upp fem över fem på morgonen, hittar inte glasögonen,
har svårigheter att finna ett passande té (hittar bara chai-té,
vilket inte riktigt är vad han tänkt sig), samt letar febrilt efter
en tändare eller tändstickor. Till slut hittar Thomas allt det och sjunger
"Natten går tunga fjät". Fast han kommer bara ihåg
första strofen.
Luciadagen, på kvällen:
Thomas och Malin är trötta. Jättetrötta. De går och
handlar på Obs! klockan åtta. Släpar sig hem.
Man ska nog inte vara så crazy att man lussar för flickvännen
två timmar tidigare än nödvändigt.
Fredagen den 21 december 2001
Igår var jag på skolan med Malin och Dan och en av hans klasskompisar
och lyfte skrot, första gången sedan gymnasiet (vilket var tio år
sedan). Oaaaj… nu har jag ooont i mina armar. Orkar knappt lyfta armen för
att peta mig i näs… örat.
Och idag har jag namnsdag. På årets mörkaste dag.
Sen var jag inne och kikade i min sorgliga gästbok och konstaterade att ingen
har skrivit där sedan i början av september. Den är ju trots allt
en till fem besök varje dag, fast den kanske är å pass ointressant
att ingen bryr sig… Eller också är det på sin plats för
en ny design. Lite flash, någon?
Lördagen den 5 januari 2002
Gott nytt år. Nyårsnatten var det tjugofem minusgrader ute, lika kallt
som förra året. Konstiga Calle stod därute och rökte cigarr
och frös inte om öronen. Sa han i alla fall.
Jag gillar i alla fall när det är kallt. Det är ju vinter. Och
man känner att man lever. I förrgår steg temperaturen från
minus tjugofem till plus fem. Nu är det barmark på många ställen.
Deppigt.
Söndagen den 13 januari 2002
Sverige har tippat på ändan. Södra landet har råkat ut för
snöoväder och kyla som inte är riktigt brukligt, och häruppe
har det varit plusgrader och töväger i en vecka. Barmark. Stackars all
skoterförare. Stackars mig!
Varför luktar det så mycket skit, bajs, när det töar.
Jo, för att mindre ansvarkännande hundägare låter bli att
plocka upp efter sig. Är det den enda sanningen? Malin hade en teori om att
gödningsmedlen i alla rabatterna som gör sig till känna. Kan vara.
Och att det tinar som börjar vädra, är inte så konstigt.
Men varför luktar det så mycket just när det tinar, men inte annars?
När det är sommar? Bode ju stinka då också tycker man…
Eller blir det som en chock för bajshögen när det plötsligt
inte längre är fruset längre, och måste svettas extra mycket
luktämnen just bara därför?
Måndagen den 14 januari 2002
Att äta pepparkakshus är gott. Mumsch.
Tisdagen den 15 januari 2002
Från pepping till depping.
Nu är jag alltså deppig igen. Det verkade ju för bra för
att vara sant. Reklambyrån kontaktar mig eftersom jag är på jakt
efter jobb. De i sin tur är på jakt efter en AD-ass/originalare som
kan, så att säga, lätta på arbetsbördan, en
manlig sådan, eftersom dom är fem tjejer och en kille på byrån.
Jag får komma dit, det känns bra, fast dom verkar lite ovana vid anställnignsintervjuer.
Jag får göra arbetsprover (annonser) som dom vid senare tillfälle
tycker ser bra ut, så bra att de ska presentera det för en kund. De
ska konferera tillsammans och bestämma sig om jag är nåt att satsa
på och höra av sig måndag eller tisdag, även om det skulle
vara negativt.
Nu är det tisdag kväll och ingen har ringt. Jag har lärt mig att
det brukar betyda en sak, ett negativt besked. (Såvida de inte helt enkelt
inte hunnit.) Nu är det ju så att man inte ska förvänta
sig för mycket, men kändes ju rätt bra, att vara den enda kandidaten
och veta att jag är en rätt så kvalificerad sådan. Och de
borde de veta, efter att ha träffat mig och läst på min hemsida.
Det var inte så mycket att orda om de arbetsuppgifter jag skulle ha fått,
de kändes faktiskt rätt enkla och självklara. Jag har visat vad
jag kan åstadskomma, så mycket som jag kunnat.. Jag är usel på
att sälja mig själv, men väl värd att satsa på.
