Var det första advent i söndags? Hmmm. Ska kolla almanackan…

Jag tar en titt i min fickalmanacka (de där små flikarna som man ska
riva loss i hörnen för att snabbt komma till aktuell vecka, de har inte
blivit rivna sen månadskiftet augusti/september…) och konstaterar till
min omätliga lättnad att jag INTE missat första advent. Det är
imorgon. Phuh. Jag som alltid dyrkat denna helg. En riktig nedräkning till
ett jubileum av kristi födelse, då Guds son kom ned till jorden för
att frälsa människorna.

Nä.

Det enda jag bryr mig om första advent är möjligen att det är
runt den helgen som allmänheten smäller upp diverse krimskrams i fönstren,
för att få det mysigare, för att stå ut med mörkret.
Det konstiga med det är: Varför gör man det inte tidigare under
hösten? Är det inte tillräckligt mörkt då?

Nåja, i "morse", innan vi steg upp ur sänghalmen, föreslog
jag att vi skulle sätta upp julprydnader idag. Det slank ur mig och i samma
ögonblik tappade jag hakan av häpnad över mig själv. Tänk
att jag, jag, jag skulle föreslå något sådant? Jaja, det
är nog vad jag tänker ägna min dag åt. Julkrimskrams. Och
Maya.

Tänk vad tiden går fort när man har roligt. Den bara rusar iväg.
Nu är det skola, skola, skola för hela slanten. Klockan är just
nu halv tre på natten, har just kommit hem från skolan, och tänker
åka dit imorgon förmiddag. Nu står dattan där på dygnet
runt, för jag håller på att rendera ut mina filmklipp ur barnrummet.

Kruxet är bara att det tar sån tid. Jag hade tänkt mig att min
film ska innehålla ca tio sekunder dataanimering. (och det låter inte
mycket, eller hur?) Varje sekund består av 25 frames, bilder. Varje bild
tar runt elva minuter för datorn att räkna fram (rendera). Hmm… Enkel
huvudräkning säger: tio sekunder gånger 25 frames blir 375 bilder.
Om varje bild tar elva minuter att rendera så tar det 4125 minuter att rendera
ut tio sekunders film! 69 timmar! Nästan tre dygn, om man låter datorn
hålla på oavbrutet… Tre dygn för tio sekunder, vad sägs
om det?

Ok, ok, ska försöka skriva oftare än på enveckorsbasis…

Vilken otroligt skön dag! Vi kom hem halv ett i igår kväll, gick
och lade oss, gick upp halv tolv, Malin käkade en macka och gick ut på
promenad med grannen, jag satt och åt frukost och satt sedan totaldåsig
och fikonsurfade i ett par timmar (kändes det). Malin kom hem. Jag förflyttade
mig efter en stund till köksbordet där hon satt och fortsatte i samma
stil. Sen la jag mig i soffan i vardsrummet och bläddrade lite i Bonniers
Musiklexikon. Segt, segt, seeeegt, men skönt, skönt, sköönt.
Vanligtvis skulle jag få panik och tycka att nu måste jag ta tag i
saker och ting (och om det inte finns saker att ta tak i så sätt för
bövelen igång med ett nytt projekt!) men nu… Efter en veckas intensivt
jobbande i skolan på den lilla 3D-filmen om Stålnalle som räddar
Dolly känner jag att jag äntligen kan slappna av. Och leva lite deg-liv
i stället. Och skirva lite dagbok.

Lite senare…

Läste en rolig sak i en kvällstidning i dag och känner mig nödgad
att dela med mig. Det är en dialog som ägde rum för några
år sedan mellan ett amerikanskt krigsfartyg och den kanadensiska kustbevakningen
utanför Newfoundland. Dokumentet frisläpptes av The Chief of Naval Operations"
10 oktober 1995:

Kanadensare: Var vänlig ändra kursen 15 grader syd för att undvika kollision.
Amerikaner: Vi rekommenderar ER att ända er kurs 15 grader nord.
Kanadensare: Negative. Ni måste ändra er kurs 15 grader syd för att undvika kollision.
Amerikaner: Detta är kaptenen på ett amerikanskt krigsfart tyg. Jag säger
igen: ändra ER kurs!
Kanadensare: Nej, ni måste ändra ER kurs.
Amerikaner: Detta är hangarfartyget USS Lincoln, det andra största fartyget i
Förenta statemas atlantflotta. Vi eskorteras av tre jagare, tre kryssare samt
ett antal underhållsfartyg. Jag kräver att ni ändrar er kurs 15 grader nord. Jag
upprepar: etta femma grader nord. Eller så kommer motåtgärder att vidtas för att
trygga säkerheten för detta fartyg.
Kanadensare: Vi är en fyr.

Gott nytt år!

…och god jul också, för den delen. Det var en halv månad jag
skrev sist, eller? Ojdå. Fast sen jag skrev sist har mitt liv varit fyllt
av viktigheter, såna som för stunden är viktigare än att
göra nåt annat som man så här i efterhand tycker att det
hade varit bättre om jag hade gjort. Glöö… Känner att min
uttryckningsförmåga ligger lågt just nu, och ska väl fatta
mig kort om var jag tyckt har varit viktigt under veckorna kring julen.