Och om det blir som sist, att jag ringer själv och får det negativa
beskedet – då kommer jag vara nyfiken över vad jag föll på.
Kvalifikationer? Personlighet? Vad fattades?
Jahaja. Jag ringde idag, och det var ju ett negativt besked.
Onsdagen den 16 januari 2002
Fast det känns som det bästa av negatvia besked. De hade tappat två
viktiga kunder bara den här veckan så det fanns inget utrymme för
en ny provanställning. Men det sköna är att jag i alla fall känner
mig bekräftad. Jag helt klart kvalificerad för dem men har haft himla
otur.
Men än har inte tåget gått. Det finns andra lösningar än
bara en ren provanställning…
Andra små tecken som påminner att det går andra tåg: I
går registrerade min hemsidesräknare ett besök av hosten "inexus.mill.co.uk".
Mill Film är ett hyfsat stort företag i London som bland annat gör
specialeffekter till film (Harry Potter, Gladiator, Lara Croft, Chocolat). Jag
skickade mitt reel till dom tidigt i höstas. Och även om det säkerligen
inte leder till nånting, så visar det att jag finns, ute i världen.
Tralala, hihi…
Onsdagen den 23 januari 2002
Jaha, nu har man blivit långpendlare. Eller nä… en långpendlare
är väl en sån som stannar borta över veckorna. Nä, en
sån, det är en veckopendlare. Ok, jag är en långpendlare.
Jag pendlar långt.
Skellefteå – Umeå – Skellefteå 26 mil. Varje dag. I en buss
som är anpassad för folk med två decimeter kortare lårben
än vad jag har.
Och min klass är inte så stor. Vi är sju stycken. Alla utom jag
är utbildade bildlärare, det är därför de går den
gär utbildningen, för att kunna vara lärare på mediagymnasium
eller liknande. Tror jag. Så jag känner mig alltså lite malplacé.
Och det vi hittills har berört känns rätt enkelt, det handlar kablar
och kablage, videosystem och videoformat. Vi ska lusläsa manualer till kameror,
MD-spelare och en TV.
Det är väldigt mycket som jag redan kan, men jag försöker
hålla en låg profil… Det kan inte vara bra i längden om man
glänser för mycket. ;)
Söndagen den 27 januari 2002
Som Hans så riktigt påpekade (tack!) så hade jag visst glömt
att det var ett nytt år. Jag hade skrivit 2001 före alla inlägg,
även nu under januari 2002. Så nu har jag ändrat. Undrar hur många
fler reagerade på det?
Sen kan man ju spekulera i varför jag i alla årets inlägg envisades
med att skriva 2001. Kan det vara så att jag desperat försöker
hålla mig fast vid att det är år tjugohundraett, inte två?
Bara för att tjugohundratvå är det år som jag fyller trettio
och jag försöker hålla mig kvar i tjugoårsåldern?
Nä, tror inte det. Jag är fortfarande en mycket, mycket barnslig man.
Fredagen den 1 februari 2002
Första februari. Tjugoåtta dagar kvar till trettio. Igår sa Lotta
till mig att jag är den första av hennes kompisar sjm fyller trettio.
Minnesluckorna ökar, liksom hårtunnheten. (Läsarna av denna ytterst
privata dagbok får avgöra om alla dessa skriverier om min tunnhårhet
är tecken på trettioårsångest eller nåt annat. Ska
jag berätta sanningen? Jag bara låtsas.) Just nu sitter jag på
bussen till Umea. Klockan 06:48. Om enoch en halv timme är jag framme i Umeå.
Nu ska jag försöka sjunka ihop, så långt det går,
en halv centimer ska väl gå, det sitter ingen framför som ksmmer
fälla ner ryggstödet och göra livet surt för mig. Och så
ska jag försöka sova. Eftersom jag är ganska lång så
är det precis ryggstödet slutar en bit ovanför nacken, och jag
sitter och sover med näsan pekandes uppåt med 45 graders vinkel. Det
måste se rätt konstigt ut. I öronen har jag streamad mp3-musik
jag spelat in på datorn och sedan bränt. Cryo-sleep zero beat deep
ambient. Zzzz…
Lördagen den 2 februari 2002
Idag har det snöat en massa.
Dom har inte plogat.
Igår åt jag en semla.
Världen är full av florsocker.
Torsdagen den 7 februari 2002
Trött så in i… Pendla fram och tillbaka, fram och tillbaka. Två
timmar gånger två i stort sett till ingen nytta. I alla fall by my
standards. Visst, lyssna på radio, läs en bok eller tjugotvå.
Men man känner sig rätt låst i alla fall. Särskilt som cd-spelarn
är stöttålig, batterierna tar slut och det strömmar missljud
ur hörlurarna vid låga frekvenser.
Vägen dit går fort, då somnar man in ganska fort och vaknar vid
Pyskorsningen fem minuter före Universitetet. Pyskorsningen är korsningen
där bussen saktar in för första gången på en timme
och svänger av E4:an och halva passagerarbesättningen släpper ut
luften ur sina nackkuddar.
Vägen hem är jobbigare, det är ljust, alla passagerarna är
vaknare än på morgonen (även jag) och är således duktigare
på pladderkonstens utövande. Då är det svårare att
döda tid genom att sova. Och E4:an mellan Umeå och Skellefteå
är inte världens mst intressanta vägsträcka.
Och imorgon, samma sak…
Idag ringde jag till arbetsförmedlingen för att tala om att jag inte
längre går på praktik. Kvinnan jag talade med verkade chockad
över att jag börjat plugga utan att tala om det för dom. Och efter
ett par frågor angående en "utbildning" på ett företag
som senare eventuellt skulle kunna anställa mig gav hon mig en stark föreställning
om att paragrafrytteriet kommer sätta p för mina möjligheter att
få komma till gem reklambyrå… Suck. Träla på.
Tur att kursen är någorlunda kul och intressant. Man får göra
kreativa saker. Härnäst är det linjär redigering av vår
parallell-ödes-film och min 8 frames/sekund-animation. Ska göra ännu
en sTV-vinjett á la Monty Python. Och inom en vecka är jag klar med
ytterligare en sTV-vinjett. Bättre än den första jag gjorde. Håll
utkik i mitt portfolio.
Torsdagen den 14 februari 2002
Första dan hemma från skolan sen den började för tre veckor
sedan. Skööööööööööönt!
Jag drönar omkring här och bara njuter att slippa den eviga granskogen
svischa förbi, att slippa stanna i Bureå, Lövånger, Ånäset,
Sikeå, Bygdeå… Vet inte om det är rätt ortsordning på
vägen ner till Ume, de har blivit till en enda massa av samhällen som
man i dåsigt lägge märke till när bussen svänger av.
Sen sover man vidare. Jag kommer säkert att lära mig i vilken ordning
de kommer, tids nog. Jag vet bara att en dag kommer jag kliva av bussen i Bygdeå
och gå in på Frasses och ta mig en hamburgare. Bara för att ha
gjort det.
Men likförbannat kommer jag inte slippa det eviga bussåkandet idag
ändå, för ikväll ska jag till Umeå för att ta
tåget ner till Stockholm och sen vidare till Örebro för att fira
Örebrokurirens redaktionschefs nya lägenhet och min 30-årsdag.
Två veckor för tidigt.
Och jag ser fram emot det så in i norden!!
Tisdagen den 19 februari 2002
Dofter, dofter, dofter.
Har upplevt dofter under helgen, då jag var i Stockholm och Örebro:
Biodoft, äcklig popcorn och sur Gott&Blandat.
Hötorget-doft, rosor och bananer.
Kulturhuset-dofter, Kristina Lugn och knarrande golv.
Tågdoft, tidningssvärta och tåsvett.
Björn&Inger-doft, damplings och cykeldäckgummi.
Örebrodoft, McDonald’s och chipsdipp.
H&M-doft, underkläder och oskyldigt prisuppgiftsljug.
Dofter är minnesstämplar som hänger kvar länge, länge.
Synd bara att när man nu kommer hem, ska ta cykeln på en vådafärd
på isen till Obs!, så känner man en härlig kräkslukt
över Anderstorp. Den börjar vid Bladgatan och slutar inte förränn
vid affären. Urk.
Lördagen den 23 februari 2002
Nu ska vi tala om vädret igen.
Min klasskompis Jenny, som också bor i Skellefteå och som också
pendlar till skolan i Umeå, hade hört på radion i går morse
att det skulle bli trafiksvårigheter under dagen på grund av snöovädret.