Vardagarna före jul satt jag i skolan och filade färdigt på klassens
hemsida. (här!)
Dessutom byggde jag en snögubbe som hoppade (han var jätteglad över
att det fans snö…) och önskade alla en god jul och gott nytt år.
Den tjugoandra tog vi sittvagnen ner till Stockholm. Under tre dagar (23, 24,
25 dec) fick jag återuppleva mitt underbara jobb som kioskundersåte
på AB Svenska Pressbyrån på Stockholms Centralstation. På
julafton fick jag dessutom uppleva julmiddag och julklappsöppning och dans
run granen och julevangeliet och tio små slaktade tomtar med min kära
släkt. Tusen tack Effi (som bytte pass med mig på julafton och jobbade
istället för mig till sex på julaftonen). Annandan for vi till
stugan i Västerljung i Sörmland för att hjälpa mamma stänga
av vattnet (och uppleva allt det andra man upplever där). Följande dagar
hälsade vi på Calle, David och Lina, Björn och Inger, historiska
muséet, cosmonova och en massa gator och affärer. Hu… Tröttande,
tröttande. Sen åkte vi hem i ett trångt tåg.

Väl hemma igen fick man en halv dag att pusta ut, sen var det dags för
nyårsfirandeförberedelser. Klockan två på nyaftonsförmiddagen
var det full str… fart i huset i Långviken där festen i fråga
skulle äga rum. Lite väl tidigt för min smak i och för sig,
men…

Uff.

Det var i alla fall trevligt. Jag orkar nog inte skriva mer just nu. Min verbala
förmåga står lågt just nu… Vi hörs.

Vi var på bio igår. Släkten är värst (Meet the parents).
Komedi som skulle vara i samma "anda" som Den där Mary. Jovisst.
Kan förstå att en del tycker det, men… I Den där Mary kunde
man skratta åt pinsamheter som folk gjort, och det var väldigt bra
gjort, hur de byggde upp känslan och karaktärerna så att man kunde
skratta åt dem, inte tycka synd om dem. Fast i Släkten är värst
blir det bara pinsamt, hela tiden, för man identifierar (och inte bara jag…)
och sympatiserar för mycket med huvudpersonen. Jag har aldrig upplevt en
sådan manodepressiv film som denna. Malin var beredd att gå vissa
stunder (inte minst när sen övriga publiken satt och skrattade på
absolut fel ställen, vilket kan vara otroligt irriterande), men samtidigt
var det länge sedan jag skrattade som jag gjorde när Ben Stiller skulle
checka in till planet. Den scenen måste räknas som en klassiker vid
det här laget.

Två silverfiskar (ändrat från tre svaga i efterhand).

Lördagen den 6 januari 2000

Usch, nu har jag ont i huvudet. Jag vet att det är för att jag suttit
här framför skärmen alldeles för mycket utan att komma nån
egentlig vart. Idag har jag rensat på min förstasida, tagit bort alla
dom härninga jobbiga grejerna (buggar) som far omkring när man rör
musen över en ikon. Egentligen var jag klar med det för flera timmar
sedan men jag fick för mig att jag ska använda mig av alxnet:s röstningstjänst
(det är via dem som jag har min gästbok), en återkommande "månadens
omröstning", men jag kom inte på nåt roligt att låta
folk rösta om. Dessutom var inte omröstningstjänsten inte lika
anpassningsbar som deras gästbok – det ser jättekonstigt ut när
stapeldiagrammet (resultatet) ska visas. Och som den pedantiska perfektionist
jag är klarar jag inte av att låta nånting vara halvfärdigt
eller i en halvmesyr. Det ska länge tills att jag ger upp. Tills slut gav
jag upp – ett par timmar senare. Kanske det går bättre sen – jag kanske
kommer på ett jätteskoj ämne att rösta om så småningom.
Jag har ju faktiskt gjort en skitsnygg ikon för ändamålet.

Och i och med att jag suttit så här länge på samma ställe
har jag spolierat mina andra planer för kvällen. Malin är borta
på lajv och jag ville njuta litegrann av att vara för mig själv.
Planerna var att ta längdskidorna och köra slingan runt härutanför,
käka lite, åka till skolan för att leka lite med Maya, hyra en
film eller två (filmer som jag vet Malin vägrar att se) och åka
hem och se dem. Nu hinner jag bara hyra en film. Fast jag borde nog göra
nåt annat ikväll som inte innefattar ett stadigt stirrande på
en skärm, så jag ska nog ge mig ut med skidorna i alla fall.

Sen kan jag ju hyra en film i alla fall, även om det blir sent då.
Jag är ju faktiskt så vuxen att jag får stanna uppe hur länge
jag vill!

…och så sitter man här igen. På en lördagskväll.
Ensam och övergiven. Har hyrt en film och ska sitta i min ensamhet och konsumera
smaskigt videovåld.

Nä, jag har varit och käkat missag med Malin på schtaans enda
grekiska restaurang. Sen skulle Malin ut med diverse tjejkompisar, men jag vill
inte gå ut, så jag åker hellre hem istället. Och tänker
sitta här helt för mig själv, utan vänner och djur. Men jag
är lika glad för det, jag lovar, jag lovar, jag lovar, jag är jätteglad
att jag får vara för mig själv igen, jippi, hemmakär och
allt, har inga problem med det alls…

Lät det där krystat, eller? Det var bara som det lät. Men jag tycker
faktiskt det är skönt att leka… nej, sitta för mig själv
och bara vara. Kan vara ohälsosamt i längden kanske, men för att
upprepa lite vad jag skrev förra veckan:

Jag gör som jag vill!

Och i söndags åkte vi buss till Önnesmark för att träffa
lite av Malins familj och vara med på en mottagning. Eller hur man nu säger.
Hanna, en av Malins gamla kompisar har gått och prästvigt sig och hon
hade mottagning, ett litet stillsamt "party" i ett bönhus i närheten
av Lövånger. (Det finns ungefär tre bönhus per kvadratmil
i hela Västerbotten.) Trevligt, trevligt. Jag har aldrig sett så många
präster på samma ställe i verkligheten i mitt liv. Många
gamla människor, smörgåstårta, presentöppning och mycket
läsande ut Bibeln. Umf… Jag gör mitt bästa för att hålla
god min och vara gudfruktig trevlig ung man. Konstigt. Svårt att känna
att jag hör hemma bland dem, fast Hanna och hennes karl (också präst)
är roliga att umgås med.

Hanna hade ett litet tacktal mot slutet, och som nybliven präst är hon
numera "legitimerad" att säga Herren välsigna Er. Och det
kändes ännu konstigare. Nån som inte finns ska… ja… vad betyder
"välsigna" egentligen…?

Kanske får utveckla det där senare.

Jag har gjort mitt eget personlighetstest på The
Spark och fått reda på vem jag är. Hur jag är som person.
Öh… Det vet jag väl själv bäst, eller? Hoppas jag. Jag fick
reda på att jag är en kille som gärna försöker finnas
försvunna barn på internet. (Va?) Jag är, som dom säger,
en "Submissive Introvert Concrete Feeler". Så här skriver
dom:

"Like just 11% of the population you are a HELPER WHO FINDS MISSING CHILDREN
OVER THE INTERNET (SICF). You are very tentative in the world and introverted
with people–which means you are the shy and silent type. Hence the Internet.
But behind your reserved exterior lies a dedicated person with a passion for the
concrete truth who wants to, in his heart of hearts, help find missing children.
God bless you."

Jaja. Roligt. Och tänk att dom där sista tre orden skulle dyka upp.
Jag verkar inte slippa undan.

Såg "Cast Away" igår. Igen. Och den var bättre den
andra gången.

Men nu är det för tidigt att recensera filmer. Nu ska jag gå å
äta frukost.

…liiite senare….

…närmare bestämt på natten till lördagen. Sitter hemma
och pular med dattan. KOmmunicerar med Walle om rikslägerhemsidan och med
Kajsa om "Sjunde-Stenen"-hemsidan. Mycke hemsidor blir det. Mycket nätunderhåll.

Har varit på Etage efter att ha varit hos Acke och tjabbat med klasspolarna
och några av Malins kompiiisar där. Fast på Etage var jag inte
länge. Kom in (gratis för studenter!), gick på muggen, köpte
en drink för vad det skulle ha kostat att komma in, studerade kroglivet.
Sen började jag få det rätt tråkigt, så jag gick på
muggen igen och drog hem sen.

Alltså, jag är kluven. Vet inte vad jag tycker om mig själv när
jag sticker så där. Gör jag verkligen det, "sticker sådär"?
Vet inte hur andra ser det. Vet bara att känner jag för att gå,
så gör jag det. Vill inte stanna för att göra andra glada,
vilket jag inte gör, eftersom jag ofta bara sitter där och ser ut att
ha väldigt tråkigt. Pratar inte, tittar upp i taket, fingrar på
nåns ciggpaket och så vidare. Och det är absolut inte fel på
sällskapet. Det är liksom inte den mest pratstimulerande miljön.
För mig. Tycker jag. Dansa vill jag inte heller. Jag vet att jag är
i minoritet när jag säger att det känns fånigt att dansa.
"Äsch, du har svårt att släppa loss", säger en
del då. Nähä, säger jag då, jag är ofta stel som
en pinne. Är jag på rätt humör kan det vara roligt att "släppa
loss" på dansgolvet i ett par minuter, sen står man där
och slentrianguppar. "Jamen, dansa bara i ett par minuter åt gången
då…", säger väl nån då. Och så fortsätter
diskussionen. I evighet. Tills jag blir tyst. Och fortsätter fingra på
det där cigarettpaketet.

Känns som ett återkommande epitet, det där: Jag gör som jag
vill Punkt slut..

Malin konstaterade att jag har fyra saker emot mig när jag går på
krogen, och det är därför jag har så tråkigt:

What else is there to say?