Nu har hon tidigare råkat ut för en bussolycka i samband med oväder
så hon stannar hemma, vilket man kan förstå. Själv lyssnar
jag inte på radion på morgonen, utan beger mig tillsammans med Malin
till bussen halv sju, som vanligt. Det är stillsmat ute, inte en snöflinga,
inte en vindpust. Jag sätter mig i bussen, faller i dvala och när jag
vaknar en oh en halv timma senare är det full storm ute. Stackars umeå.
Det är fortfarande full storm när jag sätter mig på bussen
hem, beredd att den kommer att bli ordentligt försenad hem till Skellefte.
Jag somnar in (med dödsförakt?). När jag vaknar ungefär vid
Bureå, ett par mil söder om staan, så är det vackert väder.
Det blåser en aning men annars… Vart tog stormen vägen? Stormen kanske
inte gillar skellefte.
Helt ok för mig, och för mågna andra. Nu på lördagen
snöar det ymnigt, men någon storm… nä, den verkar ha flugit
sin kos. Eller också är den kvar i Ume. Och resten av landet.
Nu är det florsocker igen. Äntligen kanske man kan ta ut skidorna igen!
Söndagen den 24 februari 2002
Att skapa sitt egna, harmlösa lilla snöskred:
Gå ut i en skog med snötyngda träd. Ställ dig under ett träd.
Skaka till det en gång (eller kicka till det med kängan om det är
ett kraftigare träd). Titta upp. Notera all den vita materian som rusar mot
dig. Sug i dig spänningen! Vänd ner ansiktet precis före kollision.
Njut av att försvinna i vit värld för ett par sekunder.
Jacka med huva rekommenderas.
Måndagen den 25 februari 2002
Jag måste protestera mot det här att jag fråntagits rätten
att ha något som kallas "Veckans Bild" och "dagbok".
Ugh!
I en dagbok ska man skriva varje dag – det är ju därför det heter
DAGbok. Visst. Och att det ibland händer att det går flera dagar (ibland
över en vecka) mellan inläggen – det är jag lessen över. Ibland
hinner jag inte, ibland har jag ingen lust och ibland glömmer jag helt enkelt.
Förlåt.
Fast "Veckans Bild"… Begreppet har jag ju själv myntat. Vad är
det som säger att det måste vara en ny bild varje vecka? (förutom
att jag har skrivit det nånstans…) Astrid är även denna vecka
Veckans Bild, precis som förra veckan, och veckan innan dess. Det är
hon värd. Hehe. Bortförklaringar.
OK, jajaa, jag vet att det borde vara dags nu, det har ju gått en hel månad!
Å Dawid, börja skriva egen dagbok på nätet istället
för att gnälla! ;-) Jag vet att den skulle bli hilarious!
Tisdagen den 26 februari 2002
Nån som har några tips om vad min födelsedagtårta ska innehålla?
Skriv i min något redesignade gästbok! Oseriösa förslag beivras.
Torsdagen den 28 februari 2002
Det slog mig idag… idag är det sista dagen som jag betecknas som "en
man i 20-årsåldern". Från och med imorgon är jag en
man i 30-årsåldern. Tänk så moget det låter.
Fast det låter så fel. Usch, jag vill inte. Alla tror att jag är
yngre än vad jag är. Min klasskamrater trodde jag var runt 25, Malins
kompis Malin blev förvånat över att jag var så gammal,
och i höstas fick jag nobben på Systembolaget när jag hade glömt
mitt leg och skulle "köpa ut" åt en kompis (och han är
28 år, måste jag tillägga). Tanten i kassan sade: "Aaa,
du ser allt lite ung ut!" Jag tror jag har skrivit om den incidenten tidigare.
(Som tur var så kom en annan kompis som "köpte ut" åt
mig. Det var verkligen en konstig känsla…)
Det finns väl olika typer av trettioårskriser. En typ är när
30-åringen i fråga har jätteångest över att inte hunnit
med så mycket i livet som han/hon borde. Där borde jag definitivt ligga
i riskzonen, men det gör jag inte. Istället handlar min kris mer om
en siffra och vad folk i min omgivning tror om min ålder. Dom två
går inte direkt hand i hand. Och det är ju i och för sig positivt
att dom tror det dom tror. Så min kris är mera åt det, lugna,
konstaterat realistiska, mindre ångestladdade hållet.
Hoppas jag.
Inga kommentarer
|
|
Hem